Hawk uttrycker vad jag tycker
Missförstå mig inte nu. Jag gillar MSN, det håller mig sysslesatt när jag har tråkigt. Men så fort man egentligen vill göra något så känns det så här.
Hur som helst, det här är orsaken till varför jag slutade med ICQ. Eftersom skiten startade automatiskt när man körde igång datorn så kunde man starta datorn för att kolla sin mail, eller kanske bara spela lite spel och det första som hände, medan man fortfarande var och hämtade kaffe i köket var att datorn fick tuppjuck.
*bingelidingelibipp*
Och fem personer var på en och frågade hur läget var. Som om de vore någon sorts jävla chattvampyrer som bara väntade på ett offer. Och sen måste man hålla fem olika konversationer igång samtidigt medan man så artigt som möjligt säger: ”Dra åt helvete, jag vill bara kolla TV-tablån.” och försöker logga av chattprogrammet innan någon mer på ens kontaktlista ser att man loggat på.
Alternativet är att inte ha något chattprogram alls, vilket funkade finfint för mig ett litet tag. Förutom att alla man kände var på och tjatade på en: ”Har du någon ICQ? Varför har du ingen MSN? Vad är din AIM? Lägg till mig på din Googlechat så kan vi prata.”
Nu kanske jag låter som en sur och tvär jävel, men det är jag också. Egentligen vill jag bara umgås med folk på mina villkor. Dessbättre är jag realistisk nog att inse att det inte är möjligt. Vill man ha vänner så får man faktiskt ta och sköta om dem lite också. Det enda jag begär är att MSN inte ska logga in sig automatiskt när man startar datorn.
Nu är mitt liv så beskaffat att jag en stor del av dagen sitter och väntar på att katastrofer ska uppstå så jag kan hantera dem. Det gör att jag kan köra MSN på jobbet på ett för mig tillfredställande sätt. Men alla dessa människor som har jobb där de förutsätts faktiskt göra något, hur klarar de sig?
Applegeeks är hur som helst värd att läsa. De är inte världsbäst på att driva en storyline, men illustrationerna är jäkligt bra.
Programförklaring
Jag tror det här är mitt tredje försök till att blogga. Det första slutade på grund av att jag saknade struktur i upplägget, jag visste inte vad jag skulle säga och tappade ganska snabbt intresse. Det andra slutade på grund av att jag jobbade för ett stort svenskt mediaföretag på vilket totalt bloggförbud rådde.
Så, med en ny arbetsplats och lite bättre plan så kanske jag ska kunna hålla liv i det här.
Ett par hållpunkter dock:
- Blogga – En av de viktigaste sakerna att tänka på vad det gäller bloggar är följande: ”Att blogga är som att runka” Det är något du gör för din egen tillfredställelse och om någon annan får kickar av att se på så är det den personen som har problem. Visst, att du gör det på ”offentlig” plats är tecken på att allt inte står rätt till hos dig heller, men i grund och botten är det inget fel på liknelsen. Gillar du inte vad som står här så kan du alltid titta bort.
- Inget privatliv – Om man inte tänker några intressanta saker kan man outa sitt privatliv. Bara det att det är ohyggligt ointressant faktiskt. Jag skiter i vad någon som inte ens kan stava tänker äta till middag. Jag skiter i dina ungar, jag skiter i ditt sexliv, jag skiter i om du sett ett par snygga byxor. Om jag börjar prata för mycket privatliv, säg för fan åt mig.
- Vad jag tycker är vad jag tycker – Du behöver inte tycka likadant. Faktum är att jag föredrar om du inte gör det. Jag är så väldigt förtjust i illusionen om mig som en unik och speciell individ att det retar mig när folk som läser bloggar har samma åsikter som mig.
- Jag föraktar mina läsare – Det är ett stilgrepp. Du behöver inte gilla det, eller ens känna dig förolämpad. Det är frågan om personliga preferenser. Trots allt har vi ju redan etablerat att du är en sjuk voyeur.
Så, förhoppningsvis skall det kunna räcka för att hålla mig på rätt sida om det djupt patetiska. Annars får vi sätta upp fler regler.
Dagens irritationsmoment: Pipen från MSN.
