Bloggtorka
Fan, januari har passerat och jag har helt enkelt inte haft tid eller ork att skriva något för att underhålla de som råkat snubbla över min blogg. Uppgivenhet kanske, världen blir inte bättre vad jag än skriver och det där personliga som jag sällan avhandlar har sina tunga bitar. Kanske behöver jag sol. Avundas arbetskamraterna, tillika arbetsplatsens par, som åkt till Malaysia i tre veckor.
Polisen fortsätter göra beställningsrazzior när IFPI kallar, trots att det bryter mot svensk lag att ta till sådana tvångsmedel när eventuell straffpåföljd inte är fängelse och gemene man tycker fortfarande inte att det är något att oroas för. Så varför skall man orka bry sig?
Dags att ta till predikstolen
Jag spenderade ett par dagar i Göteborg med att dricka alldeles för mycket öl med Jarno på en måndag, se Nitzer Ebb och Depeche Mode på en tisdag och bli översnöad av alla de otäckaste snösorter en onsdag i Göteborg i Januari kan frambringa. Tips, fler än du tror.
Dessutom läste jag Eric Flint på min iPhone, vilket funkar förvånansvärt bra och alla de tunga pappersböckerna jag släpade i väskan förblev oöppnade. Jag ska inte gå så långt att kalla det framtiden för läsning, för jag gillar riktiga böcker bra mycket bättre än jag gillar min iPhone (hädelse, jag vet) och den dagen jag låter en författare signera min telefon är den dagen jag checkar in på dårhuset. Men som ett tillfälle att slå ihjäl väntan på bussen eller när man behöver resa lätt så är det ypperligt.
Nåväl, bakfyllan på tisdag var mindre trevlig, men efter pasta och öl på Joe Farelli’s var jag återställd nog för att se en bra konsert. Jag skulle förmodligen aldrig köpa en Depeche-platta annat än som gåva. Men nog hade de satsat på att ge valuta för biljettpengarna. Jag gillade deras bombastiska ljusrigg (en gigantisk LED-vägg och en LED-glob) som körde videos och liveklipp samt spejsade effekter. Dessutom är nog allt kul att se live, förutom sådana där störda shoegazerband som egentligen hatar att spela live och bara försöker vara så osynliga som möjligt.
När jag kom hem stog min Google reader på 125 artiklar, vilket känns som det kan ta ett par dagar att skumma igenom. Men följande pärla av Mike Masnick på Techdirt kände jag mig tvungen att dela med mig av omedelbart. Om du inte har läst den får du inte komma och argumentera om fildelning av musik med mig, särskilt inte om du tänker köra argument som ”Fildelning skadar små okända artister.” eller ”Det går inte att konkurrera med gratis.”
Okej? Förstått?
Läs den jävla artikeln nu.
Gratis böcker
Jag har fått en ny chef, som jag för en gång skull både gillar och respekterar. Jag skulle kunna gå in på forna chefer och deras fel, men det känns illojalt mot företaget… och det här är ärligt talat inte den sortens blogg.
Så, låt oss istället konstatera att jag och min nya chef diskuterade SF-böcker och copyright och håller mer eller mindre fullständigt med varandra om vad som är bra och rätt i bägge frågorna. Det började med att vi diskuterade hans Barnes & Noble Nook som ju gör mycket rätt jämfört med andra e-läsare på marknaden även om batteritiden är horribel och gränssnittet har sina skavanker. Om de såldes i Sverige till ett rimligt pris och inte var bundlade med AT&T:s jävla mobilabonemang skulle jag nog sätta upp en på önskelistan.
Hur som helst, även om Nook:en är rätt snäll och stödjer många DRM-fria format så kom vi in på hur dåligt det är med DRM, sen diskuterade vi lite fram och tillbaka på temat ”Jag har pengar, jag vill ge dem till er…varför skall ni göra det så jävla svårt för mig?” och i slutändan så tipsade han mig om Baen books free library. Baen ger ut säckvis med SF, bland annat en av mina tillfälliga favoriter Eric Flint. Som ett experiment bestämde sig Flint och förläggaren Jim Baen att tillåta författarna att publicera delar av sin produktion för gratis nedladdning. Visst, de gör det på den lite felaktiga premissen ”De flesta vill hellre vara hederliga än ohederliga” vilket är det gamla och felaktiga sättet att tänka på digitaliserad kultur. Jag skulle vilja ändra det påståendet till ”De flesta skulle hellre att deras favoritförfattare fortsätter att ge ut böcker än skaffar sig ett hederligt jobb”, men vad vet väl jag om sånt?
Så, från Baen Free library kan du ladda ner högkvalitativ SF i ganska omfattande mängd i diverse format, till och med HTML och RTF. Själv laddade jag ner Stanza till iPhone och har nu ett antal böcker liggande tillgängliga, närhelst jag skulle vara intresserad.
Jag tycker dessutom alla som inte läst Flints introduktion till Free Library-konceptet borde göra det. Oavsett om du har intresse av SF eller inte, eftersom det är en rätt nykter take på ett dagsaktuellt ämne. Hur fan skall författare få betalt av alla som lånar böcker från sina kompisar? Dessutom skriver Flint än mer i sina Prime Palavers där han besvarar läsarfrågor rörande Free Library, läs dem med.
Eftersom jag tycker det hör till ämnet passar jag än en gång på att puffa lite för Mörkrets Väktare (väl medveten om att det också kan tolkas som skamlöst länkfiske) för att visa att man kan ta det hela ett steg längre än Flint, om man bara har lite mod, och till Xtremecreator utifall att någon med författaraspirationer läser det här inlägget och undrar hur de skall börja bryta paradigmet.
Vuittongate
Kan vi inte alla enas om en sak?
Politiker får inte ta emot presenter när de fyller år. Särskilt inte socialdemokratiska politiker, men i rättvisans namn tycker jag denna regel skall gälla alla. Faktum är att jag tycker det är en politikers plikt att varje gång hon eller han fyller jämt ge bort alla sina världsliga ägodelar till människor runt omkring dem och börja på noll, från en etta i Hallonbergen.
Eller så kan vi kanske bara sluta älta den patetiska pseudonyheten om Mona Sahlins dyra väska, som förmodligen var billigare än klänningen hon bar senast hon var på nobelfesten hur som helst.
Vad säger ni? Skall vi försöka ha en konstruktiv och olarvig samhällsdebatt? Eller ska vi göra politisk kukmätning till standard?
”Min Monas väska är jättedyr!”
”Ja, men min Fredriks klocka kostar jätte-jättemycket mer!”
”Änsändå, min pappa är justisieminister och kan sätta Mona och Fredrik i fängelse!”
För vi har ju inga andra problem i Sverige…
Jag dödar dig, så jag accepterar dig
Syftet med vargjakten har missupfattas, hävdar Olof Liberg på Skandulv. Detta för att folk börjat syna miljöminister Andreas Carlgrens befängda påstående att jakten var nödvändig för att rädda vargen undan inavel.
Alla har fått allt om bakfoten, säger Olof Liberg. Jakten var viktig för att få folk att acceptera vargen.
Jag skulle kunna ta och bespara oss all tid och pengar där. Jaktlobbyn kommer inte acceptera vargen förrän den sista ulven är död. Har det inte gått fram med all önskvärd tydlighet?
När skulle möjligheten att skjuta av någonsin föda acceptans? Jag skulle kunna komma med ett historiskt exempel, men Goodwin lurar i varje vrå där, så jag låter bli. Men visst, jag lovar att om jag får skjuta av 10% av alla jägare så skall jag börja acceptera dem mer. Kan Andreas Carlgren och Olof Liberg fixa det åt mig?
Det är fullt möjligt att du som läser det här inte gillar varg, men om du gör det… gör som Scaber nestor uppmanar och donera lite till Nordiska Rovdjursnätverket.
Sånt här älskar jag att läsa
Via Techdirt och Telegraph.co.uk blev jag precis uppmärksammad på Steve Lawson, en oberoende artist (väl värd att lyssna på för övrigt, du kan lyssna via hans hemsida eller på Spotify) som har ett klart och tydligt budskap till Bono. Det är ett par riktigt talande exempel och texten i sin helhet är väl värd att läsa, men tillåt mig citera slutpoängen.
Så, kära rockstjärnor – problemet är inte Internet. Det handlar inte om hur Internet ”skadar” småfolket. VI ÄLSKAR DET! Det är ni. Ni och era förväntningar på rikedomar bortom fantasins gränser är körda. Och jag bryr mig inte.
Här är en rubrik åt er – på de tre veckor som gått sedan jag gjorde ”Behind Every Word” tillgänglig för gratis nedladdning har jag sålt fler CD-skivor och downloads än jag gjort under någon månad sen skivan var ett halvår gammal.
Det här rör sig om ett fyra år gammalt album. Jag har inte haft några spelningar under den tiden, jag har inte satt ut några annonser och jag har inte givit bort ett enda fysiskt föremål som kostat mig pengar. Jag har bara pratat om skivan och inbjudit folk att lyssna på den. Och gissa vad? De lyssnade, och de som verkligen gillade den BETALADE. Och de betalade mer för en ”gratis” download än vad de gör på iTunes.
Det finns ingen möjlighet att jag skulle ha kunnat göra det utan ”fri musik”, utan Internet, utan fildelning, utan streaming. Inte heller hade jag kunnat lyckas inom ramarna för de sinnessjukt restriktiva copyrightbestämmelserna i ett vanligt skivkontrakt.
(Med ursäkt för min något styltiga översättning)
Shane Richmond på Telegraph skriver också något (och nu inser jag att jag rippar Mike Masnick hejdlöst i min post) som jag tycker är värt att ta upp. Något jag försökt gång på gång förklara när det vankas diskussion om fildelning kontra kreatöööörer:
Steve – och det växande antalet artister som han – kommer förmodligen att bli avfärdade som undantag, att de har tagit en väg som funkar för ett fåtal tursamma men inte för alla. Grejen är bara den, detsamma gäller skivindustrin. Ett fåtal artister blir rika medan den stora massan bara hoppas att få det att gå runt innan de måste överge sina drömmar och skaffa ett riktigt jobb.
Det spelar, vill jag påstå, inte någon som helst roll hur det övergripande systemet ser ut. Musikbranchen kommer aldrig att vara lönsam för alla som vill vara del av den. Skillnaden är bara att ett system som omfamnar fildelning lägger makten mer hos konsumenterna och tenderar till att belöna merit mer än kontakter.
Visst, det kommer att straffa Anders Bagge, Bert Karlsson och Max Martin men om de gossarna inte lagt undan till sina pensioner vid det här laget så unnar jag dem ett par sköna år bakom kassan på ICA medan artister som kan skriva sin egen musik och marknadsföra sig själva får bröd på bordet.
Sak samma, sitt inte här och läs mig, läs Steve Lawson och försök sprida hans ord.
Andra bloggar om: Bono, Steve Lawson, fildelning
Nytt år, nya tag
Jag har låtit bli att kommentera vargjaktsfarsen, eftersom jag haft lång skön julledighet och försökt sänka blodtrycket istället för att arbeta fram min första infarkt. Tänkte nämligen spara den till jag passerat femtio om jag kan.
Å andra sidan tycks Scaber Nestor ha satsat på utnämningen ”Vargens bästa vän i år”. Det ska han fanemig ha all heder för. Vi har allt för få vargar och allt för många obygdsbor med gevär i det här landet, vilket jag ju påtalat tidigare.
Men efter att ha vigt tre veckor åt att äta marsipan, blandade nötter och det minst vedervärdiga eller intetsägande ur aladinaskarna samt att knarka ihjäl hjärnan med Bejeweled Blitz 2 på Facebook (casual gaming my ass… World of Warcraft är mindre knarkliknande) så inser jag att jag har vanskött bloggen. Jag har dessutom, vanskött mitt läsande av andras bloggar.
Jag lyckades till exempel missa helt att Ravenna blivit klar med sin bok. Grattis som bara den på dig! Jag skall genast stjäla boken så jag kan läsa den i lugn och ro ;) Kanske jag också ska ta och slå till på ett signerat exemplar, om jag kan övertyga Anna om att jag förtjänar ett mot att hon får riktiga pengar från mig. Fan, jag tänkte ju att jag skulle börja på mitt magnum opus över jul, men jag har mest bara meckat med att få Linux att bete sig snällt även på hemmadatorn, samt få den nya widescreenskärmen att lira i tandem med den gamla 4:3.
Linux är inte roligt när man vill ha grafikkort att fungera, men OpenSUSE 11.2 har överlägset det bästa stöd för NVIDIA som jag någonsin sett. One click-installation för oss som gillar när saker bara funkar. Att lägga på en skärm till krävde dock att jag avinstallerade hela grafikkortet och började om från början, så användarvänligheten är fortfarande något diskutabel.
För windowsinstallationen kör jag Display Fusion, vilket är trevligt om du har två skärmar av olika storlek. Hittils har det funkat ypperligt och jag funderar på att uppgradera till pro-versionen.
Nåja, det är ett sidospår, jag har inte helt lämnat Ravennas blogg än, då hon också uppmärksammade mig på följande lilla pärla ytterst signerar Fredrik Virtanen.
Årets… Hycklare
Pirate Bay-fansen. Använde en oändlig svada och stora vackra ord om frihet för att undvika att säga: ”Vi tycker att det är skönare att få konst gratis än att betala för den.” Trist stil. Trist för artisterna.Årets… Grej
Spotify. Det digitala musikarkivet slog igenom totalt och det är svårt att se att många fler än riktigt essiga skivbutiker som Pet sounds (Skånegatan, Stockholm) kommer att överleva en så genial uppfinning.
Med reservation för att uppkomlingen från Motala förmodligen inte skulle känna igen konst om ingen av hans stureplanspolare i förväg pekat ut den för honom eller givit honom en guidebok, så får jag hålla med Ravenna:
Personligen tycker jag att det som är trist för artisterna är alla artiklar som målar ut dem som offer. Den trista stilen står bland annat Fredrik Virtanen för när han hjälper till att sprida dessa lögner om att fildelning skulle vara dåligt för artisterna.
Samma sak gäller Spotify, nu är jag betydligt mer välvilligt inställd till Spotify än vad Ravenna historiskt sett varit, men att inte inse hur uselt programmet i sig ändå är tyder på en total brist på insikt. Som skivbutik betraktat är Spotify på sin höjd att jämföra med en onaturligt välsorterad Åhlensbutik någonstans i Mellansverige. Man skulle kunna tro att personalen saknar intresse för musik och service. Bara en sån fantastisk sak som att en sökning på Shining ger flera olika band. Det svenska blackmetalbandet, som också har sin biografi på shiningfliken, kommer på en hedrande fjärde och femte plats med sina IV: The Eerie Cold och III: Angst.
Etta, och lustigt nog trea, hittar vi norska metal-jazz-kollektivet med samma namn. De får bidra med plattorna Grindstone och In the Kingdom of Kitsch You Will Be a Monster, förhoppningsvis även med kommande Blackjazz när den släpps i slutet av januari.
På andra plats sm
yger sig ett popband så obskyrt att allmusic bara har information om deras platta, men inga medlemmar, in. Skivan heter What it’s all About och är definitivt inte något fans av vare sig Halmstads finest eller norsk exprimentmusik kommer bli glada av.
Verve-basisten Simon Jones och Stone Roses-gitarristen John Squires gemensama Shining kommer på plats sex med plattan True Skies.
Alla dessa fyra är samma band enligt Spotify. Vem som gjort låtarna på samlingsskivorna får man bara gissa.
Att norska Mayhem inte bara gav ut nihilistisk svartmetall utan även figurerar med en hit på samlingsalbumet Bargrooves Summer Session är det kanske inte många som vet. Själv anser jag att den monotona dansfunken är lite av ett tecken på hur illa det gick när Dead och Euronymus dog och lämnade Maniac och Necrobutcher ensamma och roderlösa. 2005 års Unsung är lite mer happening och skivomslaget minner i alla fall om fornstora dar. Men utflykten i Rapland kunde vi verkligen ha varit utan.
Att Carl-Michael Eide var en mångbegåvad man känner säkerligen fans av Ved Buens Ende och Virus till men att experimentrock-konstellationen mellan Carheart och The Black Flux skulle ha hunnit med såväl Thrashmetal-plattan Sick of Life som Hip Hop-skivan Developed Species och den oehrhört dansanta popskivan Manual del Perfecto Cardiaco kom som en shock för mig i alla fall.
Visst, det är lätt att göra sig lustig över sånt här, men faktum kvarstår. Spotifys personal är fullt upptagna med att lägga till och framför allt ta bort musik samt hålla vargarna borta från dörren. Det är därför det blir så här löjligt i artistflikarna. Databasen måste ha utrymme för det faktum att två band kan ha samma namn, använd gärna Wikipedias (disambiguation) eller något liknande som en mellansida. Dessutom måste användarna släppas in (återigen enligt wikipedias modell) för att styra upp i det träsk som IT-bolaget självt uppenbarligen inte har resurser att ta hand om. Annars kommer Spotify att bli en fotnot, något som hände mellan det att skivbolagen dominerade världen och att en bättre modell utvecklades.
Jag är ledsen herr Virtanen, Spotify var långt ifrån årets grej, det var snarare årets Hype (om inte Google Wave tog den posten). Det är en bra produkt, men jämfört med vad den borde vara är Spotify en sorgligt ogenomtänkt och av upphovsrättsindustrin illa behandlad produkt.
Hos Andreas Ekström pågår en debatt om demokrati sprungen ur ett inlägg från Peter ”Brokep” Sunde, där han avhandlade sätt att kringå FRA. Något jag givetvis välkomnar, även om Ekströms syn på demokrati tycks vara att i en demokrati håller vi alla tyst och lyder riksdagen. Kanske är det på grund av hans antipatier mot Ipredator han i ursprungsposten hamnar så fel, något jag personligen vill tro, eller så har han kanske en av de mest demokratifientliga demokratisyner man kan ha och fortfarande gå till valurnorna utan att skratta rått. Scaber Nestor och Opassande tar bägge upp ämnet på ett fördedömligt sätt men allra mest läsvärd fann jag nog ändå Göran Widham från Sagor från livbåten som ger ett nödvändigt juridiskt perspektiv på saken. Även Josh på Enligt min humla är obligatorisk läsning om du vill veta mer om Ekströmgate.
Josh stack också ut nacken tillsammans med Göran Widham och Marcus Friholm för att på SvD-Brännpunkt göra offentligt slut med Bono efter att irländaren korkat nog listat internetfiltrering i upphovsrättsindustrins intresse som da shit inför det kommande decenniet. För den som har orken finns det en hel del stolligheter att läsa i kommentarsfältet, där även jag ägnade en stund åt meningslös mudslinging.
Andra bloggar om: Varg, Spotify, Andreas Ekström, FRA
Läge för slutsummering
2009 är straxt till ända och ett nytt färskt decennium tar sin begynnelse om bara 48 timmar.
På det hela taget har nog ändå tvåtusentalet hittils mest rört sig om besvikelser och elände med ett par enstaka ljusglimtar. Vi kan skippa det privata planet, eftersom jag försöker undvika det i mesta möjliga mån, och bara gå rakt på verkligheten.
9/11 … behöver jag säga mer? Startskottet för nedmonteringen av all sans och vett. När plötsligt tortyr och massavlyssningar blev godtagbara medel för att ”skydda vår demokrati och fria livsstil”.
Ett decennium så präglat av den kanske sämsta amerikanske president historien skådat. En klåpare så usel att personen att efterträda honom fick Nobels fredspris bara för att vara någon annan.
Tsunamin drabbade inte mig personligen, eller ens någon jag har närmare band till. Men visst var det en tragedi, förvisso maskerad som fars när svenska folket skulle reagera på hur katastrofhanteringen gick till. En händelse som gav oss Lottie Knutssonkulten och de försvunna mailbackupperna måste man i allra sämsta fall gråtskratta åt.
Lokalt fick vi en borgerlig regering av den enkla anledningen att en massa socialdemokratiska pappskallar bytte sida för att ”visa pösmunken Persson vem som bestämmer”. Häpp! Nedskärningar i sjukvården, a-kassorna och hela det sociala säkerhetsnätet, plus utförsäljning av så många statliga bolag som man kan hinna med på en mandatperiod. Bra jobbat korkskallar.
Visserligen var inte sossarna någon bättre affär, Järn-Felix Bodström lade grunden till både FRA och Telekomdirektivet, men den borgerliga alliansen (som gick till val på frihet, liberala värderingar och personlig integritet) tackade och tog emot. Inte bara fick vi vårt eget helt verkningslösa Echelon mot folkets önskningar, vi fick också privatpolislagen IPRED.
På tal om IPRED, den enormt infantila debatten om fildelning som förts i Sverige det gågna decenniet har drivit mig till tårar många gånger. Huuuur ska aaaartiiisternaaaa få BETAAAALT? Skit i det, låt kulturarmageddon komma och skära bort det överflödiga. Dödköttet skall brännas bort i konsolideringens stålbad och så kan det vara bra sen.
Visst, vi fick Piratpartiet och Piratpartiet fick två mandat i EU-parlamentet. Synd bara att EU-parlamentet är ett stort skämt som tycks sakna förmåga att påverka EU:s riktning ens bara lite. I riksdagen tycks PP däremot komma att få se sig besegrade av 00-talets andra stora politiska tiger, Sverigedemokraterna.
En beklämmande tanke, mer än fyra procent av den svenska befolkningen är beredda på att rösta på ett parti som bara nödtorftigt lyckats skyla sina brunsvarta rötter. Visserligen, läser man kommentarsfälten på tidningarnas webbplatser och på Newsmill så blir det olyckligt tydligt hur illa det är ställt med den svenska samtiden.
Och det är med de trösterika tankarna vi går mot ett inskränktare, ofriare och imbecillare 2010.
Någon fort, ring Henrik Schyffert!
Ironin är inte död, helt uppenbarligen.
Den här konceptvideon om Bonniers tänkta e-läsare Mag+ är CC-licensierad. Med tanke på Bonniers korståg mot svenska författare för att låsa in kulturskapare i diverse upphovsrättsslaveri är det rent ut sagt förvånansvärt liberalt av dem. Förutom det… jag vill ha en Mag+ definitivt. Särskilt om de kan frigöra sig från Amazon och Barnes & Nobles genomkorkade väg och lämna sin läsare öppen för fria format.
