Ibland vet man bara inte vem man ska hålla på
Bert Karlsson i bråk om kantareller skanderar Aftonbladet.
Och har man någonsin bevittnat kolossen från Skara plocka svamp… jag såg hur skövlarbert gick ut i skogen med fyra pappkassar och storstövlarna på i en dokumentär någon gång… ja då är det lätt att förstå hur någon stackars skarabonde velat freda sin mark från den värsta ödeläggelsen sedan Gudrun.
Men faktum kvarstår. Allemansrätten gäller, precis som den är benämnd, alla. Detta inkluderar faktiskt skivmagnatert och gårdfarihandlare i populism. Snikna kantarellbönder som vill att deras egna svältavlönade polacker skall få de enda av skogens gyllene trattar för försäljning till rika knösar i huvudstaden göre sig icke besvär.
Ett kort privatlivsinlägg
Ber om ursäkt för det, men jag håller på och flyttar in i en ny lägenhet och det är ett lidande. Hade verkligen behövt en trea att expandera ut i, men fick en tvåa. Det är trångt och just nu ett rent helvete med prylar överallt. Och köksbordet från IKEA kommer inte förrän om två veckor. Samma sak gäller Skåpen för DVD-filmerna och den stora expedit-hyllan. Utan dessa så blir det bara en massa jävla plats som tas upp av grejer som inte går att göra av någon annan stans. Pärmar, filmer, böcker, spel allt i en salig röra.
Så av den enkla anledningen är jag inte mitt vanliga vassa och analytiska jag. Plus att inget hänt som meriterar min uppmärksamhet.
Webbserier
Jag lägger på tok för stor del av min dag på att läsa webbserier. Men serier har alltid varit en viktig och relevant kulturell uttrycksform för mig. Till och med innan jag läste Art Spiegelmans Maus. Visst, det finns en hel del sunkiga serier (91:an och Kronblom går i den svenska bräschen där) men man kan inte döma en hel gren av kultur efter dess sämsta löv. Det vore som att bedöma alla deckare efter Liza Marklund eller all litteratur efter Björn Ranelid.
Webben är, precis som alltid, en sjövild blandning av det bästa och det sämsta. Likväl som webbserier kan vara riktigt sunkig och oinspirerad mangarippof eller bara poänglös och ful itteration av halvdana skämt så kan den innehålla några riktiga pärlor. Jag kommer då och då komma med lite tips eller lite spotlights, bara för att jag gillar det. Finns det något, egentligen, skönare än gratis kultur?
Skönast just nu är helt klart Phil och Kaja Foglios ”Girl Genius”. Inte nog med att paret Foglio är professionella tecknare (Och hör bland annat till Magic: the Gatherings husillustratörer) de krämar ur sig sin högkvalitativa serie tre gånger i veckan, pålitligt som få. En underbart skruvad historia om galna uppfinnare, monster och viktorianska underkläder i ett magiskt Europa. Girl Genius är intressant också på grund av dess affärsmodell. Serien började som en klassisk serietidning, med ett par sidor teasermaterial utlagt på sidan. Men paret Foglio insåg att de ändå tjänade mer pengar på albumen som samlade serien än på lösnumren och att webbsidan fungerade som en utmärkt distributionskanal för att göra promo för albumen. Därför ligger nu hela Girl Genius arkiv på webbsidan och de nyaste serierna publiceras där först måndagar, onsdagar och fredagar. För den som gillar serier är detta både ett mycket lovvärt initiativ och en lysande serie. Gå dit, läs och köp albumen!
En annan av mina favoriter just nu är ”Goblins – Life Through Their Eyes” av Tarol Hunt. En serie om ett par vättar, eller Goblins som de heter på engelska, som tröttnar på att äventyrare av låg level kommer och slaktar dem för att få erfarenhetspoäng. Därför bestämmer de sig för att själva bli äventyrare och gå upp i nivå så de kan försvara byn. För den som någon gång spelat rollspel, särskilt Dungeons & Dragons, så är det här en lysande serie med hög humor. Läs den och pynta de 200 kronor som det kostar dig att få det första albumet hemskickat så Tarol kan fortsätta skriva och teckna.
Klotter
Vi snackade om pengar och girighet på MSN. Plötsligt slogs jag av insikten, vi ur vår generation som plötsligt vänt om och blivit med själviskhet. Var är vår hjälte? Krösus, som så länge var föraktad, framstår helt plötsligt som vår rollmodell. Visst, det är i sig en rätt deprimerande insikt. Men antingen så får vi rensa upp vår akt och återinlära solidaritet eller så får vi vakna upp och inse att Krösus Sork är vår generations Jesus.
Jag ska försöka fixa en bättre bild när jag kommer hem till photoshop. GIMP är bra, men jag har ingen koll på hur man jobbar i det. Dessutom måste jag hitta bättre bilder från intarnet.
Vi är vad vi representerar
Fan vad det är lättköpt det här med kulturell tillhörighet egentligen. Jarno från A Fair Judgement sålde mig några fina norska Black Metal t-shirts som var för stora för honom. Själv har jag, som representant från dödsmetallens sista skälvande timmar när Blacken rullade in som en tsunami av corpsepaint och halvtumsnitar, aldrig riktigt gillat blackmetal. Särskilt inte den där patetiska Grieghallspunken som sprutades ut mot mitten av nittiotalet. Men på senare tid har jag fått upp ögonen för flera nya favoriter som Dödheimsgard och Gorgoroth. Så det är dags att bekänna färg och med stolthet bära Mayhems logga.
Visst, Mayhem låter fortfarande, femton år efter Øystein Aarseths död, som det kollektiva strypandet av kattungar i en liten blecklåda. Men deras logga är i alla fall inget tvek. Den är ikonisk så det förslår och alla som vet något vet vad som gäller. Och mycket riktigt, alla sanna metalheads tittar på mig med avund nu när jag sportar trve och kvlt logos på min bringa. Dessutom känns det bra att ha uppochnervända kors på jobbet. Det är en statement att dresscode inte gäller internsupporten.
Det lustiga är att man känner sig lite mer extrem också. Lite som om T-shirten skulle förändra den man är, vilket ju givetvis är rena löjan, men kanske har den kantige blackmetal-diggaren alltid legat där under och bara väntat att få sprängas ur, likt en chestburster från Alien.
Det enda som oroar mig är utifall någon skulle få för sig att jag är satanist, det vore verkligen sorgligt. Särskilt om någon trodde jag var en sån där tossig norsk kirkebrandssatanist, ni vet… de där som får en att skämmas över att lyssna på något som är hårdare än allsång på skansen…
”De kristna är som får som går i flock, vi är vargar!”
Sorry att behöva ta upp det, men vargar är flockdjur… en varg är bara ett får som glömt bort hur man äter gräs. Om de ändå aspirerade på att vara isbjörnar, fast det förstås… de ser mer ut som pingviner och alla vet ju att pingviner och isbjörnar don’t mix.
Personligen är jag hellre ett får. Att veta sin plats i flocken ger mindre utrymme för självbedrägeri och därmed mindre chanser för riktigt plågsam självinsikt. Dessutom verkar det jobbigt att leva i en rigid hierarki under en alfa. Får har en mer platt befälsstruktur vilket passar mig utmärkt.
Bääh.
Ett skratt som dödar
Jag anklagades nyligen av en bekant för att höra till någon stor skuggkonspiration av likriktat tänkande filmkritiker och filmvetare. Tydligen är det så att denna smygregim avgör vad som är gott och vad som är dåligt och skulle aldrig kunna gilla en film som han gillar, för han har en helt annan smak för film.
Ja ni vet, den gamla vanliga trista klyschan som de flesta av oss lade av med i artonårsåldern.
Nåväl, för att påvisa att jag – trots att jag både har läst filmvetenskap och ägnat en stor del av de senaste sju åren åt att recensera film – inte har någon finkulturell facistsmak så tänkte jag bara visa det här rätt ingående referatet av en av mina favoritfilmer som jag råkade hitta på Internet.
Det var då fan vad det var meckigt att länka bilder i WordPress, inte ens kodläget ville behålla länken http://www.i-mockery.com/minimocks/killer-klowns/default.php
Glenn Hysén
Även om det bär emot, så känns det på tiden att säga något till Glenn Hyséns försvar. Klart att han har taskig impulskontroll om han går och dänger till folk sådär, men oavsett vem det är och oavsett vem jag är så vill jag deklarera mitt skrev som fredad plats. Om du inte har min uttryckliga tillåtelse så kommer varje överträdelse av denna fredning ha konsekvenser.
Jag skulle inte vilja bli grovt sexuellt antastad inne på toaletten av någon. Oavsett kön. Och om jag skall vara ärlig så tror jag att detta är en regel som vi kan applicera på alla. Tror inte ens att homosexuella skulle uppskatta oprovocerat skrevtafsande, därmed är hela debatten som föregått Glenn Hyséns invigningstalande på Pride-festivalen helt meningslös. Samla en tillräckligt stor grupp med människor som glatt säger: ”Ja, snälla ta mig utan förvarning på paketet medan jag pissar på en offentlig toalett.” och du kanske har ett case. Men att vilja freda sig själv från obehagliga situationer kan knappast ses som hetronormativt och i de homokretsar jag känner till är fortfarande handslaget, kramen eller kindpussen de accepterade formen av kontaktinitiering.
