Våga för en gångs skull
Man kan riktigt se hur diskussionen gick:
”Vi måste bygga ett nytt kontors- och hotellkomplex i city!”
”Jag vet! Vi bygger över spårområdet vid centralen.”
”Är ni klumpigt vaggade? Vi kan ju inte skymma Stadshuset från Klarabergsviadukten! Imbeciller!”
”Nej, nej… det är lungt. Vi bygger så lågt att Stadshuset fortfarande syns.”
”Jamen dåså.”
Hur många halmstrån klarar kamelens rygg?
Universal fortsätter att kämpa hårt för att skydda upphovsrättsinnehavarnas intressen generera så enorma mängder badwill att man som lekman inte kan tro det är sant.
Jag trodde först att det var någon form av skämt när de stoppade den lettiska gästföreställningen ”Sound of silence” men nu drar de till igen. Visst, jag förstår att Stockholms stadsteater har brutit mot någon form av konvention gällande Grand Rigths, men det illustrera ju ypperligt hur upphovsrätten fungerar mer som en inskränkare mot kultur än någon form av främjare.
Till det kommer upphovsrättsmaffians allt hårdare, och allt desperatare, tag för att stävja upphovsrättsintrång där nu inte ens grundlagen och sunt förnuft tillåts ligga till hinder för rätten att göra som man vill om man har mycket pengar.
Hur länge ska genomsnittsmedborgaren fortsätta svälja dravlet om stöld istället för att inse att det måste ta stopp här och nu. Ska vi ha en upphovsrätt i framtiden (och det tycker jag nog att vi ska ha i någon utsträckning) så måste vi reformera den och mota Olle i grind när skivbolagen fortsätter leda oss på vägen mot en juristokrati.
Ravenna skriver så sansat det nu går om ämnet.
Var går rimlighetens gräns?
Tänk om en tavla vore musik, funderar Ravenna över på sin blogg. Och visst ger den upphovsrättstransformationen upphov (pun not intended) till ett par intressanta tankar. Men låt oss gå ett steg längre, konstnärer är ju som bekant än mer stingsliga än musiker när andan faller på.
Men en grupp upphovsmän som alla glömmer bort i debatten är arkitekter.
Jag frågade min far, som är arkitekt, när vi hade en rätt hetsig debatt om upphovsrätt:
”Du får väl givetvis betalt varje gång någon går in i ett hus du ritat?”
Det visade sig att så inte var fallet. Vilket jag ser som oerhört märkligt, skall hans upphovsrätt kränkas gång på gång bara för att ingen vill betala för sig för att gå in i ett hus? Hur tjänar han sina pengar egentligen?
T’änk om ett hus vore musik:
Inte nog med att betala hyra, en arbetsgivare skulle också behöva betala en årlig avgift för varje anställd (och besökare) som kom in på gatan och såg huset.
Nej… det är inte ens värt att försöka dra paralellen vidare, det slutar vara absurt och börjar bli dadaistiskt… men visst är det bra lustigt att det är sån skillnad på upphovsrätt och upphovsrätt?
Litet räkneexempel
Ja, jag vet… jag vet…
Jag är förbannat tjatig hela jävla tiden. Jag envisas med att försvara tjuvar och banditer med löjliga argument som statistik från fyra stora oberoende universitet.
Men jag tänkte göra ett till försök att förklara att saker och ting inte är så enkla som Ronnie Sandahl, Alex Schulman och andra av Jan Guillous duktiga små bandhundar vill utmåla dem.
För en tid sen blev jag nyfiken på Satyricon, som jag hade hört mycket gott om från min gode vän O. Det var lite så där mellan lön och före Spotify och jag visste inte riktigt var jag skulle börja, så jag gick till The Pirate Bay. Där hittade jag en komplett diskografi av Satyricons skivor fram till ”Now, Diabolical”.
Jag gillade vad jag hörde Det nyare materialet mer än den klassiska Grieghallspunken visserligen, men i stort bestämde jag mig för att Satyricon var ett band för mig. Nu har jag ”stulit” sju skivor vilket i reda pengar motsvarar (med ett CD-pris på 149kr) 104 kronor om Satyricon har ett riktigt jävla bra superstjärneskivkontrakt på 10% (7*149*0,1=104,3). Om de har ett sämre kontrakt eller om jag skulle köpt låtarna på iTunes så kan det givetvis sjunka…. (7*99*0,03=20,79)
Så långt är jag med, om Frost och Satyr vill komma hem till mig och ge mig spö för att jag snott motsvarade en kvarts stor stark på Rockerfeller från dem så kan vi arrangera det nästa gång de är i Stockholm på turné eller så kan jag komma förbi deras replokal nästa gång jag har vägarna förbi Oslo.
Fast om vi ska vara ärliga så vill jag ha avdrag för samlingsplattan Ten Horns and Ten Diadems, med en låtlista och de andra sex skivorna så kan jag göra min egen Ten Horns and Ten Diadems med ett snyggare omslag.
Men historien slutade givetvis inte där. Inte nog med att Now, Diablolical och nya Age of Nero ligger på min ”att köpa”-lista. När Satyricon senast var i Stockholm för att lira köpte jag en biljett a 250 sek. Dessutom drog jag med R från San Francisco som ville se en nordisk black metal-spelning. Inte nog med det, jag köpte två snygga Satyricon T-shirts a 150 kronor styck.
Plötsligt har Satyricon gått och tjänat mellan 240 kronor och 400 kronor på mig (minus förlusten för det ”stulna” materialet då) räknat med en artistintäkt på 30-50% för konsertbiljetter och merchandise vilket verkar ligga inom normen.
Visst, jag hade kanske gått på Satyricon ändå, även utan att ladda ner skivorna… men skivorna var för mig ett viktigt sätt att inte köpa grisen i säcken.
16 Horsepower, som jag olyckligtvis inte kan stödja genom att se live… upptäckte jag genom Napster och köpte sedan nästan alla skivor med. Och om Woven Hands eller Lillium släpar sig hit när jag är medveten om det så ska jag gladeligen slanta upp för både konserbiljetter och T-shirts där med.
Jag har pengar, jag vill ge dem till er… sluta kalla mig tjuv.
Edit: Idag (22/7) gick jag på lunchen och köpte The Age of Nero (ligger nu på min iPod och i en skrivbordslåda på jobbet i väntan på utrensning i CD-hyllan hemma) så idag tjänade Satyricon fem spänn till på mig.
En sån skillnad sex små månader gör
Svenska dagbladet har hittat en ny vinkel på Dreamhack. Det är inte längre en kul ungdomsgrej, utan en fristad för fildelare.
Man undrar ju lite över Negra Efendics plötsliga uppvaknande. Har hon läst på och insett att det inte var så harmlöst, har SvD tagit till sig av Frida Johanson och Malin Sandbergs C-uppsats från JMG (som de själva av någon anledning får skriva om i senaste numret av journalisten (ej på nätet än)) angående media och dess positiva bild av Pirate Bay.
Har Efendic månne börjat frilansa?
Det är ju lite intressant om plötsligt media upphör att gulla med världens största copy party. Men frågan är om denna nyvunna insikt på något sätt ogiltigtförklarar all den positiva uppmärksamhet som Dreamhack fått i pressen varje år sen någon gång tidigt 2000-tal. Kanske Jönköpings kommun får ta sin hand ifrån LAN:et?
Oavsett vad du tycker om upphovsrättslagstiftning och fildelning kan vi inte komma ifrån att Dreamhack är en integral del av vad som politiker gärna kallar det svenska datorundret. Det är till stor del den liberala inställningen till datorer (som gjort Dreamhack möjligt) som lett till att vi har ledande spelföretag som Starbreeze, Grin och DICE (företag som ofta ser nyttan av att synas på just Dreamhack för övrigt).
Anna/Ravenna gjorde mig uppmärksam på SvD:s senaste artikel, och när du ändå är där kan du läsa ”Varför kompromissa om fildelning, Marit?” för den pekar på ett par rätt viktiga punkter som vi skulle kunna ta och diskutera, om vi någon gång säkrar integritetsfrågorna och kommer till en situation där vi kan sätta oss ner och diskutera upphovsrätten på ett sansat sätt. (Om en fyra fem generationer med andra ord.)
Svar på tal
Jag läste Peter Stjernströms text på newsmill för ett tag sedan, men jag kan inte ens minnas om jag skrev vad jag tyckte här på bloggen eller bara gav upp. Den är ett typexempel på vad som har gått fel i debatten, upphovsrättskramare som inte förstår att frågan är om det ska fildelas eller inte, utan vad de bästa sätten att garantera en fortsatt kulturproduktion på är.
Själv tror jag ju, som jag skrivit tidigare, både på att folk är fortsatt beredda att betala för sig, bara man gör det lätt nog. Jag försökte senast idag skänka 20 dollar till Joe England eftersom jag vill att han ska fortsätta skriva, teckna och publicera Zebra Girl. Men eftersom Firefox kraschade när jag försökte verifiera min betalning på PayPal får han tyvärr vänta ett par dagar till medan jag försäkrar mig om att inget gått knas på mitt konto. Men ändå, 20 dollar… hur många papperstidningar a 3 dollar styck skulle han behöva sälja för att få ihop 20 dollar? (Nog för att jag skulle köpa hans serie i albumform om Joe bara kom ut med den)
Hur som helst, det var ett sidospår… jag tror att folk är beredda att betala för sig, och jag tror det finns tillräckligt många som är beredda att skapa kultur bara för att de inte kan tänka sig något annat, och de vill bli lästa/hörda/sedda/uppskattade mer än de vill bli rika, eller ens leva på sin konst. Självklart unnar jag alla att leva på sin konst om de kan, annars skulle jag inte skicka pengar till Joe England, men jag inser också det orimliga i att alla ska kunna göra det. Var tog min rätt att livnära mig som Kreatör vägen? Jag vill också ha ett mediajobb istället för att göra IT-support och blogga helt gratis (samt då och då skriva ännu mer gratis för Bulldozer.nu) men det är ingen som är beredd att lyfta ett finger för att möjliggöra den drömmen.
Åter till Peter Stjernström, någon som faktiskt orkat ta honom på allvar och givit honom svar på tal är Piratpartiets number two Anna Troberg det är värt att läsa det, men jag förväntar mig inte att någon upphovsrättskramare skall ta det till sig. Är du tveksam så kanske det kan övertyga dig, men jag tror säkert att någon minister går ut och kallar fildelning ”stöld” snart igen och då svänger du tillbaka.
Ett försök att förklara
Jag är evinnerligt glad i dessa dagar, att Journalisten inte längre är mitt fackorgan. Visst, Kollega är så tråkig att klockorna stannar men när jag läser journalisten blir jag bara deprimerad. Genom att läsa journalisten får man nämligen svart på vitt hur katastrofalt illa det är ställt med vår journalistkår.
Exempel, i senaste numrets (#7 09) debattsida hittar vi två texter, bägge givetvis författade av frilansjournalister, som behandlar fildelning. De är falskeligen saluförda under ”upphovsrätt”, men då ingen av dem egentligen inbjuder till en debatt om upphovsrätten annat än att antyda att den är given av Gud så tycker jag inte de är intressanta i den aspekten.
Låt oss dessutom komma ihåg att ingen horar sin upphovsrätt värre än frilansjournalister. De flesta frilansavtal tenderar till att sälja iväg all rätt du har, och rätteligen så då din produkt oftast är gångbar endast en gång. Du säljer den nu och får betalt för ditt arbete nu. (som det borde vara) Men de flesta frilansjournalister är så övertygade i det förträffliga med deras kommunalreportage att de borde ha rätten att sälja samma dammtorra referat tusen gånger, och ha rätten till texten på nätet.
Det är inte ens upphovsrätt, det är dumheter. Det handlar om att mediabolagen inte ger tillräckligt betalt för frilansartiklar, inte om upphovsrätten. Ta striden med Bonniers, inte med The Pirate Bay.
Hur som helst, det var en avstickare.
Jag tänker koncentrera mig på Peter Pettersons artikel med rubriken ”Fildelning måste stoppas”.
Petterson kritiserar nämligen journalistkåren för att vara allt för positivt inställd till fildelning dessutom tror han att kärnfrågan i den nuvarande debatten är upphovsrätten. Men upphovsrätten är underställd medborgarrätten. Om rättsäkerheten urholkas är det ett allvarligare hot än om Peter Pettersons rätt att sälja artikeln ”Priskrig på SMS” gång på gång fram till sin död (och i ytterligare sjuttio år) skulle modifieras, eller ens upphöra. Inte ens ”Så höjer du lönen” har i mina ögon någon längre hållbarhetstid som gör att dagens orättfärdiga upphovsrätt skulle kunna försvaras för Pettersons vidkommande.
Petterson anser dock att hans skyddsrätt är oerhört mycket viktigare än till exempel journalistiska principer. Så viktig faktiskt att han ser det som självklart att varje journalist som inte är uttalat negativ mot The Pirate Bay och fildelning i allmänhet är en svikare, kollaboratör och femtekollonnare.
”Jag tror inte vi som journalister kan låta bli att ta ställning i den här frågan. Och tar vi ställning för fildelning tav vi ställning mot oss själva.”
Tillåt mig översätta:
”När våra plånböcker är hotade kan vi inte längre tycka att objektiv nyhetsbevakning är viktig.”
Men, istället för att sparka in uppenbart öppna dörrar om Pettersons olämplighet som något annat än möjligtvis kolumnist så låt oss leka med tanken på att det går att förklara principen bakom Pirate Bay-rättegången på ett sätt som Petterson kanske förstår.
Vi släpper alla tankar på upphovsrätten och koncenterar oss på det rent juridiska.
Notera att de åtalade i Pirate Bay-åtalet inte är åtalade eller fällda för något upphovsrättsbrott utan för ”medhjälp” och möjligtvis (jag minns inte domen klart) ”anstiftan” till upphovsrättsbrott. Det kan ju tyckas rimligt, om man har upphovsrätt att försvara, men om man tänker lite längre blir det obehagligt. Ponera att en tjänsteman inom låt säga FRA läcker ut graverande uppgifter om myndighetens verksamhet till Petterson och han lyckas få en artikel på dessa uppgifter publicerad. Skulle han tycka att det var rimligt att ställas till svars för ”medhjälp” och ”anstiftan” till sekretessbrott? Eller är det så det fungerar i verkligheten, jag minns inte min mediajuridikkurs så väl längre, men eftersom inte våra fängelser är överfulla med journalister så finner jag det lätt att förmoda att så inte är fallet.
Det är också tämligen graverande för Petterson, mannen bakom djuplodande och för eftervärlden viktiga artiklar som ”En Jeep, nu är Gunde ute och cyklar” och ”Christer Sjögren föredrar mercor” att han hör en ”triumferande ton” i P3-reportaget som avslöjade Tomas Nordsröms (av många sett som uppenbara) jäv. Förmodligen, i ljuset av Pettersons övrigta åsikter, anser han väl inte att det finns något problem med att domaren i målet tillhör en upphovsrättsförening heller. Helt enkelt för att det vore mot honom som yrkesverksam journalist att vara för likhet inför lagen.
Just den här texten är för övrigt:
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige Licens.
Jag rekommenderar Petterson att ta en titt på CC-licenserna också, som ett alternativ till Copyright.
För ytterligare förståelse om vad upphovsrättsdebatten verkligen borde handla om vill jag peka Petterson Tillbaka till lägerelden, hos Sagor från Livbåten.
Självklart är min åsikt färgad…
Men jag kan inte annat än att tycka att det här är förnuftets röst som talar.
Är det rimligt att ABBA:s Waterloo har tio gånger högre skyddsvärde än en ny medicin mot Cancer?
Näppeligen!
Dags för lite välvilja
Åsa Jinder har varit på tapeten, ni mins kanske bråket om hennes tämligen ”onyanserade” inlägg i fildelningsfrågan.
Plötsligt svänger hon om och gör vad rätt många med mig anser vara kanske ett av de bästa och mest nyanserade inläggen i frågan. Låt mig citera den lysande sammanfattning hon gör i kommentarsfältet:
Jag tycker bara att det inte är så enkelt. Vi måste förhålla oss till den tid vi lever i. Vi är i en brytningstid,IT samhället är i våldsam utveckling och saker måste omdefinieras. Många kommer att bli skrämda, arga och rädda men just därför är det viktigt med dialog. Jag är naturligtvis rädd om upphovsrätten, men jag inser också att den kanske inte är helt helig utan möjligen kan modifieras något.
Vi måste ha en dialog, vi måste omdefiniera och vi måste modifiera. Tillsammans, kreatörer och konsumenter, kan vi hitta en fungerande modell. Tråkigt nog kommer en del att måsta offras, men å andra sidan är de mest troliga (och mångtaliga) offren inte kreatörer utan räknenissar, advokater och management, varelser som likt gråsuggan alltid kan hitta en annan platt sten att ligga och frodas under.
Jag välkomnar en öppen och tolerant debatt om upphovsrätten och den ekonomiska modellen, jag förstår om Åsa Jinder inte vill stå värd för den men jag hoppas att hon är både villig att delta och bemöts med den respekt hon förtjänar om hon väl väljer att ta del. Om fler artister och kreatörer var villiga att gå ut och delta i debatten istället för att sälla sig till hardliners som Jan Guillou och Benny Andersson skulle vi kanske kunna lösa det här och gå vidare.
Heja Åsa.
Telling it like it is…
Woody Hearn på GU Comics pekar på ett fel i datorspelsindustrin.
Han glömmer dock att det faktiskt är ett fel i alla andra mediaindustrier med, visst… en CD-skiva eller ett biobesök är bättre prissatt än ett datorspel (särskilt om du råkar ha en spelkonsol) men licensen att trycka pengar har gått ut. Det är dags att anpassa priserna efter var man säljer som mest, inte efter vad man vill ta betalt per exemplar.
