Film jag längtar efter
Slösurfade lite på apples filmtrailersida, och råkade upptäcka 9. Jag, som älskar animerad film och postapokalyps blev givetvis extremt exalterad och har sett trailern en fyra – fem gånger redan. Väntan till september kommer att bli svår.
Visst, man skulle kunna säga att huvudpersonerna estetiskt har vissa misstänkta drag av Little Big Planet, men jag kan inte säga att jag bryr mig. Jag får rysningar när jag ser på trailern, och det räcker bra för mig.
How far ye mighty have fallen
På resan till Fuerteventura såg min sambo någon, som misstänkt liknade en känd Aftonbladetkrönikör. Men inte kunde det väl vara han? Han som levt loppan i New York och som alltid velat framstå som så mycket en man av värld.
Nej, det måste vara en lookalike, resonerade vi.
Sen följde en vecka av sol, drinkar med tomtebloss och öl i literflaska för bara 15 spänn. Sängen på hotellrummet var helt vansinnigt hård dock och innan vi hittade bra matställen (ett av dem en kinakrog) så var Jandias matutbud helt enkelt förjävligt. För att uttrycka det enkelt, hamburgare skall inte ge intryck av att vara kokta och smaka korv.
Jag fick också vatten på min IPRED-kvarn när jag upptäckte att de många elektronikbutikerna sålde billiga iPlods som vid närmare granskning var diskret märkta” Euromax”. Det är detta IPRED är till för att skydda konsumenterna från. Det är den sortens piratkopiering som är skadlig, både för upphovsrättshavare och konsument. Det är där vi behöver polisinsatser och tunga viten.
Men fokus hamnar så klart på digitala rättigheter, ett område där IPRED:s formulering blir imbecill och konsekvensen katastrofal.
Sista dagen kom och det var med visst vemod vi styrde kosan mot flygplatsen, även om vi bägge längtade efter en riktig säng med riktiga täcken. Där, på en bänk, satt återigen den kände. Men inte kunde det väl vara han? Och inte var han sig helt lik? Nej, det måste ha varit någon som bara var lik honom. Även om jag skulle anlagt helskägg och ny frisyr om så var fallet.
På flygplansstolen låg en Aftonbladet och jag ögnade lite slött igenom den för att se vad jag missat… jaha… krig i Gaza, igen… så… på nöjessidorna.
Visst fan var dateline på den kändes nyårskrönika ”Coralejo”, en liten ort på norra Fuerteventura.
Ja ja… Fredrik Wirtanen, förlåt mig min schadenfreude, men när man börsar bort en miljon så går det som det går, man får fira charterjul med oss plebejer. Hoppas åtminstonde att du och ditt damsällskap hade en mjukare säng på hotellrummet.
Hasta la vista!
Nu lämnar jag felstavare, IPRED-facister, Datalagringsdirektiv och alla andra irritationsmoment bakom mig. Med viss sorg inser jag givetvis att detsamma gäller igelkottar och kaninerna på väg till grillkiosken.
Den närmsta veckan kommer jag istället att spendera på den mest bortglömda kanarieön Fuerteventura, tillsammans med min sambo och ett helt hotell fullt av tyska turister.
Kanske finns internet, då kanske jag orkar blogga om turistfällepriser, efterblivna hotellgrannar och den där jävla solen som lyser hela tiden. Men annars ska jag bara slappna av och strunta i all som gör mig vansinnig här hemma.
Vi hörs till nyår någon gång. Då finns det särkert färskt att reta sig på.
Svängigt värre:
För att visa att jag inte är en fiende till etablerad kultur så kanske jag borde ta och göra lite myFace-promo:
Band jag gillar just nu:
Void – Ta gärna en lyssning på sista spåret, Primal Urge Culture som jag tyckte hade en härlig k0mbination av sväng och udda desperation. Så klart är Khvost inblandad med sin säregna röst.
Det är jag som är döden – Udda norsk avantgardepop. Visst, det kan man inte tro om mig, men det här gillade jag.
< CODE > – har jag pratat om förut, men nu kan du höra varför jag är så exalterad. Särskilt Brass Dogs med sitt släpiga sound och sin sköna basgång.
Virus – Har varit ett helvete att hitta ens i specialiserade skivaffärer. Repulsive Records såg ut som frågetecken när jag ville ha lite norsk miffo och hos Sound Pollution var den slut. När jag kommer hem efter jul så blir det till att be CDON.com att skicka ett exemplar, har de slut också så laddar jag ner den från nätet.
Spring genast och köp de där plattorna du med.
Hur man enkelt tjänar en massa pengar 1 april 2009
Okej, häng med här nu. Det kräver en del förarbete men kan betala sig väldigt bra.
1) Skapa ett copyrightskyddat material. Skriv en bok, programmera ett spel eller spela in en skiva. Det behöver inte vara särskilt bra. Så länge du kan copyrightskydda det. Eventuellt kan du köpa rätten att förvalta de ekonomiska intressena från någon nyttig idiot med mer kreativa flöden än dig.
2) Leta upp en företagsledare och kapa hans WLAN. Har han WEP-kryptering så går det på ett par minuter. WPA är för tillfället svårare, men jag tror nog att tekniken hunnit ikapp till Q2 nästa år.
3) Fildela ditt copyrightskyddade material från företagsledarens WLAN. (Du kan lätt hoppa över steg 2 och 3 om du bara fabricerar en skärmdump som ser ut som om företagsledaren fildelat, det är tillräckligt för att gå vidare med steg 4.
4) Eftersom skärmdumpar i sig är rätt meningslösa som bevismaterial så måste du ta i med hårdhanskarna. Först får du med stöd av IPRED frysa företagsledarens tillgångar, sen går du med kronofogdens hjälp in och beslagtar alla hårddiskar i hans hem. Vänta till en tidpunkt då hans laptop kan förväntas finnas i hemmet.
5) Nu får du göra en dataforensisk undersökning. Grattis, det är bara att med justitiedepartementets goda minne dekryptera hårddisken och ta vad du vill ha. Som en bonus får du destruera den efteråt om du kan presentera en skärmdump som säger att det gick att hitta din copyrightskyddade fil på datorn. Det kan hända att du måste muta en dataforensisk expert att göra skitjobbet åt dig, men med tanke på guldklimparna du kan hitta på en VD:s dator så borde det inte vara jättesvårt.
Visst, det kanske inte blir så. Kanske betyder IPRED-lagen egentligen bara att vi alla får kakor av de magiska älvorna som stiger ner från sitt moln av karamelldamm. Men eftersom hela IPRED-beredningen tycks ha varit helt utan konsekvensanalys så är det här en lika rimlig slutledning som någon annan.
”Vi borde ha gjort som i verkligheten”
Vi borde ha gjort som i Hollywood, säger Piratförlagets Capo, den välkände facismförespråkaren Jan Guillou till Expressen. Man får förmoda att han innerst inne menade att man borde ha flexat sina ekonomiska muskler och stämt skiten ur Monica Antonsson.
Jan Guillou säger att han uppfattat ”Gömda” som en roman, och då har författaren en ”större frihet i berättandet”
Vore det inte bättre om Piratförlaget hade gjort som i verkligheten, och givit ut boken som en Roman från första början?
Låt oss anta att ”Gömda” aldrig var tänkt att vara något annat en en ”roman baserad på en verklig händelse”, varför då hela denna mediacirkus med Gömdas huvudperson som förevisats och intervjuats gång på gång. Det är ju ingen som åker land och rike runt och ger intervjuer i egenskap av Doktor Glas, Frodo Bagger eller Nils Karlsson Pyssling. Om Gömda är en roman spelar det knappast någon roll att Monica Antonsson förment röjer huvudpersonens identitet, allt är ju bara ljug. Inte riskerar James Bond att bli uppspårad av Ernst Stavro Blofeld bara för att Flemming beskriver Bonds utseende och rörelsemönster.
All annan cirkus runt den här nyheten gör mig rätt trött. Jonas Gummessons oförmöga att se att han är jävig, Liza Marklunds vägran att ställa upp i något annat forum än Expressen och ryktena om att de stora medierna håller Liza om ryggen.
Om det inte finns någon grund för Antonssons anklagelser, varför inte bara ta död på dem en gång för alla? Men icke, precis som poliktiker och kungligheter som kackat på sig offentligt så tror Marklund att bästa lösningen är att hålla munnen stängd och ignorera verkligheten.
Marklund skarvade för att starta sin karriär, det är inget fel med det egentligen… många har gjort sånt. Men att envetet hålla sig för god för att krypa till korset när man blir påkommen är bara pinsamt.
Låt den som är utan synd…
I ljus av att sossarna också vill ge makten till den facistiska utpressarmaffian, detta för att de anser att fildelningen ”går ut över artister, författare, spelutvecklare och skådespelare som har både talang och räkningar att betala”, så vill jag ta och tipsa lite om en smula läsning som IPRED-anhängare och ännu obeslutsamma skulle behöva ta en titt på.
Det är dags att punktera lögnen om den lidande konstnären. Visst, fildelning naggar lite i försäljningsintäkterna för artisterna, men de som verkligen tar stryk är profitörerna och parasiterna. Skivbolagen, som i desperation över att förlora sitt lukrativa distributionsmonopol tar till allt mer drakoniska metoder. Artisterna kommer fortsätta lida hur vi än gör.
Peter Dolving från The Haunted har skrivit en serie intressanta artiklar på Sourze, där han beskriver hur musikbranchen och skivbolagen fungerar. Att läsa om hur skivbolagens beräkningsmodeller för royalties fungerar och sen kallas för Tjuv av bandhundar som Per Gessle borde framkalla kräkningar hos även de mest laglydiga där ute.
Det här borde alla musiker läsa.
Skivkontrakt är som självspäkning.
Man måste inte sälja.
Tar man dessutom mod till sig och läser Francois Cormerys välformulerade och informativa essä ”Upphovsmannens rätt att förvalta sina verk på lika villkor” (.pdf) så blir man riktigt mörkrädd. Inte ens om man i det längsta försöker hålla sig utanför Copyswedes, STIM:s och NCB: s tentakler kan man bli riktigt fri. Du kan inte ens ge ut en platta på eget förlag utan att behöva överlämna rätten att förvalta din upphovsrätt till upphovsrättsmaffian och ge en del av din vinst till Per Gessle via STIM. (När ditt lilla okända band spelas på lokal eller i media går STIM-pengarna till en pott där pengarna delas ut till de mest spelade artisterna, något alla som sysslat med lokalradio torde vara plågsamt medvetna om.)
Det är alltså den här branchen som kallar oss för tjuvar. Det är den här branchen som Sveriges mest priviligerade artister skyddar med sina uttalanden. Allra värst är, det är den här branchen som Sveriges förenade politruker vill ge oinskränkt integritetskränkande makt för att försvara.
Låt hela det jävla ruttna rucklet falla samman, säger jag. När den sista skivbolagschefen är släpad ur sitt ädelträpanelprydda kontor ner på stortorget och satt i stock, androm till varnagel, då kanske kulturen kan hämta sig och vi kan få en ny renässans.
Spotify continued…
Tack Ratso för din kommentar till min post om Spotify och tipset om lösningen på mitt snabbspolningsproblem. Det verkar funka än så länge.
Dessutom blev jag glad av att du uppmärksammade mig på att Peaceville lagt upp sin katalog hos Spotify, det fick mig att gå in och lägga in My Dying Bride på mina spellistor. Visserligen har jag det mesta jag behöver av Aaron och gossarna sedan länge både på CD och MP3:at till min iPod, men nu kan jag lyssna på det nyare materialet utan att behöva köpa grisen i säcken. (Jag hör till de där stockkonservativa som tycker att My Dying Bride utan Martin Powell saknar något vitalt, å andra sidan har jag inte gillat Marillion sen Fish slutade heller)
Jag hoppas givetvis att Spotify fortsätter att addera bolagskataloger i nuvarande omfattning. De får gärna peta in En Vogues ”Funky Divas” för där har du en skiva jag inte hört på länge men är tveksam till att köpa. R&B skulle passa i min skivsamling som en 100 Mb/s lina i Jan Guillous skrivarlya. Jag måste definitivt höra om den verkligen är så bra som jag minns den.
Mäktigaste Spotify-fyndet måste ju ändå vara Gates of Ishtars ”A Bloodred Path”, nu kan jag på allvar säga att jag är odödlig.
Notera för övrigt att Songbird, har inkluderat en del av de features jag vill se i Spotify in i sin mediaspelare. (Någon får bara ta och se till att ”On Tour”-funktionen funkar för Sverige) Läs och lär Spotify. Om de bara lyckas få till stöd för iPod så kommer Songbird bli mediabiblioteket of my choice, särskilt för vår stackars mediaserver som skulle behöva lite kärlek.
Edit: och så installerade man Songbird bara för att titta. Gissa om den bad att få installera iPod-stöd? Jävlar vad jag älskar Open Source-projekt ibland.
Spotify
Fick en efterlängtad Spotify-invite och bestämde mig för att kolla vad hypen gällde. Eftersom jag är all about customer service så tänkte jag servera er mina första intryck.
På jobbet funkar det klockrent, även om jag inser att jag kommer få blocka streamingtrafik om Spotify blir allt för populärt. Men hemma så tenderar det till att få ryck och snabbspola igenom en låt första gången man spelar den. Vilket är grymt irriterande.
Utbudet är ganska okej, Metallica dyker, inte särskilt förvånande, bara upp som covers. Men Megadeth ställer upp med ett par plattor. Slipknot är representerade (även om senaste plattan bara finns med en låt. Iron Maiden finns med.
Bland det mindre kända utbudet fortsätter Spotifys musikbibliotek att imponera. Meshuggah har ett flertal album tillgängliga. Marduk finns med, At the Gates finns med (förutom irriterande not Slaughter of the Soul), ett par enstaka låtar med Entombed, men inget helt album.
Två låtar bara med Roky Erickson, vilket är ruskigt svag. The Pirate Bay erbjuder mig en i det närmaste komplett diskografi. Bland det norska så är Mayhem väl representerade, DHG har fått en låt som låg på en samlingsplatta. Satyricon har ett flertal av de nyare plattorna med. Ved Buens Ende och Virus får man leta efter på annan plats, medan Arcturus faktiskt har fått med en platta.
Gladaste överraskningarna måste nog sägas vara att Lilium och Jay Munly bägge gick att hitta, vilket har varit omöjligt på Pirate Bay. Guldstjärna åt Spotify.
Överlag, ganska okej utbud… men om Spotify skall bli ett hållbart alternativ så måste det bli ännu bättre.
Men det som gör mig mest besviken är den missade chansen. Om skivbranchen trodde på Spotify så skulle man ha utvecklat fler funktioner. Jag vill högerklicka på ett album och välja ”köp” både som MP3 och som CD. Jag vill ha merchandise tillgängligt och jag vill kunna boka konsertbiljetter, allt i samma smidiga interface.
Jag vill ha reklam som är skräddarsydd mot min spellista, jag vill inte att reklam för Per Gödsles nya platta bryter in när jag sitter och diggar Marduk på jobbet.
Dessutom vill jag ha mer communityfunktioner. Jag vill ha tips om grupper som liknar mina favoriter, från användare som jag kan bedöma har ungefär samma smak. Jag vill ha chat och listor, allt centrerat kring musiken. Fatta vilken möjlighet man har, men som inte finns med.
Det är bara att hoppas att Spotify får utvecklas och växa, men om skivbranchens sätt att agera hittils är någon ledtråd så tror jag att man kommer överge Spotify-projektet när det inte visar sig vara en kassako med en gång och fildelning kommer att fortsätta vara det bästa sättet att få lyssna på ny musik. (Om man undantar Jay Munly och Lilium då)
