En fråga om juridisk praxis och om upphovsrättens vara
Nu vet jag att det här är gamla nyheter och så, men frågan kvarstår. Kan det verkligen vara god juridisk praxis att utse en domare i ett civilrättsligt skiljemål som beslutat om tillstånd till en razzia hos den ena parten i målet?
Jag är inte en ältare, men det känns som om jag behöver älta den här frågan tills dess att den trandencerat piratbloggarna och sipprat in i media.
Har Sverige verkligen så ont om IT- och upphovsrättskunniga rådmän att Tomas Norström var den ende som stod till buds? Betyder det att han kommer att presidera över hovrättsförhandlingarna också? Eller är det bara att jag har missat något och det är så här det går till? Om en domare har beslutat om en intrångsundersökning så är det ju bäst om han fullföljer hela förloppet och ser till att någon blir fälld, det blir mer kostnadseffektivt på det viset.
Jag kan inte förstå varför ordet rättsäkerhet finns med i svenska språket, vi verkar ju inte kunna hantera konceptet.
Jag skulle ju gärna hoppas på att Media kommer till rättsamhällets och demokratins försvar, men om man läser fackorganet så blir man ju varse att många i branchen lider av den rätt så oklädsamma åkomman ”min plånbok först”.
Det går bra att stå upp för integritet, brevhemlighet och rättsäkerhet så länge inte det är upphovsrätten som har kränkts, för den är helig för journalister. Trots att få yrkesgrupper kohandlar med sin upphovsrätt och säljer av rättigheterna till publicering av sina verk så bredvilligt som journalister, en grupp upphovsrättshavare som fildelas ytterligt sällan för övrigt. (Den tidning jag hittade som hade flest torrents till sitt namn var Aftonbladet… men jag är osäker på om Aftonbladet-ljuger.pdf verkligen är ett upphovsrättsligt intrång i just deras immaterial.
Visst, man kan tänka sig att journalistfacket gärna försvarar upphovsrätten på princip, för om den urholkas så försvinner även incitamentet för arbetsgivarna att ersätta sina anställda för det material de producerar. Men problemet är att det är just allt detta schakrande med upphovsrätten som mediabolagen (och journalisterna) ägnar sig åt som har urholkat den. Upphovsrätten är inte längre knuten till en kreatör, utan till högstbjudande och gärna för ”eternity plus one day”. Det är inte en upphovsrätt värd att respektera, det är inte pengar som går till kreatörer, så varför skall vi bry oss om den?
Om vi inte reformerar upphovsrätten, och journalistfacket får gärna börja nysta i det uppdraget, kommer den att dö. Likt en av de där stackars hundarna som avlats så hårt att de inte längre kan andas kvävs upphovsrätten av just de personer som försöker avla den att med varje generation bättre passa deras syften.
Nördhimmel
Jag har kommit in i en för mig hiskeligt efterlängtad multiplayer-beta. Det gäller så klart en NDA så jag vet inte vad jag får säga och inte. Men det är ett populärt nördspel som för andra gången bytt format över till datorn och den här gången är bra mycket bättre gjort.
Jag spelade min första match och hade mycket roligt. Dessvärre, eftersom det är beta är det knappast oväntat, buggade spelet ut med två rundor kvar och mig i ledningen 2-1, på väg att göra min tredje poäng.
Så illa faktiskt att jag var tvungen att döda hela applikationen.
Men ändå, jag måste säga att de fångat originalet duktigt och jag ser fram emot releasen… om nu bara producenterna kunde övertygas om att inte lägga Starforce på skivan.
Ännu mer goda nyheter från Unni
Jag måste erkänna det, sedan den här Pirate Bay-bollen började rulla har jag följt Unni Drougges blogg om inte slaviskt så åt minstonde med stort intresse. Det bästa är väl att man nästan varje gång man går in där får en nyhet som gör en glad, vilket i dessa fildelningsintoleranta tider är närapå unikt.
Den här posten innehöll förutom den sedvanliga piratkärleken också en nyhet som var så sensationell att jag nästan ramlade ur stolen. Björn Ranelid har blivit nyfiken på den nya modellen.
Jag har sällan känt mig lockad av Björn Ranelid som författare och till och med hans krönikor kan få mig att känna mig som om jag ätit för mycket av något kompakt och fiberrikt. Dessutom är han, med sina starka åsikter om kultur, ett tacksamt mål för häcklande. Men han har aldrig framstått som feg, och vågar han följa Unnis exempel, ja då lovar jag inte bara att jag ska ge honom en hundring utan också att jag aldrig mer skall slentrianhäckla honom eller framhålla honom som ett exempel på tunglästhet. Ty om han följer Unnis exempel, då har han vunnit min respekt.
Dagens husmorstips
För den som tycker att det ordinära windowsskrivbordet är lite för begränsande och som föredrar kreativt kaos i sin digitala vardag rekommenderar jag varmt Bumptop, ett alternativt skrivbord med en mängd fiffiga funktioner som att kunna sätta storlek på sina skrivbordsfiler och ikoner utifrån hur viktiga man tycker de är. Du kan också sortera allt du har på din desktop (och är du som de flesta är det rätt mycket) i högar som du kan bläddra i på olika finurliga sätt.
Dessutom har du fyra väggar som du kan sätta upp programgenvägar och post-it-lappar på. Helt enkelt mycket trevligt.
Är du nyfiken på hur det känns att ha en roaming profile, eller bara jobbar ofta vid olika datorer som inte är dina så är G.ho.st ett trevligt alternativ. Det är lite väl mycket alfa/beta status på många av applikationerna och jag saknar ett VPN för att kunna använda g.ho.st utan att begränsas av lokala brandväggsregler där jag råkar befinna mig. Men som grundkoncept är det trevligt, och att få Fem GB näthårddisk samt ytterligare fem GB maillåda gratis är inte att spotta på. (även om jag håller med den IT-tekniker jag pratade med som önskade kunna hosta lösningen själv, ”man vill ju kunna använda den för jobbgrejer och då är det inte så lämpligt med en hostad tjänst från okänt företag”)
Tekniken skapar frågor
Jag satt och tänkte lite på husrannsakan medan jag läste i Anders Mildners blogg och kom att fundera på en sak.
Jag fildelar, mitt IP-nummer står bakom en rejäl seedning av något rejält upphovsrättskyddat som Scientologbibeln eller Marilyn Monroes framförande av Happy Birthday. APB upptäcker detta och lägger in hos tingsrätten om en intrångsundersökning hos mig.
Problemet är att servern inte står hos mig, den står i ett låst skåp hos min granne och streamar trådlöst allt det jag vill titta på direkt till min TV. Faktum är att servern inte har någon som helst fysisk koppling till mig utan bara pratar med min Cisco-AP som står på min sida skiljeväggen.
Vad gör APB då? Vem är nu ansvarig för fildelningen? Grannen tillhandahåller bara ström och några kubikdecimeter luft.
Och hur har de tänkt bevisa den utan att ha beslagtagit hårddisken? Medan de försöker lista ut vilken granne min server står hos och fixa intrångsundersökningstillstånd hos honom kan jag lungt montera ut hårddisken och ta med den till jobbet, någon kompis eller mitt bankfack i Zürich.
Tekniken sprang ifrån IPRED långt innan lagen ens var en glimt i Peter Danowskys ögonvrå.
Fildelarskam på torra land
Allvarligt talat. Ibland känns det lite pinsamt vilka människor man hamnar på samma sid som.
Visst, Henrik Pontén, Peter Danowsky, Liza Marklund och Jan Guillou satte medvetet ribban jävligt lågt när de började fara ut med osanningar om stöld. Det är frustrerande att kämpa mot en månghövdad hydra som tycks äga rättssystemet. Visst kan man bli lite arg ibland…
Men det finns ingen ursäkt för att spela upphovsrättslobbyn i händerna genom att bete sig som omogna småungar.
Personligen finner jag det anmärkningsvärt, varje gång en politisk rörelse i ett trängt läge tvingas möta sin extremaste medsympatisörer, hur sällan man får ett rejält avståndstagande. Eller ens ett erkännande att det skett.
Visst, att mordhota Pontén är knappast lika allvarligt som Göteborgskravallerna (som ju rätt effektivt dödade Attac) men ändå, vi har en bra sak på gång här. Vi har en chans att framstå som the good guys på grund av motståndarsidans oerhörd nonchalans och brist på respekt för rättsamhället. Låt oss inte spela bort den genom att associeras med stenkastare och folk med lika bristande hyffs som upphovsrättslobbyn.
Vi behöver inte låtsas om det här nämnvärt, men jag tycker ändå att någon borde bara skicka ett mail till expressen och säga att sånt här är inget Piratpartiet ställer sig bakom och sen kan vi fortsätta att ägna det här sidospåret den uppmärksamhet det förtjänar, så gott som ingen alls.
Verkligheten närmar sig dikten
Inte nog med de dystopiska förtecken som föregår all debatt om Internet i dessa dagar. Det visar sig dessutom att det är dags att instifta Asimovs robotlagar innan det är alldeles för sent.
Visst, visst… industriolyckor är ingenting att skämta om, men ändå.
Telling it like it is…
Woody Hearn på GU Comics pekar på ett fel i datorspelsindustrin.
Han glömmer dock att det faktiskt är ett fel i alla andra mediaindustrier med, visst… en CD-skiva eller ett biobesök är bättre prissatt än ett datorspel (särskilt om du råkar ha en spelkonsol) men licensen att trycka pengar har gått ut. Det är dags att anpassa priserna efter var man säljer som mest, inte efter vad man vill ta betalt per exemplar.
Fredrik Strage tar bladet från munnen
Den närapå alltid lika lysande Fredrik Strage skriver om fildelning. Han ironiserar över bristande kvalitetsmedvetenhet hos artister och föreslår att ladda ner filer multipla gånger för att snuva artisterna på än mer pengar enligt principen en nedladdning lika med en stulen skiva.
Mitt favoritstycke är nog ändå detta:
”Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är tyvärr ett minne blott”, skrev artisterna. Och vad är väl de senaste årens svenska indiepop, electro och metal, som hyllas över hela västvärlden, jämfört med Jill Johnsons country och Joey Tempests soloskivor?
Tipstack till fildelningssveriges nya idol Unni Drougge, som också publicerar ett öppet brev till Jan Guillou från någon som heter Hans. Det enda som retar mig med den texten är att Hans förekommer mitt tänkta brev till Ann-Marie Skarp där jag planerade be Piratförlaget att ta de Guillou-böcker jag inte längre vill förknippas med (eller tynga andra med) för slutförvaring. Nu kan jag ju inte publicera den texten utan att framstå som en andra klassen härmapa.
Unni drog för övrigt på kort tid in tre gånger så mycket pengar som det hade kostat henne att producera sin ljudbok (den hon lade upp för fri nedladdning) vilket får sägas vara imponerande eftersom den stereotype piraten knappast är en Drougge-läsare. Dessutom vet vi ju alla hur svårt det är att betala för sig, om inte någon slänger upp ett PayPal-konto då förstås ;)
En ny modell
Eftersom newsmills ”skicka”-knapp och min firefox inte vill leka med varandra för stunden så får jag replikera på Peter Stjernströms fråga ”Vad ska författarna leva på när e-böckerna sprids på nätet” här.
Det lustiga med den här totala skräcken för det digitala spridandet är att flera upphovsmän klarat sig fruktansvärt bra, några i många år på att sprida sina verk gratis och sen ta betalt för pappersupplagor.
Det är inte en teori, det är ett väl prövat faktum.
Phil och Kaja Foglio som ligger bakom http://www.girlgeniusonline.com/ lade ner lösnummerförsäljningen och publicerar nu gratis på nätet samt i det mer lönsamma albumformatet.
Tarol Hunt som ger ut http://www.goblinscomic.com/ gör så gratis på nätet. Han sade nyligen upp sig för att koncentrera sig helt och hållet på sin serie som han förutom att dela med sig av gratis säljer i album- och pdf-format.
Michael Terracciano sade även han upp sig från sitt jobb för att leva på sin gratis-publicerade webbserie http://www.dominic-deegan.com/ som uppenbarligen genererar tillräckligt med pengar genom PayPal-donationer och albumförsäljning.
Jerry Holkins och Mike Krahulic från http://www.penny-arcade.com/
Scott Kurtz från http://www.pvponline.com/
Ryan Sohmer och Lar Desouza från http://www.leasticoulddo.com/ och http://www.lfgcomic.com/
Listan kan göras lång.
Likaså listan över kreatörer som väljer att ge ut sitt material gratis trots att de inte får på långa vägar så mycket betalt för det att de kan leva på sin konst men väljer att ha ett brödjobb för att finansiera sitt skapande, i hoppet om att nå en tillräckligt stor läsarkrets för att kunna sluta med brödjobbet är väl rimligt att anta.
Det är ett annorlunda system än det vi har idag, det måste man ju erkänna. Men det fungerar och borde kunna användas som modell när vi bygger framtidens kultursfär.
I slutändan handlar det om att anpassa sig eller försvinna, de som likt Unni Drougge omfamnar de nya möjligheterna har en större chans att forma dem till sitt eget gillande än de som försöker ställa sig ivägen för den flodvåg som den existerande tekniken redan fört med sig.
Som jag ser det är den stora risken att kreatörer inte klarar av att anamma det nya tankesättet och de nya ekonomiska modellerna och därför inte sprider dessa till sina läsare. Om inte tillräckligt många hakar på Drouggemodellen kommer denna att tyna bort och ersättas av just det vilda kaos som Stjernström är så rädd för. En fildelande värld där ingen förstår att investera i fortsatt skapande.
