How definitely, definitely, for the love of fucking GOD! not to do it.
Okej… 28 veckor senare. Allt är förlåtet.
Det här är det sämsta synopsis jag någonsin sett. Se till att du kollar in trailern, den borde ge dig alla varningar du behöver.
How not to do it
En bekant till mig hävdar envetet att alla filmupplevelser är subjektiva och det av den anledningen inte går att bedöma film på ett för honom meningsfullt sätt. (grovt förenklat)
Givetvis är detta ren löja. Det handlar bara om att man saknar grundläggande föreståelse för den gemensamma kulturella grammatik som filmupplevelsen bygger på. En dålig film är en som presenterar en grundpremiss och sedan inte klarar av, av berättartekniska eller strukturella skäl, att hålla sig till.
Låt mig exemplifiera med en film jag såg igår, 28 veckor senare. (Som för övrigt inte är en film om att upptäcka att man gått en bra bit över abortgränsen, även om kopplingen är logisk)
Om vi godtar premissen att det finns en sjukdom som gör folk till hyperaggresiva zombier och att man efter att den sista zombien dött av svält försöker återbefolka storbrittannien, efter ett halvår… STOPP! Stanna precis där för en stund. Ponera att hela Englands befolkning dött i Ebola istället för zombiepesten, skulle man vänta ynka sex månader med att deklarera det säkert? Not blody likely, tre år av strikt karantän är mer troligt.
Nåja, ett halvår räcker för amerikanska militären att förklara det dags för repatriering, ingen blir väl glad av att ha engelsmän i flyktingläger så länge. Gud bevars, de är ju inte som om de vore Palestinier eller nåt.
Nästa steg som är helt åt fanders är att man börjar skeppa tillbaka ungar. Både för att vi alla vet att barn är mindre tåliga för umbäranden och för att situationen inte är säkrad än. Tro mig, det skulle vara ”vänd i tullen immediatment, tack så mycket” om någon försökte smuggla in småglin i första stadiet av en repatriering.
Barn är för övrigt ett av de sämsta valet av bärande intrigdel i en film för vuxna som finns. Barn tenderas alltid att porträtteras som truliga, dumdristiga och alltid förmögna att i en situation med nittionio bra hanterbara val göra det hundrade riktigt korkade som ingen vettig människa skulle göra.
De här barnen, som mycket riktigt stämmer in på alla ovanstående beskrivningar får för sig att de ska ta sig ut ur karantänzonen och in i det ännu inte säkrade London för att leta upp lite foton och grejer från huset där de växte upp. Och de lyckas ta sig ut! Detta trots att en sniper ser dem när de krälar över bron. Okej, jag kan förstå att han kanske inte ville skjuta barn, även om varningsskott kunde varit berättigade, men borde inte hela basens tillgängliga personal varit ute och plockat in dem så fort han såg dem. De var på väg ut i icke säkerhetsklassat område och skulle mycket väl ha kunnat komma tillbaka med något som om inte zombiesmittat så åtminstonde tyfus eller något annat. Man etablerar en säkerhetsperimeter av en anledning mina damer och herrar, för att den skall fungera som ett såll är inte den anledningen.
När ungjävlarna sedan hittar sin mamma, som överlevt trots zombiebett så tas hon tillbaka till basen för studier, men lämnas i ett obevakat rum där ungarnas totalt efterblivne farsa knallar glatt in med sitt ”Access All Areas”-pass och hånglar till sig lite zombiesmitta. En civil lirare, med access till karantänavdelningen? Jo tjena… Till den totalt obevakade karantänavdelningen där en potentiell smitthärd ligger fastspänd ensam på en brits.
Ja ja… dumpappan blir smittad så klart och börjar löpa runt och bita folk så de också blir zombier. Då visar millitären att de verkligen tänkt till och låser in alla civila i ett garage, för att hålla dem isolerade från smittan. De pressar in civilister som sardiner i ett garage, lämnar inga som helst vakter trots att smittan bärs av rosenrasande zombier, och de kedjar bara igen en av dörrarna. Så zombiedad, som för övrigt tycks ha en speciell radar för var hans ungar befinner sig så han ska kunna springa och zombiebita dem också, kan bara knalla in och sprida sin pest.
Hur som helst, en plucky american scientist inser att ungarna är bärare på vad som kan vara ett botemedel och gör ett försök att kommunicera detta. Eller jag tror hon gör två, men varje gång hon inte blir lyssnad på omedelbart så verkar hon ge upp och tänka att världen får skylla sig själv.
Bla bla bla… yada yada yada… sniper med samvete, flykt undan ännu mer zombier, flykt undan brandbomber, flykt undan gas… vid det här laget har filmen ändå upphört att vara engagerande och den enda orsaken att man ser på den är att man hoppas barnen skall dö. Något som deras gravt jason vorhees-artade pappa borde klara av. Med tanke på att han kan hitta dem var som helst de än är i London (om filmen utspelat sig i Hjo hade jag kunnat förlåta detta) och dessutom ser i mörkret. Men icke…
På slutet görs ett försök att skapa lite hederlig zombiefilmsångest och allthoppärute-känsla men det är too little too late.
Se om 28-dagar senare istället, den är en suveränt bra film.
Klåfingri’t
Hemkommen från två dagar hos tyska kunden i Konrad Adenauers favoritstad Bonn, även känt som ”Tysklands Borås”, så möttes jag av medarbetare som inte kunde koppla upp på det trådlösa nätverket (Problemet löstes magiskt vid omstart), och av den glada nyheten att någon klickat på en fil på vår byggserver och fått virus.
Jag var lite förkyld och dessutom redan superstressad, med en kollega från Finland på överfluget besök för ett viktigt möte, så jag trodde jag skulle få spatt. Som tur var visade sig det att den eventuella virusinfektionen begränsade sig till att någon fått virus på sin jobbdator och detta hade sedan lagt upp små lockande filer med namn som kplbtrz.exe på mappade nätverkshårddiskar.
Så det enda jag behövde göra var att radera filerna manuellt samt skicka ut arga mail till mina medarbetare om att de måste lära sig praktisera säker hex.
Fördelen var att jag lyckades hitta vad jag letat efter en lång tid. Trinity Rescue Kit, en linuxskiva som monterar och virussöker Windowsdiskar. Riktigt jävla sweet. Har inte hunnit testa den ingående än, men konceptet är lockande för den som inte riktigt litar på sitt vanliga virusskydd. Det är som att starta i felsäkert läge, men ännu tryggare mot virus. Jag får ta och sota ner någon dator svårt och se om det håller vad det lovar.
Brittneys eventuella falsksång
Nu känner inte jag något större behov av att träda till Brittney Spears försvar. Egentligen.
Men den här nyheten har ändå drag av något roande:
Någon har dragit liveljudet från hennes mick under en konsert, och det låter verkligen riktigt illa:
Och ändå låter det så otroligt mycket bättre och mindre falskt än det här:
En är hyllad, en är hånad.
Men då ska ni ändå komma ihåg att Brittney är en sån där dansbrud, hon hoppar och skuttar, vilket kan leda till ett behov av playback. Den andre låter precis så där riktigt jävla illa i en studio.
Vedermödor med iTunes
Till sist fick jag mig en iPod. Min sambo, som känner mig ack så väl, gav mig en i födelsedagspresent. Jag fick välja själv, och även om jag skulle velat ha en iPhone så kändes det inte rätt att gå in i träldom hos Telia när man kan få en 80 gig iPod Classic för en spottstyver och vänja sig in i att hantera sitt mp3-bibliotek med iTunes. iPhone får vänta till dess att svenska priset närmat sig det amerikanska.
Till min glädje upptäckte jag att windowsversionen också fått cover flow, vilket är något jag alltid avundats de som haft råd med en Mac. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker all musikbibliotekshantering är lite meckig. Att uppdatera iTunes med korrekt plats för filerna och sen få över dem till den lilla musikspelaren var minst sagt ointuitivt. Att sortera på broken links gick inte och att gå in och lägga till filinformation har jag fortfarande inte hittat funktionen för.
Dessutom suger iTunes resurser som en igel. Så fort det gör det minsta jobb, som att ladda ner skivomslag till cover flow – något som med fördel kunde skötas i bakgrunden, så går hela window ner sig i ren protest. Visst, jag fattar att det inte är de duktigaste windowsprogrammerarna som sitter och jobbar för Apple, men lite mer talang borde man kunna dra in tycker jag nog.
Dessutom, att iTunes inte kan hitta omslag till < CODE > och DHG kan jag förstå. Att Gates of Ishtar inte finns med svider men är ändå begriplig. Men varför i hela fridens namn finns inte omslagen till Tools plattor att tillgå? Visst, jag är själaglad att lite av min vid det här laget tämligen extensiva samling laddas ner med automatik, för annars skulle det bli noll och intet av det. Men ändå.
Fångvård
Jag låg och slötittade på Morgan Spurlock’s 30 Days igår. Morgan skulle sitta i fängelse i 30 dagar. Trots hans flagranta Village People-mustasch så klarade han sig ifrån att bli någons Prison Bitch. Kanske för att han verkade ha ett Kamerateam med sig hela tiden, men det var rätt så intressant i alla fall.
Det mest skrämmande var att levnadsförhållandena i fängelset fick Oz att verka förljuget. Fångarna var inlåsta i dagrummet utan att få gå ut på rastgården eller ens gå till duscharna eller matsalen.
All mat serverades i dagrummet, duscharna var två duschkabiner i dagrummet, fångarna sov ofta tre eller fler i celler inredda för två.
Hur fan är folk någonsin tänkta att kunna lära sig någonting under sådana förhållanden?
Självklart, jag gillar tanken på att våldsverkare och tjuvar förvaras någonstans där de inte kan göra mig någon skada, men slutförvaring är inte lösningen på lång sikt. Inte om vi inte samtidigt stoppar nyrekryteringen till kriminalitet genom omfattande sociala reformer och aktiv psykvård. Det enda vettiga alternativet måste vara fångvård. Att aktivt försöka få ner återfallsfrekvensen så mycket som möjligt och att försöka bryta de intagnas drogberoende är lösningen på hur man minskar kriminaliteten i samhället.
Det finns gott om teorier hur man ska bäst klara av detta. Men reptilhjärnan vill alltid ha sitt att säga och till sist sitter pöbeln där och skriker efter hårdare straff. För det vet vi ju alla, om ditt brutna ben gör ont är lösningen att äta mer smärtstillande och sen ge dig ut för att jogga.
(Jag är medveten om att svenska fängelser inte är lika överbelagda och ruffiga som amerikanska, men tesen om fångvård vs fångförvaring är giltig även i inhemska förhållanden.)
Propagandaministeriet meddelar
Nyheten om de kristna trafikljusen är visserligen inte ny. Det är bara att den tidigare inte har orkat asa sig iväg från Aftonbladets webb-TV (som jag av princip ytterst sällan orkar med att klicka på) till tryckta media men idag florerade både i DN och Metro.
Vad kan man säga? Mina initiala reaktioner redan när jag hörde talas om det här i samband med Aftonbladets avslöjande var att aldrig mer gå över på ett övergångsställe. Men att leva livet som om man bodde i Kairo känns dumdristigt i Stockholm, anarki i trafiken fungerar bara om alla är med på det och ingen sitter och pratar i mobiltelefon i sin skitstora SUV på väg till ”ett jätteviktigt möte”.
Ett alternativ vore att gå Slipknot-vägen och skaffa sig ett rejält aluminiumslagträ. Bara dänga till rejält på ovansidan av varje kristnad övergångsknapp och problemet ligger på marken.
Fast det är åverkan på allmän egendom. Verkar dumt. Kan bli böter.
Så, jag tänkte jag skulle tillverka en liten mall för att spreja över pekfingershanden med en som visar hornen istället. Häng med i trenden, vanhelga ett trafikljus. Det kan bli nästa stora grej.
WordPress får ta och skynda sig
Jag har en bild på John Cleese som vill ut och pryda föregående inlägg, inte för att det är på något sätt en unik tanke men för att jag laddade ner den innan jag läste något annat blogginlägg i frågan och nu vill få lite nytta för mina elektroner.
Men tydligen har bilduppladdningsfunktionen och kategorifunktionen bestämt sig för att ta ledigt.
Så, då var det igång igen. Och återigen har jag böjt mig inför populismen och låtit er få ta del av fotografisk fägring istället för att stirra på en vägg av ord.
Don’t mention the…
Jag är medveten om att sportjournalister inte är de killarna som gjorde allra bäst ifrån sig i skolan, ifall det inte handlade om att springa med liten boll. Men inte ska väl någon behöva tala om för Rickard Olsson att andra världskriget to slut för över sextio år sedan.
Det är okej att driva med tyskar. Är man Henrik Skyffert kan man till och med komma undan med att göra det på TV. Men om man är en idiot som fått jobb på de enda kvalifikationerna att man är lagom tvålfager och förstår offsideregeln så kanske man skall komma ihåg att tyskskämten gör sig bäst i slutna sällskap. Jag har skämtat om kriget, jag har till och med skämtat om kriget med tyskar, men jag har aldrig skämtat om kriget i ett sammanhang idiotproponenterna hävdar ”föder broderskap och gemenskap” (Brudershaft und Gemeinshaft macht frei!). För det är fel sammanhang. Det är pinsamt.
Kan vi deportera Rickard Olsson till USA där TV-folk uppenbarligen får vara hur korkade som helst? Han skulle kunna jobba på Fox News, på fox news är det okej att säga elaka saker om alla som inte är amerikaner.
För Rickard och hans uppfattning om arvssynd är veckans uppslagsord för övrigt Schwedentrunk.
Viktig nyhetsbulletin!
Vi i världssamfundet har i gemensamt samråd beslutat oss för att förlåta de tyskar som inte är efterlysta krigsförbrytare. På tal om efterlysta krigsförbrytare så kanske svenskar ska hålla sig från skämt om nazism så länge vår egen flathet gentemot nazityskland under kriget och gentemot i Sverige bosatta krigsförbrytare efter kriget tillåts vara dömd.
By the way:
Ja, men på samma sätt ska de också förstå att de har sårat andra och att det sitter kvar.
Är kanske det sämsta försvaret någon har anfört sedan nürnbergrättegången.
