Med nya tider kommer nya marknader
Anna Högberg skrev ett väldigt tänkvärt inlägg om författaryrkets och förlagsväsendets framtid. Postat både på Mörkrets väktare och Ravennas Blogg.
Bokbranchen är intressant, eftersom den är både den mest hotade och den minst hotade av upphovsrättsintrång. Mest hotade för att, som Anna skriver, författare inte har någon ”scen”. De kan inte livnära sig på liveframträdanden på samma sätt som till exempel popstjärnor. Men också minst hotade eftersom boken fortfarande är ett rätt svårpiratat medium. e-bokläsare är fortfarade sällsynta, dyra och slavar under elektriciteten medan pappersboken fortfarande, i förmodligen ett par generationer till, är både ett praktiskt format och en statusmarkering i kundkretsen.
För min del finns det två sorters böcker, de jag kan tänka mig att läsa som e-bok och de jag vill ha på riktigt. E-bokgruppen är framför allt referensböcker och uppslagsverk, medan skönlitteratur för min del fortfarande är överlägset bäst i papper. Visst, usel pulp av den sorten man bara läser en gång, som Dick Harrison, Jan Guillou och Liza Marklund skulle man väl kunna köpa som e-böcker… men hellre så väljer jag bara att inte läsa det.
Anna berör det som jag skrivit om tidigare i mina upphovsrättsdebattsförsök, att förlagens roll som gatekeepers tunnas ut allt mer ju mer inflytande över våra liv som det sociala nätet får. Läsarna behöver inte förlagen och författarna behöver inte förlagen, det tycks mig som om bara förlagscheferna, lektörerna och redaktörerna behöver förlagen.
Edit: Om man läser Enligt min Humla ser man att det finns en annan ny marknad som är på frammarch, inte lika önskvärd… men nog så lönsam.
Det är inte alltid det blir rätt med upphov
Nationaldemokraterna säljer Astrid Lindgren på sin webbshop. ”ännu fler ska få ta del av den nationella litteraturen och stoltheten över vårt folk och fädernesland” tycker de visst. (Aftonbladet, Expressen)
De må vara hur det vill med den saken. Astrids efterlevande, som ju har rätten att stämma skiten ur folk som laddar ner henns böcker ända fram till 2072, tycker att Nationaldemokraterna är dumma och står för saker som Astrid själv aldrig hade accepterat.
Ändå har de på två år inte kunnat stoppa den här verksamheten.
Det är nämligen här upphovsrätten visar hur kollapsad den är. Den ekonomiska upphovsrätten är välförsvarad av rättskaffens män som Henrik Pontén och Tomas Norström. Den idéella upphovsrätten har ett svagare skydd, så länge du betalar din licensavgift och inte förvränger originalmaterialet kan du sälja det i vilket sammanhang du vill.
Ulf Lundell kunde gå ut i pressen och tycka det var piss att Sverigedemokraterna spelade ”Öppna landskap” men då SD betalade till STIM, var det inte mycket mer än just gråta i pressen (och hota med en stämning som inte hade klarat sig i domstol) att göra för Uffe.
Jag kan tänka mig att SD slutade spela Öppna landskap ändå, eftersom en ”riktig svensk patriot” inte grinar ut i media för minsta oförrätt. ;) Hur som helst är ju Bellman skyddslös och vad är väl nationellare än män som hockeyskrålar ”Märk hur vår skugga”…
Jag ser gärna en fungerande idéell upphovsrätt, men med de sängkamrater som upphovsrätten för närvarande har är den svår att försvara. Bonniers och Piratförlaget kommer att krama ihjäl hela paketet.
The Pirate Way
Ravenna har övergivit tanken på att få ett förlag att ge ut svensk Fantasy (även om jag undrar om hon försökt via ljuset i kulturskymningen Wela) och gör därför slag i saken att debutera på Internet. Megakudos och respekt, även om jag förbannar henne för att komma före mig, medan jag fortfarande inte ens har börjat på ett manuskript. Nu kommer jag för evigt att segla i pionjärernas bakvatten igen, för att jag är så oföretagsam och saktfärdig.
Skit samma, låt oss alla enas om att Ravennas debut skall orsaka svallvågor som skälper Jan Guillous och Liza Marklunds isolationistiska jolle. Vi vill se mediauppmärksamhet för att en svensk fantasydebutant publicerats (och köpts) i större upplagor än den mest slätstrukna kriminalroman. Publiken finns här, vi är hungriga, vi är villiga. Låt oss visa att vi finns och att vi faktiskt vågar köpa svenskt.
Låt oss se ett reportage med Unni Drougge, Anna Troberg och Anna Högberg sida vid sida framgångsrika författarinnor som valt att tro på den nya modellen istället för att låsa in sig i det gamla elfenbenstornet.
Ännu mer goda nyheter från Unni
Jag måste erkänna det, sedan den här Pirate Bay-bollen började rulla har jag följt Unni Drougges blogg om inte slaviskt så åt minstonde med stort intresse. Det bästa är väl att man nästan varje gång man går in där får en nyhet som gör en glad, vilket i dessa fildelningsintoleranta tider är närapå unikt.
Den här posten innehöll förutom den sedvanliga piratkärleken också en nyhet som var så sensationell att jag nästan ramlade ur stolen. Björn Ranelid har blivit nyfiken på den nya modellen.
Jag har sällan känt mig lockad av Björn Ranelid som författare och till och med hans krönikor kan få mig att känna mig som om jag ätit för mycket av något kompakt och fiberrikt. Dessutom är han, med sina starka åsikter om kultur, ett tacksamt mål för häcklande. Men han har aldrig framstått som feg, och vågar han följa Unnis exempel, ja då lovar jag inte bara att jag ska ge honom en hundring utan också att jag aldrig mer skall slentrianhäckla honom eller framhålla honom som ett exempel på tunglästhet. Ty om han följer Unnis exempel, då har han vunnit min respekt.
Det är inte så svårt att betala för sig
Författarna bakom den av mig ännu olästa boken ”Piraterna” skriver på Newsmill om deras upplevelser efter att boken läckt ut på just Pirate Bay innan den ens fanns i butikerna.
Återigen kommer vi till det där som jag tjatar om hela tiden. Viljan att betala finns, nedladdare är vanligen storkonsumenter och det är ytterst få fildelare som inte unnar författaren/musikern pengar, till skillnad från förlagen/skivbolagen som tycks göra sitt bästa för att blåsa sina protegéer.
Ständigt denna debatt…
En lång och intressant litterär analys av sanningsförhållandena i Gömda presenteras av Martin Sandberg. Det är inte totalt ovidkommande läsning nu när Mia Eriksson talar ut i Aftonbladet. Speciellt intressant är uppgiften om att 128 sidor strukits mellan förstautgåvan och pocketutgåvan.
128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).
Jag tycker hela den här affären börjar kännas olustig, Liza Marklunds och Mia Erikssons trovärdighet går ständigt mot absoluta botten, och med dem trovärdigheten (dessvärre) för misshandlade kvinnor i samhället. Det är inte en trovärdighet som bör ruckas på, men vad kan man göra, när ämnet är så tätt förknippat med lögn?
Deckarsynopsis
Ibland har jag fantasier om att bli författare, ni vet en sån där bästsäljande miljonärsförfattare som sen får sitta i TV-soffor och spalter med bildbyline och uttala mig om saker jag inte fattar över huvud taget.
Jag gör ju det i min blogg redan, så steget skulle inte vara så stort, förutom att jag skulle kunna göra det från en sjurummare i någon nedlagd öststatsambassad på strandvägen, vilket ju gör en del för självförtroendet. Kanske skulle jag kunna ha middagsbjudningar där TV filmade mitt slavande vid spisen, där jag svängde frejdigt med vitlöksknippen och hjortkadaver. Sånt är ju nice.
Men vad ska man skriva? Min preferens ligger ju vid Sci Fi, Fantasy och Skräck, inte genrer som man blir rik på i kulturskymningens Sverige.
I morse, när jag segade mig till mitt brödjobb från bussen slogs jag dock av en lysande idé. Jag ska göra som två av Sveriges mest framgångsrika författare och kombinera en Mary Sue med ett politiskt projekt. Without further ado I give you…
Minören
Halvard Kullbäck, en driftig och självsäker IT-administratör i trettioårsåldern stöter av en händelse på bevis rörande mordet på en prominent medlem av Piratpartiet. Det visar sig att den skyldiga är en framgångsrik och känd journalist/författare/förläggare med uttalat intresse av att bevara upphovsrättsmaffians järngrepp om kulturen. I bakgrunden finns en olycklig barndom och pengars korrumperande natur med som bidragande motiv.
Halvard motarbetas av sin oförstående chef, som tycker att han borde spendera mer tid på att lösa problem som tillhör hans jobb (till exempel varför de uppenbart debila kollegorna inte kan skriva ut, accessa nätverksfiler eller maila) istället för att lösa viktiga politiska brott som polisen inte är kompetent nog att sköta.
Men Halvard, som är en föredetta elitsoldat tränad av den amerikanska marinen, ger inte upp så lätt. Det hela slutar med att han befinner sig bunden, med en claymoremina tejpad mot bröstet, på ett icke namngivet förlagskontor nära nybroviken. Dock klarar han upp det hela med en kombination av psykologisk skarpsinthet, en gudabenådad talang för politisk oration och en dold SIG Sauer-pistol han hade med sig.
The End.
Sen är det bara att ändra på geografin och namnen en gång om året.
Fame and fortune, here I come.
(Jag lovar att inte glömma bort er småfolk när jag blir rik, jag kommer att ägna så mycket tid åt att jaga er fildelare att ni önskat att jag glömt bort er.)
”Vi borde ha gjort som i verkligheten”
Vi borde ha gjort som i Hollywood, säger Piratförlagets Capo, den välkände facismförespråkaren Jan Guillou till Expressen. Man får förmoda att han innerst inne menade att man borde ha flexat sina ekonomiska muskler och stämt skiten ur Monica Antonsson.
Jan Guillou säger att han uppfattat ”Gömda” som en roman, och då har författaren en ”större frihet i berättandet”
Vore det inte bättre om Piratförlaget hade gjort som i verkligheten, och givit ut boken som en Roman från första början?
Låt oss anta att ”Gömda” aldrig var tänkt att vara något annat en en ”roman baserad på en verklig händelse”, varför då hela denna mediacirkus med Gömdas huvudperson som förevisats och intervjuats gång på gång. Det är ju ingen som åker land och rike runt och ger intervjuer i egenskap av Doktor Glas, Frodo Bagger eller Nils Karlsson Pyssling. Om Gömda är en roman spelar det knappast någon roll att Monica Antonsson förment röjer huvudpersonens identitet, allt är ju bara ljug. Inte riskerar James Bond att bli uppspårad av Ernst Stavro Blofeld bara för att Flemming beskriver Bonds utseende och rörelsemönster.
All annan cirkus runt den här nyheten gör mig rätt trött. Jonas Gummessons oförmöga att se att han är jävig, Liza Marklunds vägran att ställa upp i något annat forum än Expressen och ryktena om att de stora medierna håller Liza om ryggen.
Om det inte finns någon grund för Antonssons anklagelser, varför inte bara ta död på dem en gång för alla? Men icke, precis som poliktiker och kungligheter som kackat på sig offentligt så tror Marklund att bästa lösningen är att hålla munnen stängd och ignorera verkligheten.
Marklund skarvade för att starta sin karriär, det är inget fel med det egentligen… många har gjort sånt. Men att envetet hålla sig för god för att krypa till korset när man blir påkommen är bara pinsamt.
Goda nyheter både för nördar och andra
En av mina stora sorger för närvarande är att min favoritförfattare Terry Pratchett diagnostiserats med ”Early Onset Alzheimers”, vilket visserligen inte påverkar mig i mitt direkta dagliga liv men ändå känns lite tråkigt. Alla ska dö någon gång, men när det är en författare vars varje bok du ser fram emot med spänning och upprymdhet så känns det som om det vore trevligt om det skedde en bit längre fram i tiden.
Men nu testas ett nytt mirakelmedel, hoppas bara Terrys Alzheimer håller sig i schack länge nog för att läkemedlet skall kunna testas klart, och att det verkligen fungerar så klart.
På tal om författare på fallrepet. Michael Crichton blev bara 66 år, cancer så klart… En stor förlust för älskarna av pseudovetenskapliga populärromaner. Men Dan Browne finns ju kvar.
Fan… det mänskliga livet är kackigt. Det finns så många märkliga sjukdomar och eländen som kan ta kål på oss och varje gång vi löser en gåta slipper något annat ut. Och i slutändan kan ändå ingen hindra åldrandet eller det faktum att du kan dö när du halkar i duschen och bryter nacken.
Ett par korta ord om ekonomisk ersättning
Som alla, utom möjligtvis anti-piratbyrån och deras bandhundar Marklund och Guillou, vet finns det ett begrepp som kallas Public Domain. När något är tillräckligt gammalt och Disney saknar vinstintresse av det så upphör ekonomisk ersättning att utgå till den juridiska entitet som livnär sig på att hålla kontrollen över upphovsmannens verk långt efter denne och dennes barn lämnat jordelivet. Detta trots att det ju helt uppenbart är moraliskt riktigt att man skall kunna bygga ett storföretag på mjölkandet av någon annans kreativitiet in absurdum. (Upphovsrätten är nämligen helig och får inte ifrågasättas, då kommer nämligen Liza Marklund och Jan Guillou och kallar dig för infantilt sniken småtjuv.)
Detta kallas att verket gått in i Public Domain. Copyright finns inte längre. Det är, såvitt jag har förstått, fritt att använda sig av verket och till exempel göra scenframställningar och filmer baserade på det. Detta är en av anledningarna till varför Shakespere är så vanligt förekommande i amatörteater och på teaterskolor, inte nog med att barden är odödligt bra och ständigt lika aktuell (enligt hans hyllare)… han är också helt gratis att använda sig av vilket är viktigt när man har en mer än lovligt snålt tilltagen budget. (det är kanske just på grund av detta eviga förnyande och omtolkande som Shakespere är odödlig…)
Det är också Public Domain som gör Projekt Runeberg möjligt. Om Karlfeldts, Boyes och de andras förlag fortfarande skulle ha en bit av kakan skulle det inte gå att ha ett projekt som digitaliserade äldre nordisk litteratur och gjorde den sökbar och fritt tillgänglig på Internet. Men detta fria delande av tankegods och intelektuell ägendom har inte gjort nya upplagor av till exempel Strindberg mindre lönande.
Ett annat ypperligt aktuellt exempel är HP Lovecraft. Det är nämligen 71 år sedan (och två dagar i skrivande stund) denne den moderna skräckens gigant gick hädan. Detta gör att du glatt kan surfa in på Dagonbytes och läsa alla författarens publicerade romaner och noveller. (om jag ska vara riktigt petig saknas några, bland annat The Walls of Eryx, men det kan bero på medförfattare som levde längre, dessutom saknar jag Lovecrafts Poesi… något jag kan vara ensam om)
Dessutom, vilket förmodlige skulle glatt Lovecraft oerhört) kan du på samma sida läsa Edgar Allan Poes samlade verk.
Men, detta till trots! Trots att Lovecrafts intellektuella egendom av internetskummisar bjuds ut på gathörnet som en skamligt målad sköka fortsätter Arkham House att ge ut sina ypperliga utgåvor. För cirka 170 spänn plus frakt kan du bli ägare till en hårdinbunden samlingsutgåva av några av Lovecrafts berättelser (för att ha samtliga får du köpa bägge omnibusarna samt ytterligare någon utgåva). Eller så går du bara ner på SF-bokhandeln och köper en pocketutgåva.
Passa på att besöka Dagonbytes.com nu… 2036 är det för sent. Då ska Disney omförhandla sitt järngrepp om Musse Pigg och förlänga upphovsrätten till förmodligen 140 år den här gången.
Det lustiga är att dessa två tankesätt faktiskt, trots vad Marklund skulle ha bedyrat, utmärkt klarar av att samexistera. Man kan läsa något gratis på nätet och tänka, det här skulle jag vilja ha i en fin inbunden bok. Detta är ett tänkande som man tycker att Guillou borde klara av att anamma då denne bevisligen gjort sig skyldig att låta större delen av Coq Rouge-serien ha sin premiär som sommarföljetång i Svenska Dagbladet (men jag får anta att skon klämmer där Guillou fick rundligt betalt av SvD och därför inte behövde oroa sig för sin i kassan när folk hellre klistrade in tidningssidorna i en pärm än köpte riktiga böcker).
Nyttjande och ägande är två olika saker och inte på något sätt kausalt bundna till en specifik ordning. Du kan lika gärna höra ett album och bestämma dig för att du vill äga det som tvärt om (det är faktiskt mer troligt att du köper ett album efter att du fått höra det än att du köper ett på vinst och förlust… detta är ju trots allt en av de grundläggande idéerna bakom MTV och musikradio, ett reklamforum för själva musikprodukten)
Så, vi har två saker egentligen att debattera:
1) Är dagens upphovsrätt för kultur rimlig? Skadar den kulturen mer än den gynnar den eller är den det enda som står mellan oss och kulturlöst barbari?’
2) Vilken roll har låtmaterialet i skivförsäljningen? Är låten själva produkten, eller något som skall locka dig att köpa produkten (CD-skivor, konsertbiljetter och T-Shirts förknippade med artisten).
Frågan om eventuell moral är frikopplad från denna diskussion. Den hör hemma i en helt annan debatt. Likaså frågan om rätten till personlig integritet och huruvida statliga medel skall användas för att stödja internationella bolag i deras jakt på småanvändare vars ekonomiska ”impact” faktiskt är i sig värd ytterligare en egen diskussion.
Varje gång någon försöker föra samman dessa diskussioner under ett eget tak så bör du dra öronen åt dig. Inget gott kan komma ur den ensidiga och tämligen naiva debatt som förs av copyrightens försvarare idag. Med detta inte sagt att ”piraterna” inte behöver snyta sig och växa upp. De envisas med att föra en rätt så felinriktad linje där de istället för att spela på sina styrkor gör allt de kan för att förneka sin mest uppenbara svaghet. Det är inte moraliskt riktigt att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt på Internet. Vill man att det ska vara det så får man försöka ändra det förhållandet på andra sätt än att bryta mot lagen. Eller så får man erkänna att man bryter mot lagen och ta konsekvenserna av det.
Men vilka ska konsekvenserna vara?
…
