Harald Åberg

Diskussionen om upphovsrättens vara och icke vara är sorgligt eftersatt, därför tänkte jag ägna lite tid åt att diskutera detta. Jag välkomnar all debatt i ämnet, men låt oss hålla oss till debatt. Om jag ville höra att jag är kriminell, pro-barnporr eller en allmänt friliberal mörkerman på yttersta högerkanten så skulle jag kunna köpa Aftonbladet nästa gång Jan Guillou eller Jonas Gardell uttalar sig med säkerhet om saker de saknar intresse att debattera på civiliserat sätt.

Jag tror också att vi behöver skilja på ekonomisk upphovsrätt och ideell upphovsrätt, bara så att ni vet… Här talar jag uteslutande om den ekonomiska.

Med de halmgubbarna uppställda och nedsablade, låt oss ägna oss åt huvudsaken:

1 Upphovsrätten kontra integriteten.

En stor del av problemet i debatten är att det tycks vara omöjligt att skilja ut integritetsdebatten från upphovsrättsdebatten. Det är givetvis rena löjan, upphovsrätt är upphovsrätt och bör diskuteras på ett ställe. Integritet är integritet och meriterar en egen debatt. Du kan tycka att upphovsrätten är viktig utan att för den skull vilja införa totalregistrering av all datatrafik, även om det verkar som att åsikterna just nu går hand i hand.

Om man ställer de bägge ämnena bredvid varandra kommer behovet av integritetsskydd alltid att vara större än behovet av ett upphovsrättsskydd dock, eftersom det ena är en förutsättning för ett fungerande samhälle och det andra är en förutsättning för att folk ska tjäna pengar.

Så, för enkelhetens skull, kan vi ta och lämna integritetsfrågan bakom oss och istället koncentrera oss på att debattera upphovsrätt. Låt oss förutsätta att vi inte kan köra över integriteten utan måste anpassa oss till en värld där folk kan ladda ner utan att Henrik Pontén får gå hem till dem och straffraka deras katt.

2 Upphovsrätten och kreativiteten.

En av de vanligaste myterna om upphovsrätten är att den på något sätt är intimt förknippad med kreativiteten. Om ingen upphovsrätt finnes, finnes inte heller något ekonomiskt incitament att skapa kultur och utan ekonomiskt incitament skapas ingen kultur.

Förutom att den argumentationen luktar unket av Sohlmans musiklexikon och deras rätt anskrämliga hantering av frågan ”populärmusik” kontra ”konstmusik” är den befängd. Driften att skapa kultur är oerhört grundläggande för människan, likt Pratchett, Stewart och Cohen i ”The Science of Discworld II: The Globe” vill jag postulera att utan driften att skapa kultur vore vi inte människor. Pratchett, Stewart och Cohen lanserar begreppet ”Pan Narrans”, den berättande chimpansen, som en bättre taxionomi för människan än ”Homo Sapiens”.

We are not Homo sapiens, Wise Man. We are the third chimpanzee. What distinguishes us from the ordinary chimpanzee Pan troglodytes and the bonobo chimpanzee Pan paniscus, is something far more subtle than our enormous brain, three times as large as theirs in proportion to body weight. It is what that brain makes possible. And the most significant contribution that our large brain made to our approach to the universe was to endow us with the power of story. We are Pan narrans, the storytelling ape.

Att fokusera på berättandets konst kan kanske tyckas gillecentriskt för tre författare, men all kultur är berättande på sitt sätt. Musik och bildkonst är bara andra sätt att förmedla ett budskap eller en känsla och det är den berättande driften som format våra medvetanden.

Som jag sagt tidigare i den här bloggen så är antagandet att all kultur upphör om vi inte längre byter varor och tjänster mot kultur helt upp emot väggarna. Björn Ranelid och Per Gessle är inte summan av mänsklig kultur, eller ens svensk kultur. Nu när produktionsmedlen blir allt lättare och mer tillgängliga kommer allt fler amatörer att sprida sina verk.

Vilket för oss till:

3 Upphovsrätten och kvaliteten.

Många, etablerade artister, varnar för ett amatörernas tyrani. Hur bra kan det som skvätts omkring gratis på internet vara? Enligt denna teori skulle man väl kunna likna skivbolag och bokförlag vid gatekeepers som ser till att inget skräp når ut till massorna. Tecknet på kvalitet är att det är bra nog att hanteras via en A&R-ansvarig.

Det är visserligen ett uttryck för ett människoförakt som jag delar, folk klarar inte av att veta vad kvalitet är utan öppnar ju gladeligen munnen och sväljer av all den skit som hälls över dem av gatekeepers. Hur kan någon annan förklara att Orup klarar av att leva på det han gör? Men jag har en känsla av att det är fel inställning. Till att börja med skulle vi på amatörernas marknad få andra gatekeepers, bloggar och kritiker skulle få en ökad betydelse och dessutom tror jag på den långa svansens förmåga att få rätt kunder att hitta till rätt produkt. Det skulle räcka med en sån enkel sak som ett forum eller en mailinglista för de som är specifikt intresserade av en viss genre.

Det är möjligt att man i en övergång från ett yrkessystem till ett amatörsystem i början skulle se en viss kvalitetsdipp, men marknaden är självreglerande och de mest talangfulla kommer alltid att finna sin väg till ytan.

Men nu tror ju jag inte att total amatöranarki kommer att uppstå:

4 Upphovsrätten och den ekonomiska verkligheten.

Många tycks tro att med en försvagad upphovsrätt så kommer alla bara att ta vad de vill ha och där piraterna drar fram kan gräset aldrig mera växa. Jag tror det är ett uttryck av en naiv cynism som mer har stirrat sig blind på att vilja behålla det som en gång varit än en åsikt grundad i någon sorts reell framtidsanalys.

Ett system som är på väg att kantra kommer att söka vägar att stabilisera sig själva och en majoritet av pirater och fildelare förstår faktiskt värdet av att stödja de producenter som de helst vill ha kvar på marknaden. Den osynliga kroken för att fräckt ”stjäla” ett begrepp från Peter Leeson.

Hur kan jag komma med ett så befängt påstående?

Jo, vi kan ju börja med de studier som utförts av flera fristående universitet och som har redovisats av mig här på bloggen tidigare. Vi kan också titta på hur ekonomin fungerar för webbserier, något jag vid flera tillfällen nämnt, där många skapare numera försörjer sig på bidrag, merchandising och försäljning av fysiska album av den serie de ger bort gratis på nätet. Även exemplet Unni Drougge pekar på den osynliga kroken.

Jag är rädd att den osynliga kroken kanske inte kommer göra någon jätterik, men det finns tillräckligt med pengar i den kudosbaserade internetekonomin för att försörja kreatörer, det är det ingen tvekan om, och är det inte det som har varit Martin Rolinskis enda krav?

För att vi ska kunna försörja oss på skapande i en postupphovsrättslig tid behöver vi tänka i helt nya ekonomiska banor, det är här stötestenen ligger, rädslan för att prova något nytt är en fuktig filt över vår etablerade kreativa elit och de parasiter som lever på att mångla deras kreativitet till massorna.

Det finns visserligen mer att diskutera, fler infallsvinklar att angripa och fler tankar att utveckla, men det här är en startposition så god som någon. Jag hoppas att ni som läst texten tar till er av detta och debatterar vidare, både i kommentarerna och på egna bloggar.

Piratpartister som upphovsrättskramar, alla behöver vara med.

Edit: Läs gärna också Anna Troberg, som med grund i en mycket läsvärd debattartikel av Mikael Flovén pekar på att fildelarna i mångt och mycket räddade upphovsrättsindustrin från deras egna illa behandlade kreatörer. Även Scaber Nestor har läst och kommenterar.

Zac skriver också läsvärt om tidigare ”hot” mot kreatörerna.

När ni ändå läser Anna Troberg kan ni lika gärna kolla hennes sommarskriv på Newsmill, det har definitiv relevans här.

Den här posten hos Webhackande.se är också mycket läsvärd i sammanhanget: Måste vi rädda skivindustrin?