Kejsaren har kläder på sig!
Genomskådandet är en populär debattform. Skribenten tar på sig rollen av pojken som ser att kejsaren inga kläder har och försöker tillägna sig trovärdighet genom att vi alla innerst inne har en misstro mot etablerade sanningar. En misstro mot etablerade sanningar är visserligen sunt, men att byta ut tron mot blint ifrågasättande är lika meningsfullt som att släcka skogsbränder med skalbaggar.
Alex Schulman, som fortfarande letar efter ett existensberättigande, trots att han uppenbarligen inget har, ägnar en stor artikel i DN åt att dekonstruera bloggen. Ironiskt nog eftersom bloggandet är den enda anledningen till att han får skriva en artikel i DN.
Jag ska inte tråka ut er allt för mycket med en ingående analys av artikeln, men den tycks basera sig på ett försök till kvantitativ analys av bloggvärlden.
Det finns fler glutenintolerenta i Sverige än vad det finns bloggare, därmed är bloggare inte en maktfaktor. Inte tillräckligt många läser bloggar, därför är bloggar inte en maktfaktor.
Det är ju intressant, men resonemanget faller på bristfällig metod.
Det finns fler enbenta i Sverige än vad det finns riksdagsmän, därför borde riksdagsmän inte vara en maktfaktor.
Det finns fler muslimer i Sverige än vad det finns journalister, så dagstidningarna borde inte vara en maktfaktor.
Det finns fler enögda enäggstvillingar i Sverige än det finns statsministrar, så det finns absolut ingen anledning till att lyssna på Fredrik Reinfeldt.
Modebloggar är en maktfaktor för modeintresserade, teknikbloggar är en maktfaktor för teknikintresserade och politikbloggar är definitivt av intresse för de som är intresserade av politik.
Alex Schulmans gamla blogg var dock bara av intresse för de som är extremt lättroade, så där ger jag honom rätt.
Jag tror det när jag ser det
Visst är det trevligt att Liza Marklund hävdar att hon ändrat uppfattning om IPRED och insett vilken kass lag det är. Men visst känns det mer som en typisk marklundare? Att hon tror hon lyckats tolka opinionsströmningarna och nu vill rida dem till seger.
Liza Marklund bryr sig inte om integritet, hon tycker det är ett lockord för de otvättade massor som skall hålla tyst och köpa hennes pulplitteratur. Hon kommer inte att svänga i den frågan.
Resten av krönikan ägnar Liza åt att som vanligt saluföra sin totala brist på förståelse och sin patologiska ovilja till debatt.
Det är så tröttsamt att jag inte ens orkar bli upprörd. För min del är Liza Marklunds karriär död, den har aldrig funnits och hon har aldrig skrivit något. Jag finner inget intresse i att ta del av eller medverka till spridning av någon kultur som har hennes upphovsmärke.
På så sätt har hon vunnit. Jag hoppas dock att segerns ljuva sötma förvandlas till aska i hennes mun när hon inser att allt fler tycker hon är allt mindre relevant.
Liza, kom igen när du är intresserad av en debatt om upphovsrättsfrågorna så kanske vi kan mötas halvvägs eller nåt.
Litet räkneexempel
Ja, jag vet… jag vet…
Jag är förbannat tjatig hela jävla tiden. Jag envisas med att försvara tjuvar och banditer med löjliga argument som statistik från fyra stora oberoende universitet.
Men jag tänkte göra ett till försök att förklara att saker och ting inte är så enkla som Ronnie Sandahl, Alex Schulman och andra av Jan Guillous duktiga små bandhundar vill utmåla dem.
För en tid sen blev jag nyfiken på Satyricon, som jag hade hört mycket gott om från min gode vän O. Det var lite så där mellan lön och före Spotify och jag visste inte riktigt var jag skulle börja, så jag gick till The Pirate Bay. Där hittade jag en komplett diskografi av Satyricons skivor fram till “Now, Diabolical”.
Jag gillade vad jag hörde Det nyare materialet mer än den klassiska Grieghallspunken visserligen, men i stort bestämde jag mig för att Satyricon var ett band för mig. Nu har jag “stulit” sju skivor vilket i reda pengar motsvarar (med ett CD-pris på 149kr) 104 kronor om Satyricon har ett riktigt jävla bra superstjärneskivkontrakt på 10% (7*149*0,1=104,3). Om de har ett sämre kontrakt eller om jag skulle köpt låtarna på iTunes så kan det givetvis sjunka…. (7*99*0,03=20,79)
Så långt är jag med, om Frost och Satyr vill komma hem till mig och ge mig spö för att jag snott motsvarade en kvarts stor stark på Rockerfeller från dem så kan vi arrangera det nästa gång de är i Stockholm på turné eller så kan jag komma förbi deras replokal nästa gång jag har vägarna förbi Oslo.
Fast om vi ska vara ärliga så vill jag ha avdrag för samlingsplattan Ten Horns and Ten Diadems, med en låtlista och de andra sex skivorna så kan jag göra min egen Ten Horns and Ten Diadems med ett snyggare omslag.
Men historien slutade givetvis inte där. Inte nog med att Now, Diablolical och nya Age of Nero ligger på min “att köpa”-lista. När Satyricon senast var i Stockholm för att lira köpte jag en biljett a 250 sek. Dessutom drog jag med R från San Francisco som ville se en nordisk black metal-spelning. Inte nog med det, jag köpte två snygga Satyricon T-shirts a 150 kronor styck.
Plötsligt har Satyricon gått och tjänat mellan 240 kronor och 400 kronor på mig (minus förlusten för det “stulna” materialet då) räknat med en artistintäkt på 30-50% för konsertbiljetter och merchandise vilket verkar ligga inom normen.
Visst, jag hade kanske gått på Satyricon ändå, även utan att ladda ner skivorna… men skivorna var för mig ett viktigt sätt att inte köpa grisen i säcken.
16 Horsepower, som jag olyckligtvis inte kan stödja genom att se live… upptäckte jag genom Napster och köpte sedan nästan alla skivor med. Och om Woven Hands eller Lillium släpar sig hit när jag är medveten om det så ska jag gladeligen slanta upp för både konserbiljetter och T-shirts där med.
Jag har pengar, jag vill ge dem till er… sluta kalla mig tjuv.
Det går inte att konkurera med oligopolet
Nu när svenskt rättsväsende tycks vara färdigt med att sätta upp riktlinjerna för hur man bäst ska hora ut rättsäkerheten till sina kompisar i diskussionsklubben är det dags att fundera över marknaden.
Hela den här charaden har ju ändå skett i den heliga marknadens namn, ni vet den där som skulle ge oss billigare taxiresor, lägre elpriser, bättre infrastruktur och som är vårt stora hopp till såväl välfungerande skola som sjukvård.
Marknaden hittar alltid rätt, för den styrs av den osynliga handen. Sak samma att alla marknader sedan Adam Smith fortfarande var en fräsch nytänkare alla har satsat på vinstmaximering snarare än samhällsnytta. Eller jag kanske tänker fel? Vinstmaximering kanske är samhällsnytta och alla som gnäller över att elbolagen dragit ner på underhållet och låter dammluckorna stå öppna när de borde fylla reservoarerna är samhällsfiender?
Om marknaden vore så bra som de säger, borde det funnits bra alternativ för att få DRM-fri, högkvalitativ musik och film att köpa globalt över Internet… kan man ju tycka… men “Det går inte att konkurera med gratis” som det kända citatet lyder.
Så nu, när upphovsrättsindustrin får fri tillgång att bedriva sin SA-verksamhet för att skrämma oss konsumenter till lydnad? Då kommer marknaden att ta över och konkurrensen kommer att se till att vi som mot förmodan inte sitter i UniversalSonyWarners omskolnings- och arbetsläger kan få ett överflöd av prisvärda produkter?
Gissa igen.
Det finns ingen marknadsekonomi i skivbranchen, den är ett hårt styrt oligopol där prisfluktuationen mellan produkterna inte tillåts vara särskilt stor.
Den genomsnittliga nya CD-skiva kostar 149 kronor oavsett om den är utgiven av NBC-Universal eller Terra Firma Capital-ägda EMI.
Eller för den delen om den köps på CDON.se eller Bengans.se
Oligopolet är en anledning, men den andra anledningen är givetvis underhållningens unika natur. Om jag köper en Cykel fyller alla cyklar samma grundläggande funktion. Men om jag vill ha My Dying Brides senaste skiva “For Lies I Sire” så är det bara My Dying Bride och Peaceville som kan stilla mitt begär. Det är väl i och för sig bara naturligt, men det vore bara löjligt att påstå att det är grunden för en fungerande marknadsekonomi.
CD-skivan har för övrigt, sedan den släpptes, bara genomlevt en egentlig prissäkning… detta trots ökade produktionsvolymer och minskade tillverkningskostnader (Något som för övrigt torde göra den unik bland konsumtionsvaror) … när den var tvungen att konkurera på allvar med gratis gick priset ner från cirka tvåhundra spänn till cirka hundrafemtio. Denna prissänkning ledde för övrigt till en ökad skivförsäljning. CDON växte från 12 miljoner i omsättning 1999 till en miljard 2008. Till och med försäljningen av den undermånliga produkt som kallas digitala downloads har enligt befintligt statistik ökat lavinartat de senaste åren.
Om skivbolagen mot alla odds lyckas, att med sin senaste terrorkampanj och sina generösa mutor till tjänstemän och politiker, ta död på fildelningen… vad är oddsen för att priserna på CD-skivor kommer att minska? Eller att bättre tjänster för nedladdning av digitalt material, utan regionala begränsningar, kommer att uppstå?
Oligopolet vill inte ha dig, det vill ha dina pengar.
Andra som skrivit om rättssäkerheten och upphovsrättsmaffian:
Opassande skriver “Lagen lämnar utrymme för och inspirerar till olika sorters oetiskt beteende och vi medborgare kan bara, tillsammans med rättsinstanser kanske rent av(?), hjälplöst se på medans våra rättigheter körs över till fördel för ett penningstarkt särintresse.”
The Brand-Man skriver “På sikt är det ändå lönlöst att försöka försvara sina egenintressen genom att lagstadga och begränsa ett öppet Internet. Kraften och tankemödan borde istället fokuseras på att hitta nya affärsmodeller som gynnar alla.”
Kulturbloggen tecknar en dystopisk samtid “Jag skakar på huvudet och böjer det i sorg: nu börjar Reinfeldts jakt på ungdomsgenerationen och för att poliserna inte ska digna under bördan har nu bokförlag och musikförlag fått ja till att jaga också.”
Stefan Stenudd konstaterar att “Framtiden har aldrig i historien kunnat kuvas, så det lär inte ske nu heller. Det är en lika dålig strategi av skivbolag och bokförlag som av rättsväsendet att stå och kämpa emot. Bolagen riskerar att gå i graven, rättvisan riskerar att bli perifer och överspelad.”
Mina Moderata Karameller förvånas över rättsamhällets prioriteringar “Som moderat tycker jag dock att det är jäkligt konstigt att den personliga integriteten kommer i andra hand och skyfflas bort för alla, bara för att det finns några som sysslar med illegal fildelning.”
Mårten Schultz höjer dock ett varnande finger för allt för överdriven retorik. “Ja, jävlar, så där bränner man sitt förtroendekapital snabbare än KLF bränner pengar. Nyanserat? Inte så väldigt.” Jag kan se hans poäng, men det är inte som att någon har lyssnat på resonliga röster hittils i den här debatten.
För övrigt vill jag säga att jag tycker Lunarstorm-grundaren Rickard Eriksson sammanfattar problemet ypperligt på det sätt jag själv försökt förmedla gång på gång. I valet mellan tjuv och facist väljer jag alltid tjuv.
Politikerna är så aningslösa
IPRED får inte användas för att kräva ut användaruppgifter från upphovsrättsöverträdelser före 1 April 2009 var det ju sagt.
Men det bekommer inte upphovsrättsmaffian, lagar gäller bara de som inte kan köpa dem.
Hur det blir med historiska nedladdningar återstår att se, enligt Lars Gustafsson, men de som tänker ladda ner musik från och med nu bör ta sig i akt.
(Källa Aftonbladet. Min markering)
Vadå “återstår att se”? Historiska nedladdningar har vi blivit lovade att ni inte ska kunna röra. Visserligen av samma parti som gick till val på att “inte jaga en hel ungdomsgeneration”, men man måste väl kunna lita på vad politikerna säger när de väl är valda åtminstonde?
Varför bråkar ni?
Att Jan Guillou och Liza Marklund, som bägge är ägare till ett sällsynt vinstgirigt förlag, och tillika relativt välrepresenterade på fildelningsområdet (en bieffekt av att vara två av sveriges mest säljande pulpförfattare) hatar fildelare (helt i onödan, men det är en annan diskussion) kan jag ändå förstå.
Men lista av nyttiga idioter som öppnar munnen är så lång.
Nu senast blev killen som aldrig sa “hora” killen som glatt skrek “tjuv”. Vilket är förvånande när man ser hur lite av hans upphovsrättsskyddade verksamhet som finns på Pirate Bay eller ens på världens största torrenindexator.
Ronnie, upphovsrätten är inte ditt problem, för ingen vill “stjäla” det du säljer. Möjligtvis har du ett problem med hur din uppdragsgivare betalar dig, men det skiter jag i… ta det med ditt fack. Var glad för att de kunder du har är såpass lojala, men om du ska in i debatten kan du väl ta och läsa på lite. Fildelare är inte ett hot mot kulturskapare, de är en möjlighet.
Peter Birro, Jonas Gardell et al har rätt…
Anonymitet på Internet är överskattat. Vem behöver sånt…
Edit:
Det vore över huvud taget bättre med ett hårt reglerat internet där alla har en tydlig och fast identitet.
Det är inte alltid det blir rätt med upphov
Nationaldemokraterna säljer Astrid Lindgren på sin webbshop. “ännu fler ska få ta del av den nationella litteraturen och stoltheten över vårt folk och fädernesland” tycker de visst. (Aftonbladet, Expressen)
De må vara hur det vill med den saken. Astrids efterlevande, som ju har rätten att stämma skiten ur folk som laddar ner henns böcker ända fram till 2072, tycker att Nationaldemokraterna är dumma och står för saker som Astrid själv aldrig hade accepterat.
Ändå har de på två år inte kunnat stoppa den här verksamheten.
Det är nämligen här upphovsrätten visar hur kollapsad den är. Den ekonomiska upphovsrätten är välförsvarad av rättskaffens män som Henrik Pontén och Tomas Norström. Den idéella upphovsrätten har ett svagare skydd, så länge du betalar din licensavgift och inte förvränger originalmaterialet kan du sälja det i vilket sammanhang du vill.
Ulf Lundell kunde gå ut i pressen och tycka det var piss att Sverigedemokraterna spelade “Öppna landskap” men då SD betalade till STIM, var det inte mycket mer än just gråta i pressen (och hota med en stämning som inte hade klarat sig i domstol) att göra för Uffe.
Jag kan tänka mig att SD slutade spela Öppna landskap ändå, eftersom en “riktig svensk patriot” inte grinar ut i media för minsta oförrätt. ;) Hur som helst är ju Bellman skyddslös och vad är väl nationellare än män som hockeyskrålar “Märk hur vår skugga”…
Jag ser gärna en fungerande idéell upphovsrätt, men med de sängkamrater som upphovsrätten för närvarande har är den svår att försvara. Bonniers och Piratförlaget kommer att krama ihjäl hela paketet.
En sån skillnad sex små månader gör
Svenska dagbladet har hittat en ny vinkel på Dreamhack. Det är inte längre en kul ungdomsgrej, utan en fristad för fildelare.
Man undrar ju lite över Negra Efendics plötsliga uppvaknande. Har hon läst på och insett att det inte var så harmlöst, har SvD tagit till sig av Frida Johanson och Malin Sandbergs C-uppsats från JMG (som de själva av någon anledning får skriva om i senaste numret av journalisten (ej på nätet än)) angående media och dess positiva bild av Pirate Bay.
Har Efendic månne börjat frilansa?
Det är ju lite intressant om plötsligt media upphör att gulla med världens största copy party. Men frågan är om denna nyvunna insikt på något sätt ogiltigtförklarar all den positiva uppmärksamhet som Dreamhack fått i pressen varje år sen någon gång tidigt 2000-tal. Kanske Jönköpings kommun får ta sin hand ifrån LAN:et?
Oavsett vad du tycker om upphovsrättslagstiftning och fildelning kan vi inte komma ifrån att Dreamhack är en integral del av vad som politiker gärna kallar det svenska datorundret. Det är till stor del den liberala inställningen till datorer (som gjort Dreamhack möjligt) som lett till att vi har ledande spelföretag som Starbreeze, Grin och DICE (företag som ofta ser nyttan av att synas på just Dreamhack för övrigt).
Anna/Ravenna gjorde mig uppmärksam på SvD:s senaste artikel, och när du ändå är där kan du läsa “Varför kompromissa om fildelning, Marit?” för den pekar på ett par rätt viktiga punkter som vi skulle kunna ta och diskutera, om vi någon gång säkrar integritetsfrågorna och kommer till en situation där vi kan sätta oss ner och diskutera upphovsrätten på ett sansat sätt. (Om en fyra fem generationer med andra ord.)
