Varför gråter vi över DDR?
Det är i alla fall vad Niklas Ekdal tycks fråga sig i sin senaste artikel på Newsmill.
”Orsaken till att 1989 inte fått större avtryck i Sverige kan bara vara nedslående. Den regim som förlorade var otvivelaktigt ond och den som vann var god – ändå är det sorgen över murens fall som dominerar.”
Inte för att jag på något sätt kan tycka att jag saknar DDR annat än som en plats jag är glad att jag inte är i, men allvarligt, vad är det höken Ekdal tycker var ont med DDR? Den massiva ickedemokratiska övervakningsapparaten i rikssäkerhetens tjänst? Angiverisystemet och värvandet av medborgare till att värna om säkerheten? Den människofientliga arkitekturen?
DDR förlorade aldrig, det assimilerades villigt av Väst och de riktiga förlorarna, det är vi och våra barn.
Tänk att någon tyckte det här var en jättebra idé
Man skulle tro att det kunde ha handlat om IPRED eller FRA-lagen, men orsaken att jag brast ut i skrattparoxysmer (helt omotiverade enligt min flickvän) var något så underbart skönt otidsenligt som Singing Science Records, en sida dedikerad till ”vetenskapsmusik”, en subgenre från det ljuva femtiotal då atomen fortfarande var vår vän och vetenskapen aldrig kunde leda till något ont eller obehagligt.
Tipstack till David Nessle, vars blog alltid innehåller något läsvärt.
För den som har överseende med lite dålig ljudkvalitet och behöver en vetenskapssång som inte är så förbannat käck bjuder jag också på Cthulhupunkarna ”Darkest of the Hillside Thickets” och deras ”The Math Song”.
Yttrandefrihet
Appropå Jimmie Åkessons ytterst oläsvärda inlägg i Aftonbladet så känner jag ändå att jag vill tala om yttrandefrihet.
Om man känner mig skulle man lätt kunna tro att jag har något emot yttrandefrihet och helst av allt vill leva i ett maoistiskt paradis där total åsiktshegemoni råder och jag är kung. Inte för att tanken på mig som normerande inte är extremt tilltalande, men det är ändå totalt fel.
Jag står för yttrandefrihet, sålänge den yttrandefriheten också innefattar min rätt att säga åt dig att hålla käften. ”Det där är en åsikt du får ha, men den är dum, illa underbyggd och uselt formulerad och alla (särskild du) vore lyckligare om du höll inne med den.”
Omvärlden är så jävla rädd för att framstå som ”Politiskt Korrekt” att vi glömmer av att det i yttrandefriheten ingår rätten att bli förkastad, förlöjligad och förhånad.
Jag får säga att Jimmie Åkessons och hans SD:s åsikter är pissdumma, lika väl som de får ha och framföra sina pissdumma åsikter. Det är en förmån vi inte behöver vara rädda för att utnyttja.
Det sägs så jävla mycket korkat i ”Sannningens” och ”Det politiskt inkorrektas” namn att det är dags att vi säger ifrån.
Forsknin oc framste
”Ser inte skylten lite konstig ut?” frågade kompis M när vi var i höjd med Karolinska Institutets senaste bunker vid Solnavägen.
Efter en liten stund såg jag felet. (Klicka på bilden så blir det tydligare)
”Science brukar ha ett ‘e’ på slutet.”
Först trodde jag att skylten inte var klar, men som M mycket riktigt påpekade är det svårt att avsluta en skylt på fasaden när man väl tagit ner byggnadsställningarna.
Det ska bli kul när Nobelpristagarna kommer på besök.
Edit: Om man går förbi huset nu så visar det sig att de fått upp ett litet ”e Park”. Men nu är skylten istället riktigt uselt centrerad på fasaden… kanske är det precision forsknin de bedriver där?
Nya friska tag
Att FRA-lagen skulle röstas igenom var väl egentligen bara en formalitet. De borgerliga terrierna kan inte för sitt liv släppa en dålig idé utan alla försök från populasen att mopsa sig skall kväsas med sedvanligt förakt för de som inte bättre vet.
Att fyra politiker inom det block som inför valet försökte saluföra sig med individens frihet och integritet skulle gå emot partipiskan och rösta nej var för mycket att hoppas på, anti-FRA-rörelsen satsade på att åtta skulle låta bli att rösta istället. Facit säger dock att en ynka ledamot lät bli att rösta. All heder till Camilla Lindberg, men om sanningen ska fram borde hon lämna Folkpartiet.
Jag skulle skämmas så mycket för att kalla mig liberal och bära partikort i Folkpartiet att självmord skulle vara den enda vägen ut. Tur att jag varken kallar mig liberal eller någonsin varit med i FP.
Nåja, det var väl inte någon som inte bara kände politikerförakt inför våra folkvalda.
Frågan är vad vi gör härnäst.
Det omedelbara resultatet bör ju vara regimskifte vid nästa val. Om svenska folket inte klarar av det så kan vi lika gärna leva i Fredrik Reinfeldts dystopi, för bättre förtjänar vi inte.
Dessutom bör vi minnas att det var sossarna, med Thomas Bodström i spetsen som förde upp den här eländiga lagen till att börja med. Får vi bara ett systemskifte så kommer vi inte att bli av med FRA, Socialdemokraterna kommer att vela och Vänstern och Miljöpartiet har ju sällav kunnat stå emot husses röst dessvärre.
Om Piratpartiet inte kommer in i riksdagen 2o10 så har vi sänt budskapet till våra politiker att det är helt okej att köra över folkopinionen med de mest demokratifientliga lagar. Den enda konsekvensen är att vi låter någon annan få chansen att fucka upp oss än mer.
Därför är det viktigt att inte bara tappa sugen, visst… vi fick FRA, igen… men istället för den uppgivenhet som känns lockande, åtminstone för mig, så gäller det att bli förbannad. Nu tar vi Piratpartiet förbi fyraprocenspärren, om vi så ska behöva tjata öronen av våra vänner och bekanta.
För det är fan hög tid nu.
Varför händer allt alltid samtidigt?
Efter en hel vecka med dålig sömn vaknade jag för sent för att på ett meningsfullt sätt kunna ta mig till Medborgarplatsen för FRA-demonstrationen. Att ha saker på söder överlag är ändå helt usla för mig eftersom blå linje inte kommunicerar så bra med Södermalm, särskilt inte under stängningen av sträckan Rådhuset->Kungsträgården.
Jag och kompis M lyckades däremot släpa oss till Midsommarkransen för att gå Yimbys Stadsvandring, eller del därutav. Vädret var kanon och min gamle barndomskompis P (som nyligen hittade mig på Facebook) dök oväntat upp vid spärrarna straxt efter oss. P har tydligen också ett stort intresse för stadsbyggnad och arkitektur, eller åtminstonde för en bebyggelsepositiv livsstil.
Stadspromenaden var väldigt trevlig och givande, men tvingades göras lite kort eftersom när vi hunnit till Telefonplan var det dags för dagens tredje (och för mig kanske mest tongivande) event. Stockholm Zombie Walk, eftersom jag och sambon missade hela grejen i våras så var det extra viktigt att inget gick snett idag.
Jag och M pilade iväg till city och mötte upp med min käresta vid hötorget. Sen gick vi upp till Observatorielunden där ett helt paket av exilnorrbottningar väntade på oss bland de odöda.
Mina zombiebilder, som givetvis är Creative Commons licensierade, kan du hitta på Picasa. Gör något kul av dem vet jag…
Kompis J hade dessutom skickat SMS och påmint mig om en Doomfest jag hade glömt bort, men efter en hel dag av aktiviteter ville jag bara hem och vila upp mig. Dessutom ville jag inte vara för bakfull för att gå på Dali-utställningen på Moderna som var idag. Så jag fick avböja… vilket var synd, doom och zombies passar ju som hand i handske, men man kan inte orka med allt.
Garanterat är dock att nästa helg blir helt händelselös.
Våga för en gångs skull
Man kan riktigt se hur diskussionen gick:
”Vi måste bygga ett nytt kontors- och hotellkomplex i city!”
”Jag vet! Vi bygger över spårområdet vid centralen.”
”Är ni klumpigt vaggade? Vi kan ju inte skymma Stadshuset från Klarabergsviadukten! Imbeciller!”
”Nej, nej… det är lungt. Vi bygger så lågt att Stadshuset fortfarande syns.”
”Jamen dåså.”
Bara kreativiteten sätter gränserna…
ja… och så förstås laga förhandlade upphovsrättigheter så klart.
Lily Allen, som man ju trodde var lite independent så där eftersom hennes förmenta genombrott skedde genom MySpace, skapade ju en blogg som gick ut på att säga hur elaka och tjuvaktiga alla fildelare är.
Det blev en del uppmärksamhet, bland annat eftersom hon rätt av kopierade en post från Techdirt och lade ut.
Bloggen är nu helt tom på innehåll, antingen för att Lily fått kalla fötter, eller så för att någon smartskalle har hackat skiten ur Blogspot. Jag föredrar det första alternativet, by far. (Edit: Kalla fötter var det)
Men i alla fall, i hela den här soppan så kom en skön liten sång som beskriver problemet med Lily Allens egna noter.
Tipstack till M och The Pirates Dilemma.
Schadenfreude
Om Tonchi Percans minst sagt uppseendeväckande avslöjande är sant, så hoppas jag det leder till det totala slutet för Jan Guillou. Jag har tidigare påpekat att Janne driver sitt liv enligt parollen ”en lag för pöbeln och en lag för Jan Guillou”, men det verkar som om det också är ”en verklighet för pöbeln och en verklighet för Jan Guillou” samt även ”en moral för Peter Bratt och en moral för Jan Guillou”.
Vad tycker vi om det här citatet från frihetens och okränkbarhetens främste beskyddare?
”Jag har under flera års tid, såväl muntligen som på annat sätt, överfört informationer till två befattningshavare inom säkerhetspolisen eftersom de är verksamma i spaningsarbete som har att göra med internationell terrorism.”
När någon annan ägnar sig åt privatpolisverksamhet är Guillou inte sen att fara fram och fördömma såväl som häckla, men själv? Karln är en veritabel Hamilton, alltid redo att stå i rikets tjänst och privatspana på ”internationell terrorism”, detta underbara carte blanche för all sorts skuggverksamhet utan insyn.
