Och så fick man en liten IPRED…
Nivå ett på vår favortilag är nu klubbad.
Men jag tycker det är lite mysigt med den enorma tilltro till ombudsmän våra politiker har. ”Vi ger oinskränkt civilrättslig makt till tunga ekonomiska intressen med råd att anlita hur många advokater som helst, men det är okej… för om någon blir krossad av EMI så kan han vända sig till ombudsmannen.”
Kan vi inte få en våldtäktsombudsman och en mordombudsman också, de kommer säkerligen hjälpa lika mycket.
Om det finns några som helst tvivel om att den här lagen kan komma att missbrukas av upphovsrättsbevakarna så borde den inte röstas igenom. Vi ska inte ha lagar som så lätt kan missbrukas, det är tydliga exempel på dåliga lagar.
Ett alternativ till moralpanik
Kära artistsverige, kära skivbolagssverige, kära politiker och alla ni som verkar tro att allt som fildelning handlar om är vilja att ta gratis det någon annan har producerat. Tillåt mig komma med en utmaning. Anta den om ni vill, men om ni inte vågar testa utan bara bortfärdar den så har ni de facto valt att spotta på era fans, era kunder och väljare.
Jag är, den som läser lite i min blogg kan inte undgå att märka detta, av den åsikten (till skillnad från Björn Ulvaeus) att en stor majoritet av befolkningen gärna betalar för sig. Konsten är att hitta en tjänst som ger det mervärde som kunderna anser är värt att skiljas från sina pengar för.
Det faktum att iTunes, trots DRM, höga priser och tekniska begränsningar, lyckats sälja sex miljarder låtar talar för sig själv. Kunderna finns där, de vill ge er sina pengar, bara ni slutar stöta bort dem.
Så, här kommer mitt radikala förslag:
Ge bort låtar och album i MP3-format gratis, med bittorrent-tekniken så blir det inte ens särskilt kostsamt för er. Skapa en site där du kan söka på ett så stort och varierat artistutbud som möjligt, med ordentligt avancerad taggning av låtarna och med communitygenerarade kommentarsfält, betygsystem och playlists. Utnyttja avancerade algoritmer för att kartlägga användarnas musiksmak och lär er att rekommendera nya artister till dem på ett sätt som faktiskt ger nya spännande musikupplevelser för era kunder.
Men, så fort jag hittat en skiva som jag gillar ska jag också ha möjligheten att bara kryssa i ett fält för att få den hemskickad (mot erfoderlig betalning så klart) till mig.Vill jag köpa hem låtarna i FLAC eller OGG istället så borde jag få även den möjligheten, helt utan DRM.
Så fort jag hittat en artist jag gillar vill jag bli erbjuden att köpa merchandising, lyxiga CD, LP och DVD-boxar.
Jag vill kunna klicka för artister jag gillar och bli erbjuden att köpa biljetter till deras spelningar i städer som jag väljer att bevaka, gärna i kombination med billiga paketresor ifall det rör sig om städer jag inte bor i.
Låt mig donera pengar direkt via siten till artisten ifråga, särskilt bra för osignade band så klart… men även för etablerade artister.
En portal, ett gränssnitt, ett gigantiskt heltäckande utbud och oändliga möjligheter att tjäna pengar.
Det ni inte drar in på gungorna kommer att komma in på karusellerna, och äntligen kommer det kanske att bli tydligt för er.
Om det gör allt för ont att skiljas från låtarna så tycker jag att ni kan kosta på er att arbeta ihop med Spotify för att se till att de implementerar dessa funktioner.
Allvarligt talat, jag tycker det är ett jävla meck många gånger att hitta de skivor jag vill ha på Pirate Bay, inte alltid… särskilt inte om det är något populärt jag letar efter. Har du tur får du en seeder som en stänger av datorn och går och lägger sig tidigt eftersom han ska på semester fyra månader på papaua nya guinea nästa morgon. Jag är beredd att betala för en tjänst där jag slipper det problemet.
Jag påminner mig en diskussion jag hade med ett par etablerade musiker på en fest häromsistens. Vi talade om fildelning och ersättning och jag hävdade envist att fildelning inte nödvändigtvis behöver innebära en förlust för artisterna, om de bara klarar av de viktigaste omställningarna:
1) Hitta alternativa sätt att tjäna pengar.
2) Tänk om skivpriserna, förstå själva (och skapa förståelse för) att det först och främst handlar om en inteckning i en framtida skiva, inte en betalning för en nuvarande skiva.
3) Ta ansvaret för att lära detta till era barn. Visa dem hur fantastiskt det är med fildelning och vilka möjligheter det ger, men få dem att förstå att gratis musik har konsekvenser och man måste stödja sina favoritartister genom att köpa en skiva då och då trots att man laddat ner den, gå på konserter eller donera pengar till artisterna.
Omfamna morgondagen eller förgås, it’s all the same to us.
Jag tror budskapet gick fram till sist, de verkade i alla fall inte oemottagliga… eller så var det bara rödvinet.
Den här texten kompades via Spotify av Helmet:
See You Dead
I’d like to see you
In two pieces
You won’t be walking
Barely breathing
I’d like to see you
At my door
We’re together
Like beforeI could miss you more right now
or I could slit your throat
Sometimes I get so down
You’re not around and…
I’d rather see you deadSee you dead
Tonight you’re sleeping
By his side
I tried to see you
But you let him decide
I’m a threat now
Are you scared
It’s just murder
least you know I careI could miss you more right now
or I could slit your throat
Sometimes I get so down
You’re not around and…
I’d rather see you dead
Sometimes I get lonely
And all I need is…
Just to see you deadsee you dead
see you dead
see you dead
dead
see you
see you
see you dead
dead dead dead dead dead dead deeeeeaaaadSometimes I get so down
You’re not around and…
I’d rather see you deadSometimes I get lonely
And all I need is…
Just to see you deadSometimes I get so down
You’re not around and…
I’d rather see you deadsee you dead
dead
see you dead
dead
see you dead
Frihet på Internet kräver avsaknad av integritetskränkningar
Per Strömbäck, ansiktslös representant för ”Dataspelsbranchen”, skriver på newsmill att äganderätten är en förutsättning för friheten på internet. Men det är så klart inte äganderätt Strömbäck talar om. Han blandar ihop den med upphovsrätten, som är en inskränkning av äganderätten.
Äganderätten stipulerar att när jag köpt något äger jag rätten att nyttja detta på precis det vill jag finner lämpligt. Om jag köper en spann och väljer att använda den som kruka för en växt, som ölkylare eller hyr ut den till min granne för att han skall kunna gå och hämta vatten i brunnen så är det min rätt. Jag äger spannen. Om jag köper en CD-skiva så inskränker upphovsrätten min äganderätt, jag får inte hyra ut skivan, jag får inte använda skivan som ljudbakgrund till något jag publicerar och jag får inte spela upp skivan offentligt (utan att betala ytterligare pengar till STIM). Skall sanningen fram så vill den datorspelsbranch som Per Strömbäck säger sig representera inte ens vill att jag skall kunna sälja vidare mitt ägda spel till någon annan när jag tröttnar på det. En av de främsta anledningarna till att Electronic Arts valde det kontroversiella SecuROM-skyddet på spelet Spore var just uttalat för att omöjliggöra andrahandsförsäljning.
Äganderätten är åsidosatt när det kommer till immateriella ting som omfattas av upphovsrätten. Upphovsrätten, som den ser ut idag, och som den kommer att se ut om Per Strömbäck, Jan Guillou, Liza Marklund, Peter Danowsky, Monique Wadsted et al får bestämma går inte att förena med frihet. Den kommer aldrig att kunna vara en förutsättning för frihet på Internet, eftersom den är en grov inskränkning av fri- och rättigheter.
Hur man än vrider och vänder på sig har man ändan bak brukar det sägas och så är även fallet här. Hur vi än vrider och vänder på upphovsrättsfrågor kommer frihet och integritet alltid att befinna sig på motsatt sida om integritetskränkningar och inskränkningar i äganderätten. Det handlar bara om att bestämma vilka värderingar som är viktigast i samhället och som leder oss på rätt väg in i framtiden. Eventuella inkomstförluster för enskilda individer/företag väger i det sammanhanget desvärre väldigt lätt. Till och med inkomstförluster för en så strålande och framstående individ som jag själv väger lätt om den andra vågskålen är full av fascism.
Om fildelning vore stöld…
Även om fildelning verkligen juridiskt inte var upphovsrättsbrott istället för stöld så skulle den mesta fildelning inte kunna rubriceras som stöld.
Av den mycket enkla anledningen att vi har en gräns vid 800 kronor när det inte längre är stöld, det är snatteri… ett ringa bötesbrott (eller vid upprepade grova förseelser fängelse upp till sex månader).
En CD-skiva kostar i butik mellan 100 och 200 kronor. Du kan vid varje enskilt tillfälle ladda ner fyra stycken CD-skivor utan att rubriceringen stöld (om den nu realistiskt skulle kunna användas) är applicerbar. Även om tusen personer laddar ner din torrent samtidigt så är det fortfarande tusen enskilda fall av snatteri som tusen personer skall spåras upp och smällas på fingrarna för. Ok, är vi klara nu? Har vi slagit den här hästen till hamburgersmet nu?
Fildelning är inte stöld, och även om det faktiskt vore stöld skulle det i de allra flesta fall inte vara stöld. Vi måste hitta ett annat sätt att diskutera fildelning och dess eventuella moraliska implikationer. Men hur som helst kan vi inte ha en facistisk polisstat för att hindra snatteri, särskilt inte en där du kan bli dömd för medhjälp till stöld för att du råkade jobba på byggfirman som satte upp hyllorna i kiosken där chokladkakan snattades, eller där SL kan hållas ansvariga för att de som snattar i pressbyrån på Odenplan åkte dit med tunnelbanan.
Det är inte så svårt att betala för sig
Författarna bakom den av mig ännu olästa boken ”Piraterna” skriver på Newsmill om deras upplevelser efter att boken läckt ut på just Pirate Bay innan den ens fanns i butikerna.
Återigen kommer vi till det där som jag tjatar om hela tiden. Viljan att betala finns, nedladdare är vanligen storkonsumenter och det är ytterst få fildelare som inte unnar författaren/musikern pengar, till skillnad från förlagen/skivbolagen som tycks göra sitt bästa för att blåsa sina protegéer.
Så kan man också se det…
”…skadan är större än så för bolagen. Pirate Bays verksamhet leder till en typskada som minskar intresset för att köpa cd-skivor och för onlineförsäljning.” säger Peter Danowsky doktor i ekonomi och musikhistoria vid Dumberga universitet till Expressen. Att flertalet oberoende och opartiska undersökningar från rikiga meriterade universitet som inte är bemannade av skivbolagens advokater ger vid handen att Peter Danowsky uppenbarligen inte kan läsa eftersom all forskning inte direkt beställd av IFPI pekar på att nedladdare också köper mest musik, film och datorspel tycks inte vara något han bryr sig om.
”Alternativet att ladda ned gratis skapar en omöjlig konkurrenssituation för den legala nedladdningen.” säger Danowsky som ett tag provade att driva den dödsdömda internetbutiken iTunes men gav upp eftersom lönsamheten var för låg för att kunna konkurera med sånt som är gratis. När man bara säljer en miljard sånger per år i snitt (till ett pris av en dollar per låt, med minimala distributionskostnader). Plus totalt 200 miljoner TV-avsnitt hittils (vilket kunde bli mångdubbelt fler om TV-bolagen bara släppte sin anala fixering vid regioner).
Det som kanske är mest deprimerande är dock inte Danowsky får säga sina dumheter utan att någon korrigerar honom, utan att det uppenbarligen (om man får tro den fåntrattskavalkad som kallas Expressens kommentarsfält) finns folk som tror på honom. Majoriteten tycks ha sett ljuset, om än grumligt, men många verkar tro på skivbolagen när de presenterar sina fantasisummor.
Värt att notera
Som Anna Troberg rapporterar så saknar IFPI intresse för att låta lagen ha sin gång. Istället väljer man att ta i med torpederna och skicka hotbrev till nordens största bredbandsoperatör. ”Telenor, det är ett fint Internet ni har där, vore det inte synd om något hände med det? Nudge, nudge, wink, wink…”
Om inte Telenor blockerar the Pirate Bay inom två veckor så kommer mått och steg att vidtagas. VG.no har en artikel om du orkar läsa grannspråket.
Den här sortens burdusa översittarfasoner från den gamla facistorganisationen IFPI är inte oväntade men bör definitivt uppmärksammas och beivras. Jag överväger att lämna in ett kravbrev till Telenor om att de omedelbart blockerar IFPI:s utpressningspropaganda så jag slipper gå in på den sidan av misstag.
Synd för IFPI bara att The pirate bay inte är den enda torrentportalen. (oops, var jag illegal nu?)
Trial by mistrial
Piraträttegången fortsätter och följer försvarssidan gör man bäst på live.piratpartiet.se det verkar vara ohyggligt tråkigt att sitta igenom hela det gigantiska åtalet och alla infantiliserande förklaringar om hur epost fungerar rent typografiskt. Jag avundas inte de som sitter i rättsalen med uppgift att vara skärpta och på sitt bästa humör.
Inte bara upphovsrättsreformsaktivister intresserar sig för rättegången.
Man kan följa den minut för minut även hos Dagens Nyheter och SVD.
I skuggan av piratebayrättegången rycker IPRED fram ostoppbar och ointressant för de som borde oroa sig för medborgarnas rätt till integritet. ”Vi vill också tillsätta en integritetsombudsman.” säger socialdemokraternas Eva-Lena Jansson för att försvara partiets anslutande till det kanske mest odemokratiska lagförslaget någonsin… FRA gav i alla fall obegränsade integritetskränkande befogenheter till staten och inte till en bunt huliganer i dyra italienska skor. En integritetetsombudsman för att skydda folk från IPRED är som att ställa ut vaselinburkar till folk som riskerar att bli analfistade av skivbolagsmaffian. En vacker gest men likafullt naivt.
Noterar att Björn Ulvaeus tar bladet från munnen och ryter till:
Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?
Ja du Björn… det är något jag undrat länge också. Var kan jag betala för den här fantastiska tjänsten jag vill ha där musik och film levereras utan DRM, utan insinuanta påståenden om att jag är en tjuv och utan regionala begränsningar. Där musikutbudet är hela världens och inte bara det som Björn Ulvaeus och hans vänner i bolagsrummen tycker att jag ska lyssna på. Där ett stycke musik inte försvinner bara för att det råkar vara tre månader gammalt.
Om skivbolagen hade skapat den här tjänsten för länge sedan hade de ryckt undan mattan för fildelningsteknikerna. De flesta är villiga att betala för sig, bara det går. Men att betala samma pris för en skiva som MP3, fylld med DRM, som för ett faktiskt fysiskt exemplar och med regionala begränsningar på det globala Internet?
Björn Ulvaeus måste ju vara helt och totalt slut i det lilla artisthuvudet om han inte kan se var problemet ligger.
Rapport från en sladdhärva
Jag, en kollega och en inhyrd konsult har byggt om vårt serverrum i helgen. Med femton timmars arbetsdagar sedan fredag är vi alla rätt så hålögda och slutkörda, och då skall man hjälpa medarbetarna att logga på den nya domänen och komma åt sina filer.
Inte en drömsits måste jag säga. Särskilt inte eftersom folk tycks vara oförmögna att förstå konceptet ”vi kan inte utlova någon som helst funktionalitet… eller Internet… före måndag kl 13″ och står och gormar om att de behöver Internet NU NU NU! Du har blivit varnad i förväg, om du inte kan läsa dina mail när du kommer på morgonen är jag totalt ointresserad av att veta, jobba hemma istället.
Hela den här helgen har varit ett töcken och jag har totalt missat uppståndelsen kring Pirate Bay-rättegången, en fars i tre akter (Tingsrätt, Hovrätt och HD) som kommer vara överspelad innan den är slut. Som bäst kan upphovsrättsindustrin klämma åt tre privatpersoner och få dem skadeståndsskyldiga till något fantasibelopp grundat på löjeväckande hittepåberäkningar. Som sämst skapar man ett allt för begränsande prejudikat som förvandlar Google och Yahoo till kriminella. Hur som helst kommer Pirate Bays tracker att leva vidare i något land där upphovsrättsmaffian ännu inte kan komma åt den och när allt det här är över kan Torrents som Peer to Peer-teknik mycket väl vara inaktuellt.
Att komma åt fildelningen går inte att göra med demokratisk lag, det är befängt att tro en sån sak. De enda möjligheterna att stoppa fildelningen på juridisk väg innebär allt för stora övergrepp i det fria samhället.
Hur som helst, den som vill följa piraträttegången har bättre källor än mig just nu. Christian Engström livebloggar, Oscar Swartz rapporterar lite varstans och givetvis är även Rick Falkvinge på och håller oss uppdaterade.
Nu när Arbogarättegången verkar vara över för den här gången har även traditionella media tid att rapportera och lite sent om sider låter Expressen Karl Sigfrid berätta för oss om ACTA, en rättsäkerhetsmässig katastrof som utan förankring i ens den nominella EU-demokratin slussas igenom av tjänstemännen i Bryssel. Den som är bara en gnutta insatt har känt till ACTA i nära ett år och den som verkligen är intresserad kan säkerligen lägga på ytterligare tid på det påståendet.
Det lustiga är hur det här totala vansinnet tillåts fortgå, eller hur vanliga människor inte klarar av att se de oroväckande tendenserna. Oavsett vad man tycker om fildelning så har rättssamhället gått överstyr i händerna på tjänstvilliga politiker och tjänstemän som bara lyssnar på storindustrins lobbyister och skiter i medborgarna. Jag är ledsen, inte ens om fildelning verkligen kunde juridiskt och moralisk jämställas med stöld så skulle det kunna räknas som värre än vad som pågår i maktens korridorer och om priset för demokrati och frihet är att Per Gessle svälter ihjäl i en tvåa i rågsved är jag fullt beredd att betala det.
Ständigt denna debatt…
En lång och intressant litterär analys av sanningsförhållandena i Gömda presenteras av Martin Sandberg. Det är inte totalt ovidkommande läsning nu när Mia Eriksson talar ut i Aftonbladet. Speciellt intressant är uppgiften om att 128 sidor strukits mellan förstautgåvan och pocketutgåvan.
128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).
Jag tycker hela den här affären börjar kännas olustig, Liza Marklunds och Mia Erikssons trovärdighet går ständigt mot absoluta botten, och med dem trovärdigheten (dessvärre) för misshandlade kvinnor i samhället. Det är inte en trovärdighet som bör ruckas på, men vad kan man göra, när ämnet är så tätt förknippat med lögn?
