Kära Jan Guillou, Liza Marklund och övriga…
Jag äger, trots en längre period som mindre solvent:
- 104 LP-skivor.
- 208 CD-skivor, de flesta inköpta till fullpris. Flera dubletter från min LP-samling.
- 8 Original-kassetter
- 25 stycken DVD-boxar med TV-serier
- 74 DVD-filmer (Jag har inte räknat min del i Expressens James Bond-samling eftersom de var till lågpris)
- Ett fyrtiotal, i en låda någonstans nedpackade, VHS-filmer (original)
- 38 Stycken Datorspel
- Fler böcker än den genomsnittliga svensken kan räkna till, Försök med cirka 2,5 Billy-hyllor fyllda på flera ställen med dubbla rader.
- En närapå komplett utgåva av Svenska Larsson. (20 årgångar)
- Kompletta utgåvor av Svenska Pondus och Nemi
- Ett par backar med övriga serier, bland annat en komplett utgåva av Lucifer (som jag för närvarande samlar på paperback).
Allt detta inköpt för egna pengar, utom i de fall det rör sig om recensionsexemplar av datorspel eller böcker, då betalning istället erlagts i arbete enligt en sedan länge etablerad metod.
Min sambo äger en CD-samling som är ungefär lika stor som min. Hon har ungefär lika många boxar med TV-serier, de återstående 50% av vår DVD-filmsamling, den andra hälften av det bokmonster som satt bo i våra inalles fem Billyhyllor samt ett tjugotal datorspel. Jag är osäker på hur många LP-skivor hon äger, men av platsen de tar i vår garderob för obsoleta format så skulle jag tro att det rör sig om cirka 150 stycken. VHS-film, serietidningar och musik på kassett har såvitt jag vet aldrig varit hennes melodi.
Om vi räknar med ett lågt och försiktigt snittpris på musik och film på 100 SEK per enhet och på DVD-boxar på 300 SEK per enhet så uppgår vårt totala kulturägande (förutom böcker, serietidningar, biobesök, något så bisarrt och otidsenligt som hyrfilm och konsumerad live-kultur, vilket lätt skulle kunna uppgå till lika mycket till) till cirka 46 900 SEK per person, datorspel utgör ytterligare 3 800 kronor för mig och kanske 2 000 kronor för henne. Totalt 99 600 SEK. Och detta är ytterst försiktigt räknat.
Så, snälla… snälla… för Satans skull. Kan ni sluta upp med att kalla mig ”Tjuv”. (Eftersom jag har betalat för ett flertal av dessa enheter med rent arbete skulle jag även uppskatta om ni slutade kalla mig ”Lat”, även om det finns en viss sanning i den speglosan på andra plan.) Att ni kallar min flickvän för ”Tjuv” gör mig dessutom rent ut sagt förbannad och om jag vore en våldsamare man och detta vore mer barbariska tider skulle jag insistera på pistoler i gryningen för denna hederskränkning.
Jag måste erkänna att jag säkerligen konsumerar mer kultur än jag betalar för. Jag har laddat ner ett par kompletta diskografier som jag ännu inte hunnit köpa på CD, men jag kommer mest troligt inhandla flera av dem, då jag älskar att äga. Jag tycker om att ha böcker, filmer, CD-skivor som står i hyllan och markerar att jag har betalat för en viss begränsad nyttjanderätt.
Vad jag däremot aldrig kommer att köpa, eller för den delen ladda ner, är böcker eller ljudböcker av Jan Guillou, Liza Marklund eller Björn Ranelid, inte heller musik av Per Gessle eller filmer av svenska filmskapare för den delen, av den enkla anledningen att det ni producerar är oattraktiv, och i mina ögon värdelös, skit. Skit som inte är värd tiden och hårddiskutrymmet det tar att ladda ner. Det finns ingen lag i hela världen som kan ändra på detta, om ingen stiftar en lag som tvingar era redaktörer till hårdare kvalitetskontroll.
Men gråt inte över detta, gläd er istället att ni har läsare/lyssnare/tittare som likt jag älskar att äga, och kommer att fortsätta äga till korna kommer hem. Eller, och jag vet att det här är radikalt, gör som Björn Ranelid redan gjort och nischa in er på en konsumentgrupp som helt enkelt är för gamla för att orka lära sig Internetanvändning.
Hur man också kan göra en tekniker glad
Jag vet att jag uttalat mig i väldigt skarpa ordalag om personligt bloggande, ni har helt enkelt inte så mycket med mitt vardagsliv att göra om ni inte kan fråga mig helt analogt. Men ibland måste man göra undantag. Min flickvän överraskade mig nämligen med en väldigt fin present som jag fick levererad till jobbet.
Han heter Neil, är blå och lyser när man pluggar in honom i USB-porten. Dessutom har han den praktiska funktionen att han är en USB-förlängare, och då dessa är hårdvaluta på jobbet så är det extra fint.
Så fint att det känns lite onödigt att ha på jobbet. Kanske jag ska ta hem Neil till lägenheten där han kan få stå på ett mindre skräpigt skrivbord och vara inkopplad i en fin dator istället för den skräphög jag sitter på här i saltgruvan. Men just nu står han brevid mitt drakägg, också en present från min flickvän som känner väl till vilken enorm nörd jag är, och lyser hemtrevligt.
Tack :)
Allmänt ur bloggfloran
Ravenna skriver om att tjäna pengar på sitt arbete ett inlägg de trettiosju vi lite löst kan kalla ”Sveriges samlade artistkollektiv” borde fundera över.
Christian Engström från Piratpartiet kommenterar Jan Guillous bristande kunskaper i IPRED-frågan, något jag rörde vid lite som hastigast igår. Han pekar också på Fyra lögner om IPRED-lagen.
Rick Falkvinge har fått tag på en mall till ett ”varningsbrev” från Antipiratbyråns danska motsvarighet som visar hur det mycket troligt kommer att se ut när IPRED går igenom även i sverige. Komplett med betalningsmodell för ”beskyd”.
Mest bisarrt…
Det är officiellt, det går inte längre att föra någon som helst sorts meningsfull debatt om upphovsrätt eller fildelning. Agendan är satt och välkände teknofoben och allvetaren Jan Guillou har avgjort vad som är den viktiga frågan.
I en chatt på Aftonbladet parodierade Guillou nästan sig själv med det ena bisarra och osakliga inlägget efter det andra, på premissen att den enda frågan som var värd att diskutera var ”moralfrågan” att ”folk stjäl” förmodligen från Guillou.
Om man inte har något som helst intresse av att föra en diskussion så bör man avstå från direkt interagerande med andra människor och hålla sig till ett forum man behärskar, nämligen den oemotsagda krönikans.
Det är intressant att han väljer att blunda för utvecklingen i Finland, där IPRED-lagen enligt uppgift inte har minskat på nedladdningen eller fallen i Danmark där det knappast har varit någon inriktning på ”ligorna av uppladdare” som Guillou hävdar i sin likaledes rätt dåligt informerade och i affekt skrivna krönika.
Riktigt roligt finner jag följande påstående:
Jan Guillou: Upphovsrätten är ingen uppfinning.
Inte nog med att det aldrig var Upphovsrätten ursprungspostaren talade om som uppfinning, upphovsrätten är defenitivt en uppfinning. Den är ett koncept, en idé, som har givits form för ett visst syfte och är som sådan ”patenterbar”. Om idéers utformning och konceptualisering inte är patenterbara så föreligger inte heller något behov av en upphovsrättslagstiftning.
Visst, jag kan inte påstå att de som skriver i Aftonbladets chatt är klassens ljus direkt, men bara för att man debatterar i ett forum för fårskallar så behöver man inte bete sig som en själv, men det är just vad Jan Guillou med sedvanlig arrogans och självgodhet gör.
Nej till förlängd upphovsrätt!
Innan jag säger något annat, låt mig börja med att förklara att jag inte är emot upphovsrätten som koncept. Vi är tvungna att på något sätt slå vakt om konstnärens rätt att bestämma över hur hans arbete används, åtminstone inom rimliga gränser. Du måste kunna avgöra själv om ditt verk skall användas i reklam och ersättning behöver utgå, inom rimliga gränser.
Men det är just de rimliga gränserna som måste ses över. Dagens upphovsrätt för musik till exempel är 50 år, en i sig inte helt rimlig gräns. Men att, som EU-kommissionen föreslår, förlänga den till 95 år är orimligt i kvadrat. Som tur är säger regeringen, i ett infall av oväntad klarsynthet, nej till stollerierna, men att följa diskussionen är relativt roande. Ta till exempel och läs följande artikel från Dagens Nyheter.
Notera Ifpi:s åsikt att en förlängd upphovsrätt skulle ”leda till större kulturell mångfald och ökad social välfärd för utövande”. Hur kan en förlängd upphovsrätt, något som i sig bara ämnat åt att ytterligare kringskära utrymmet för kreativitet och krympa den kulturella allmäningen, leda till större kulturell mångfald? En 95-årig upphovsrätt flyttar dessutom rätten från upphovsmännen till bolagen. Om jag spelar in en hitlåt när jag är 20, och lever tills jag är 85 så är det trettio år kvar av upphovsrätt för någon som inte gjort ett dyft för att förtjäna det, är det rimligt?
I det sammanhanget kan man fundera över Jonas Sjöström från Sveriges Oberoende musikproducenter. Som tycker att en förlängd upphovsrätt bara är bra på grund av att: -Det är en rättvisefråga, säger han. Varför ska en musiker och artist bli utan ersättning när kompositören som skrev låten får betalt? För en pensionerad jazzmusiker är några tusen i royalty inte kattskit.
Personligen anser jag att kompositörens upphovsrätt borde jämställas med musikerns, och ingen borde vara längre än tio – femton år. Men det är vid sidan av spetsen som anglerna säger. Om du medverkar på din enda jazzinspelning när du är tjugo får du redan idag royalties fram till du är 70. Om jag patchar upp serverrumet på mitt jobb får jag betalt för den timmen. Vill jag ha någon som helst intäkt från det arbetet i framtiden så får jag investera mina 125 spänn i någon fond. Kan inte den pensionerade jazzmusikern göra detsamma?
Självklart inser jag att en inspelad minut musik inte motsvaras av en minuts arbetsinsats. Men den kan knappast heller motsvaras av tjugosex miljoner tvåhundraåttio tusen minuters arbetsinsats vilket är fallet om den skall betala sig i femtio år, eller fyrtionio miljoner niohundratrettiotvå tusen minuter, om man skall gå på upphovsrättsmaffians linje.
Eller medverka på ytterligare ett par plattor, säg en vartannat år mellan det att du är 20 och 35. Då har du royalties fram till dess att du är 85. Ponera att du faktiskt livnär dig som musiker ett helt yrkesliv och kanske inte pensionerar dig förrän du är 65. Du släpper en skiva var tredje år (du är ju trots allt inte Axl Rose) och ser då royalties komma in över en normalfördelningskurva till dess att du är 117 år gammal (Visserligen med en peak vid 65 till 70 men inte kattskit för den skull).
Kulturproducenter (och deras ekonomiska intressenter) är fanemig den enda yrkesgrupp som förväntar sig att kunna leva på gamla meriter helt utan att ha gjort några som helst investeringar av sitt kapital. Hur kommer detta sig?
Royalties, ja. Skäliga löner för studiomusiker, ja. Orättfärdiga copyrightlagar för att bättra på skivbolagens kassa, nej.
Och detta är bara en liten del av argumentationen emot en förlängd upphovsrätt. Det tyngsta argumentet måste ju ändå vara det orimliga i att musik som en gång legat i den kulturella allmäningen och kanske använts till att musiksätta elevprojekt och lågbudgetfilmer av denna anledning plötsligt blir upphovsskyddat material, med de möjligheter till ersättningskrav som därmed följer.
Liza min Liza…
Jag har inte hunnit ta ställning till Monica Antonssons, minst sagt graverande, anklagelser mot Liza Marklund än. Och just med tanke på mina illa dolda antipatier gentemot frau Marklund på andra områden så vill jag sätta mig in i det här ordentligt innan jag går till beslut.
Inte desto mindre vore det generalfel av mig att inte åtminstone påtala förekomsten av rykten och diskussion på nätet eftersom det pyr en häxjakt i vardande på vår deckardrottning nummer ett.
Liza Marklund är en maktperson och en agendasättare, därför är det viktigt att granska henne. Men vi får i vår iver att välta tronen inte glömma att granska Monica Antonsson heller. Varje budskap måste tolkas utifrån avsändarens agenda och ”sanningen” är en rätt flexibel agenda.
Med det sagt så kommer det att bli väldigt spännande att se hur den här affären utvecklar sig. Är anklagelserna sanna har Marklund förbrukat den sista delen av sitt förtroendekapital. Är anklagelserna falska är det en synnerligen raffinerad svartmålning vars bakomliggande motiv måste utredas.
Edit: Någon som verkligen tycks ha en Gås oplockad med Monica Antonsson är bloggen Procedomani så fram till dess att jag har gjort en värdering i frågan så får hon stå för motvikten.
I valet och kvalet
Skulle jag gå på Dismember, eller skulle jag gå på Slayer? Det fick bli Dismember, slayer kommer ju fan till sverige två gånger om året, minst. Dismember fyller bara 20 år en gång.
Och jävlar vad det var bra, grymt röj och brutalmangel, även om låtarna från de första demosarna var rätt så tonåriga. Jag var missnöjd att de inte spelade min favoritlåt från Massive Killing Capacity, ända fram till extranumret, då alla tidigare medlemmar gick på scen och drog av en tokbrötig men ändå svänging Casket Garden. Musikårets höjdpunkt.
Inherit the nightmares – can’t put them to sleep
Rainstorm of chaos awaiting release
Speaking the truth – considered a crime
A world with murder on it’s mind
Believe; be deceived – a wound never closing
We’re racing the rats – humanity’s losing
Under the gun of a nation imploring
Machine infected system controlling
In the Casket Garden
Bonewhite, bloodred
In the Casket Garden
Dealing with the dead
The blaming days are over – too late
Falling into the arms of hate
Witness the execution of mind
Feeding another killing kind
In the Casket Garden
Bonewhite, bloodred
Dealing with the dead
Spiders in the web
Just hate and tread
Sånt gillar jag, antar att det gör mig konstig. Men vem bryr sig. Ni andra har ändå ingen talan.
Good Copy, Bad Copy
Good Copy, Bad Copy är en inte helt ointressant dansk dokumentär om copyright som distribueras på nätet. Den berör saker som Jan Guillou och Liza Marklund aldrig förstått.
Ta en titt själv, här.
Feldelning
IPRED-debatten blossar vidare, det mesta som kan sägas har redan sagts bättre av någon annan och för stunden nöjer jag mig med att uppmärksamma artiklar och bloggposter som känns bra.
Jonas Almquist från Leather Nun påtalade något jag inte visste, att STIM har avfärdat IPRED såsom inte gynnsamt för deras medlemmar (det vill säga kreatörerna). De enda som tjänar på IPRED är skivbolagen.
Dessutom återkommer bloggen Högerkonspiration till hur det gick i Danmark när skivbolagsjuristerna fick fria händer med IPRED i ryggen.
För att återknyta till Jonas Almquists debattartikel så surfade jag in på Gates of Ishtars MySpace. Det var lite nostalgiskt, och det var roligt att se att det faktistk finns folk som gått in och lyssnat på låtarna samt lämnat kommentarer om hur mycket de gillade GoI. Visst, min karriär som rockstjärna blev inte särskilt lång, men det känns ändå bra att ha varit med om något som åtminstonde i förlängningen rörde vid folk.
Sökt…
Följande sökord ledde i går folk till min blogg.
| nakna pojkar | ||
| pavlovsk reflex | ||
| flygolyckor bromma flygplats | ||
| är pavlovsk reflex | ||
| animerad film oscars |
Notera nummer 1.
Eftersom jag är mannen som håller koll på trafiken på företaget så kändes det relativt riskfritt att företa sig en googling för att se vad som stod på. Inte nog med att personerna (fler än en träff) som sökt på termen måste blivit grymt besvikna av träffen, de fick också bläddra mer än 33 sidor (så långt kunde jag orka med att följa med i leken) med förmodligen mer relevanta googleträffar för att läsa mig raljera över Belgare.
Det är ju lite som en lek, får ta och tagga up den här på lite bra sökord för att se vad för flugor min honungsburk (ewww… låter snuskigt) kan locka.
