Musik för mörka rum och resor genom natten
Sitter på tåg till Malmö för ett kundärende och genom ”Internet på tåg”s magi lyssnar jag på Spotify. Min playlist med mer meditativ musik som jag valt att kalla (pretentiöst nog) ”Musik för mörka rum och resor genom natten”. Det finns en anledning bakom namnvalet, jag tycker att viss musik passar sig som allra bäst för att just sitta på ett tåg eller i en bil och se ett nattmörkt landskap susa förbi. Det blev Thom Yorke, UNKLE, Massive Attack, Portishead och för att variera blandnigen något Katatonia.
Jag hatar att resa. Det går aldrig att sitta helt bekvämt, man tvingas genomlida sina medresenärer och det går inte att få en kopp drickbart kaffe. Men när man får sitta och bara se landksapet susa förbi till tonerna av bra musik så går det an… flygresor saknar dessutom till och med den lilla anständigheten. Gissa om jag är en varm förespråkare för ett gemensamt europeiskt MagLev-nät?
Dagens irritationsmoment, och faktiskt en person som borde få åka upp på min lista av folk som är först att åka upp mot väggen när revolutionen kommer var den sura dam på några och sjuttio som klev på halvvägs och ville ha min plats.
Visserligen, jag måste vara helt ärlig, jag satt på hennes plats eftersom jag ville sitta med min kollega. Men naiv och välvilligt inställd till mina medmänniskor som jag är trodde jag att en sån liten bokningsmiss borde gå att lösa i en halvfull tågvagn.
Men nej då…
”Jag ska sitta här.”
”Oj, okej… jag har plats 46…”
”Det är är inte plats 46, det är plats 26 och det är min plats.”
”Jo, jag förstår det. Men jag tänkte att vi kanske kunde skifta plats så jag får sitta här med min kollega?”
”Nej, det här är min plats.”
Då gav jag upp, det var bara att packa ihop mina prylar och gå och fortsätta eventuell kommunikation med kollegan via instant messaging.
Hur svårt skall det behöva vara att bara kunna kompromissa och föra en dialog om en lämplig kompromiss?
Hade hon framfört något som helst giltigt argument som typ ”Jag har bokat den här platsen för att den har ett bord” ”Eller Plats 46 är inte i färdriktningen” (Vilket den visserligen var) så hade det kännts okej. Men bara kompromisslös dumsurhet gillar jag inte.
Veckans pösmunk
Jag har väl sagt tidigare att jag tycker att Fredrik Virtanen är en talanglös dilletant som konsekvent tycks få uppdrag som övergår hans förmåga av aningslösa chefsredaktörer på det där allt sämre fiskomslagspappret och papegojbursbottentäckningen där han jobbar.
Dock måste jag säga att en rekordjup bottennotering sattes idag lördag, då han hade satts att göra ”lördagsintervju” med Jan Guillou. Så tillvida att uppdragsbeskrivningen inte var att slicka Jan Guillou djupt upp i pösmunksröven, för då har Aftonbladets beslutsfattare äntligen hittat det Fredrik Virtanen är född till.
Jag är ledsen om Fredrik tar illa vid sig, men han utger sig ju ändå för att vara journalist, en titel som åt minstonde en gång i tiden förpliktigade en liten smula. Så när han inte klarar av att leverera så får han helt enkelt finna sig i kritik.
Själva ”artikeln” är belagd med ”Aftonbladet plus” så jag kan inte länka till den i sin helhet, men ett kortare referat skulle gå ut på följande:
Jan G är en skön kille, men han känner sig lite plågat besviken när han tänker på ”ungdomen”. Han slutade nämligen föreläsa på journalisthögskolan eftersom eleverna tyckte de var duktigare än Jan. ”Hur fan kan man vid 25 års ålder tro att man besitter ett större tekniskt kunnande om ett så praktiskt yrke som journalistiken ändå är? Det är intellektuellt obegripligt, det är befängt. Men också väldigt dystert.” Skanderar Janne. 1994, när detta hände, hade han visserligen ägnat åtta år åt att skriva undermånlig agentlitteratur och nästan helt tynat bort ur folkmedvetandet som journalist, så att en del ungdomar tyckte han var en pinsam gammal föredetting som red helt på fornstora dar kan inte ha förvånat någon annan än Jan Guillou (och möjligtvis Fredrik Virtanen).
Jan blir också ledsen när han tänker på ”de där datorfreaksen”, vilket är alla på nätet som tycker annorlunda än Jan Guillou tycks det mig.
Här glänser Fredrik Virtanen dock till med något som kan liknas vid journalistik när han frågar:
”Du läser alltså nätslöddret.”
(Fredrik Virtanen tar med objektiviteten bakom kemiskjulet och sätter en kula i nacken på den.)
Men det mest överraskande är nog ändå att Jan Guillou faktiskt läser sina belackare ”Till och från” (Någon vänlig själ skriver väl ut det på papper åt honom) och han blir ledsen över att folk tycker han är ”senildement” och ”okunnig”. Jag kan väl hålla med om att senildement inte är något direkt trevligt omdöme, men med tanke på hur förvirrade hans motattacker i nät- och upphovsrättsfrågor har varit hittils så är det ändå inte allt för otänkbart.
Okunskapen fäktar han i från sig så här:
”De menar att kunskap är att ratta den där tekniken. De där ungdomarna är totalt arroganta och överlägsna samtidigt som de överöser mig med synpunkter om saker och ting i världen som de inte har en aning om.”
…
Um… kanske är Jan Guillou ändå drabbad av någon form av demens, för det där lät mer som om han beskrev sig själv än något annat på den här planeten. Förutom att han inte anser att ”tekniken” kräver någon kunskap, eller ens någon tankemöda. Men håll med om att alla försök ni sett de senaste året från Jan Guillou att argumentera mot Piratpartiet, rätten till anonymitet på nätet eller Fildelning har drypt av synpunkter om saker och ting i världen som Jan Guillou inte har en aning om.
Det är också lustigt att mannen som själv flera gånger påpekat att i debatt handlar det inte lika mycket om att ha rätt som att vara hänsynslös mot sin meningsmotståndare, plötsligt blir gråtmild och tar illa vid sig.
Dock tröstar sig den store med att de som läser hans agentromaner är många fler än de som tycker att han inte kan någonting om Internet, och då måste han ju ha rätt och hans belackare fel. Tydligen måste Jan ändå ha tycks vara väldigt nära gråten här, eftersom Fredrik med beundran i rösten tvingas flika in med ett litet ”De är bara unga idioter, Jan! Man vet ju att de blir äldre och klokare.” Tack för den lilla pärlan Fredrik, men ända sedan jag var arton har varje år bara fört mig längre och längre från all slags respekt för Jan Guillou till den grad där jag numer mer ser den en gång så beundransvärde journalisten som ett slags cirkusfreak, endast duglig till lättare underhållning.
Jan tycker att problemet är att ”Jämfört med min ungdom finns det en påtaglig brist på ideologi och brist på ideologiskt engagemang.”
Det är något som Fredrik av oklar anledning tycker ”Det låter som läget i tyskland på 20-talet, vilket beredde vägen för en obehaglig stark ledare?” Jag vet inte vilken historiebok Fredrik bekände sig till i småskolan, men såvitt jag minns fanns det gott om starka ideologiska engagemang på både höger och vänsterfronten i just Tyskland på 20-talet. Vilket ledde till omfattande gatuslagsmål… något som förvisso känns igen hos extremistpacket även idag, men knappast betecknar brist på ideologier. Möjligtvis brist på Jan och Fredriks ideologi, den att packet ska ha en lag de anpassar sig till och patricierna en annan. (En tanke jag, om det inte vore för Godwin, skulle vara beredd att koppla till 20-talets tyskland.)
Sen blir det mest en massa blaj om gamla lagrar vilka Jan vilar på men Fredrik måste ändå hitta en knorr att avsluta med:
”Säga vad man vill om Jan Guillou. Stora storys är hans själ. Vi tackar för intervjun. Men när vi går ut känner jag mig lätt beklämd över att en gammal mästare är ledsen för att han inte känner sig tillräckligt uppskattad av oss yngre i skrået. Så i tamburen vid ytterdörren klappar jag på axeln, som en tafatt son på en far. Du ska veta Jan, att vi är många yngre journalister som inte tror att vi kan det här lika bra som du.”
Den lilla godbiten hade jag gärna varit utan Fredrik, om inte annat än för att hela din artiklen redan frammanat bilden av Jan Guillou som en sån olidligt självgod pösmunk utan kontakt med verkligheten att du bara framstår som pinsam i ditt självförnedrande fjäsk. Jag skäms å hela Sveriges unga journalistkårs vägnar över din oerhörda undfallenhet åt föredettingen och ärkepösmunken Jan Guillou.
Jag förmodar att jag är nätslödder nu.
Det spelar ingen roll, jag är fortfarande kunnigare än Jan Guillou någonsin kan bli.
Andra bloggar om Jan Guillou
Så kan man också se det…
”…skadan är större än så för bolagen. Pirate Bays verksamhet leder till en typskada som minskar intresset för att köpa cd-skivor och för onlineförsäljning.” säger Peter Danowsky doktor i ekonomi och musikhistoria vid Dumberga universitet till Expressen. Att flertalet oberoende och opartiska undersökningar från rikiga meriterade universitet som inte är bemannade av skivbolagens advokater ger vid handen att Peter Danowsky uppenbarligen inte kan läsa eftersom all forskning inte direkt beställd av IFPI pekar på att nedladdare också köper mest musik, film och datorspel tycks inte vara något han bryr sig om.
”Alternativet att ladda ned gratis skapar en omöjlig konkurrenssituation för den legala nedladdningen.” säger Danowsky som ett tag provade att driva den dödsdömda internetbutiken iTunes men gav upp eftersom lönsamheten var för låg för att kunna konkurera med sånt som är gratis. När man bara säljer en miljard sånger per år i snitt (till ett pris av en dollar per låt, med minimala distributionskostnader). Plus totalt 200 miljoner TV-avsnitt hittils (vilket kunde bli mångdubbelt fler om TV-bolagen bara släppte sin anala fixering vid regioner).
Det som kanske är mest deprimerande är dock inte Danowsky får säga sina dumheter utan att någon korrigerar honom, utan att det uppenbarligen (om man får tro den fåntrattskavalkad som kallas Expressens kommentarsfält) finns folk som tror på honom. Majoriteten tycks ha sett ljuset, om än grumligt, men många verkar tro på skivbolagen när de presenterar sina fantasisummor.
Först upp mot väggen när revolutionen kommer: #1
Om du hör till mina trogna läsare, vilket statistiskt sett inte är särskilt många, så kan du vid det här laget ha listat ut att jag är folkilsk. Det har mindre att göra med någon defekt hos mig än med hur urbota korkade och osamarbetsvilliga folk är. Jag kan bli helt vansinnig på hur folk inte för sitt liv kan tänka sig att anstränga sig det där lilla extra för att göra vardagen en gnutta trevligare för sina medmänniskor. Eller bara hur ofantligt korkade åsikter de envisas med att hålla fast vid och ventilera vid första bästa tillfälle.
Så det är dags för en lista. Det kommer nog att ta ett tag, för det har potential att bli en lång lista, men först ut är i alla fall:
Människor som inte förstår att skicka ner hissen efter sig.
Jag talar till dig granne… om man bor i ett åttavåningarshus med världens långsammaste hiss så kan man väl göra sig omaket att skicka ner hissen när man åk upp till åttonde våningen? Tänk själv… när har du oftast tunga kassar, balanserar pizzakartonger eller flak med öl och är trött och pissnödig som fan?
Ledtråd, oftast inte när du är på väg ner med hissen. Därför är det bäst för allas trevnad om hissen tillbringar så mycket tid som möjligt nere på marknivå och inte uppe någonstans i huset bara för att du inte orkar trycka på nerknappen medan du glassar ut i trapphuset med din lattebarnvagn. Eller har du bråttom in i lägenheten för att du behöver gå på toa? Då borde du veta hur den, som när han eller hon kommer och får stå och vänta på hissen där nere, känner sig.
Det är en sån liten meningslös grej egentligt. Men det gör så mycket för dagen för någon som står och håller på att tappa greppet om en stor låda böcker eller whatever att bara få glida in i hissen och känna att han är på väg hem. Varför inte bara ta den chansen att göra något som glädjer någon annan för en gångs skull i ditt självupptagna, modebloggande, popmusikelitiska, alliansröstande liv?
När revolutionen kommer så kommer du stå där med en cigg i mungipan och en bindel för ögonen och tänka… ”jag hade kunnat ha ett gevär i handen nu och slippa stå här”.
