Flyttståhej
Den närmsta tiden kommer jag med allra största sannolikhet att vara upptagen med att få den nya lägenheten att se vettig ut (en omänskligt svår uppgift med tanke på hur sliten den var när väl alla möbler var flyttade).
Den goda nyheten är att vi fått hyresvärdens godkännande för en renovering, den dåliga att vi fick veta att det behövdes så sent att vi inte kan avboka flyttfirman. Så jag förutspår ett visst mått av misär framöver.
Inte nödvändigtvis det mest önskade måste jag erkänna.
Ibland känns det som världen…
helt och hållet drivs på dåliga beslut och bristande kunskap.
När du trodde du var för cynisk så visar det sig alltid att du hade fel. Det går inte att vara cynisk nog, oavsett om det gäller politiken eller i företagsvärlden. Snälla, någon, bevisa att jag har fel!
To Göteborg and back
En snabb lite hafsigt planerad blixtvisit till vår forna hemstad, Göteborg, blev helgens nöje. Måste säga att ett dubbelrum för 630 SEK natten mitt i centrala GBG var en ypperligt bra deal som gör en sugen på att åka ner igen.
Problemet med att åka till Göteborg är att man känner så mycket folk där som man skulle vilja träffa och umgås med när man är på plats. I slutändan blir det varken hackat eller malet och man känner sig lite som man vore kunglighet på besök och arrangerar Audiens.
Hoppas ingen av de vi inte kontaktade upptäcker att vi varit i stan och tar illa upp.
How far ye mighty have fallen
På resan till Fuerteventura såg min sambo någon, som misstänkt liknade en känd Aftonbladetkrönikör. Men inte kunde det väl vara han? Han som levt loppan i New York och som alltid velat framstå som så mycket en man av värld.
Nej, det måste vara en lookalike, resonerade vi.
Sen följde en vecka av sol, drinkar med tomtebloss och öl i literflaska för bara 15 spänn. Sängen på hotellrummet var helt vansinnigt hård dock och innan vi hittade bra matställen (ett av dem en kinakrog) så var Jandias matutbud helt enkelt förjävligt. För att uttrycka det enkelt, hamburgare skall inte ge intryck av att vara kokta och smaka korv.
Jag fick också vatten på min IPRED-kvarn när jag upptäckte att de många elektronikbutikerna sålde billiga iPlods som vid närmare granskning var diskret märkta” Euromax”. Det är detta IPRED är till för att skydda konsumenterna från. Det är den sortens piratkopiering som är skadlig, både för upphovsrättshavare och konsument. Det är där vi behöver polisinsatser och tunga viten.
Men fokus hamnar så klart på digitala rättigheter, ett område där IPRED:s formulering blir imbecill och konsekvensen katastrofal.
Sista dagen kom och det var med visst vemod vi styrde kosan mot flygplatsen, även om vi bägge längtade efter en riktig säng med riktiga täcken. Där, på en bänk, satt återigen den kände. Men inte kunde det väl vara han? Och inte var han sig helt lik? Nej, det måste ha varit någon som bara var lik honom. Även om jag skulle anlagt helskägg och ny frisyr om så var fallet.
På flygplansstolen låg en Aftonbladet och jag ögnade lite slött igenom den för att se vad jag missat… jaha… krig i Gaza, igen… så… på nöjessidorna.
Visst fan var dateline på den kändes nyårskrönika ”Coralejo”, en liten ort på norra Fuerteventura.
Ja ja… Fredrik Wirtanen, förlåt mig min schadenfreude, men när man börsar bort en miljon så går det som det går, man får fira charterjul med oss plebejer. Hoppas åtminstonde att du och ditt damsällskap hade en mjukare säng på hotellrummet.
Hasta la vista!
Nu lämnar jag felstavare, IPRED-facister, Datalagringsdirektiv och alla andra irritationsmoment bakom mig. Med viss sorg inser jag givetvis att detsamma gäller igelkottar och kaninerna på väg till grillkiosken.
Den närmsta veckan kommer jag istället att spendera på den mest bortglömda kanarieön Fuerteventura, tillsammans med min sambo och ett helt hotell fullt av tyska turister.
Kanske finns internet, då kanske jag orkar blogga om turistfällepriser, efterblivna hotellgrannar och den där jävla solen som lyser hela tiden. Men annars ska jag bara slappna av och strunta i all som gör mig vansinnig här hemma.
Vi hörs till nyår någon gång. Då finns det särkert färskt att reta sig på.
Hur man också kan göra en tekniker glad
Jag vet att jag uttalat mig i väldigt skarpa ordalag om personligt bloggande, ni har helt enkelt inte så mycket med mitt vardagsliv att göra om ni inte kan fråga mig helt analogt. Men ibland måste man göra undantag. Min flickvän överraskade mig nämligen med en väldigt fin present som jag fick levererad till jobbet.
Han heter Neil, är blå och lyser när man pluggar in honom i USB-porten. Dessutom har han den praktiska funktionen att han är en USB-förlängare, och då dessa är hårdvaluta på jobbet så är det extra fint.
Så fint att det känns lite onödigt att ha på jobbet. Kanske jag ska ta hem Neil till lägenheten där han kan få stå på ett mindre skräpigt skrivbord och vara inkopplad i en fin dator istället för den skräphög jag sitter på här i saltgruvan. Men just nu står han brevid mitt drakägg, också en present från min flickvän som känner väl till vilken enorm nörd jag är, och lyser hemtrevligt.
Tack :)
