Varför gråter vi över DDR?
Det är i alla fall vad Niklas Ekdal tycks fråga sig i sin senaste artikel på Newsmill.
”Orsaken till att 1989 inte fått större avtryck i Sverige kan bara vara nedslående. Den regim som förlorade var otvivelaktigt ond och den som vann var god – ändå är det sorgen över murens fall som dominerar.”
Inte för att jag på något sätt kan tycka att jag saknar DDR annat än som en plats jag är glad att jag inte är i, men allvarligt, vad är det höken Ekdal tycker var ont med DDR? Den massiva ickedemokratiska övervakningsapparaten i rikssäkerhetens tjänst? Angiverisystemet och värvandet av medborgare till att värna om säkerheten? Den människofientliga arkitekturen?
DDR förlorade aldrig, det assimilerades villigt av Väst och de riktiga förlorarna, det är vi och våra barn.
Schadenfreude
Om Tonchi Percans minst sagt uppseendeväckande avslöjande är sant, så hoppas jag det leder till det totala slutet för Jan Guillou. Jag har tidigare påpekat att Janne driver sitt liv enligt parollen ”en lag för pöbeln och en lag för Jan Guillou”, men det verkar som om det också är ”en verklighet för pöbeln och en verklighet för Jan Guillou” samt även ”en moral för Peter Bratt och en moral för Jan Guillou”.
Vad tycker vi om det här citatet från frihetens och okränkbarhetens främste beskyddare?
”Jag har under flera års tid, såväl muntligen som på annat sätt, överfört informationer till två befattningshavare inom säkerhetspolisen eftersom de är verksamma i spaningsarbete som har att göra med internationell terrorism.”
När någon annan ägnar sig åt privatpolisverksamhet är Guillou inte sen att fara fram och fördömma såväl som häckla, men själv? Karln är en veritabel Hamilton, alltid redo att stå i rikets tjänst och privatspana på ”internationell terrorism”, detta underbara carte blanche för all sorts skuggverksamhet utan insyn.
Svensk filmindustri måste upphöra
Jag är så djuriskt trött på svensk film. Alla skådespelare låter som om de stod på Elverket och gjorde något av Harold Pinter, vilket gör att det blir svårt att uppfatta svensk film som något annat än lite kackigare teater. Dessutom tycks det faktum att Sverige består av distinkt olika regioner ha gått SF helt förbi. I Läckbergs Visby så väl som Wallanders Ystad tycks alla från torghandlare till polischefer tala med en allmänt Stockholmsk dialekt.
Visst, det behöver inte vara så grov dialekt att man behöver textremsa, men det vore skönt om man kunde inbilla sig att det var inspelat på plats och inte i en hemlig soundstage i Värtahamnen.
Fast löjligast av alla filmfuckups just nu måste nog detta vara:
”Blev dubbad i hemlighet”
Det finns två korrekta förfaranden när man gör en film:
1) Om rollen explicit kräver en Stockholmare så hyr du in en Stockholmare att göra rollen.
2) Om den enda skådespelare som matchar de övriga behoven är en skåning så skickar du honom till en talpedagog tills han kan leverera någorlunda trovärdig stockholmska, eller så hyr du en något sämre stockholmare (eller för den delen en örebroare som kan leverera någorlunda trovärdig stockholmska).
Filmmakare i Sverige tycks glömma bort att film är ett audiellt medium såväl som ett visuellt. Det är generalfel att glömma bort. Om bild och ljud inte samverkar för att leverera en trovärdig upplevelse så kan man lika gärna låta bli att göra film. Eller göra film på något sånt där hittepåspråk som vi svenskar inte klarar av att höra äktheten i, som norska, danska eller !Xhosa.
Jag är så oerhört trött på filmer där en familj består av Skånska mamman, Örebroska pappan tolvåriga Lulebon och lilla knyttet från Falun. Särskilt när manus förväntar sig att jag ska tro de bor i Göteborg.
Och om det var för att de inte kunde flyga upp skådespelaren för att göra en överdubbning… fixa bättre direktljud. Överdubbningar i Sverige låter ännu mer som teater än det lilla eventuella direktljud vi får. Är det arvet efter Olle Hellbom eller?
And thus it begins…
Är det någon som minns när piratbloggare varnade för att inte bara kommer Ifpi att ägna sig åt sin utpressningsverksamhet i IPRED:s kölvatten, marknaden öppnas för vilket skum fakturaskojare som helst?
Det är enastående vilken korkad lag vi har fått. Men vill regeringen, riksdagen eller Jan Guillou och hans gelikar erkänna det? Nej, de kramar IFPI som vore den upphovsrättsskyddad själv.
Riv upp, gör rätt, sätt Piratpartiet i riksdagen 2010.
Public Relations 101
Till skillnad från Universal greppar Paul Simon det där med goodwill och dumheter man skall akta sig för. Eller åtminstonde förstår han värdet av plausible deniability och att två sina händer när folkopinionens vindar blåser.
Det var en hjälpligt god nyhet, vilket man inte kan få för många av. Jag antar att det inte ändrar något för De tre musketörerna dock, vilket gör att våra biljetter fortfarande befinner sig i upphovsrättsspattslimbo. Universal lär ju inte ändra på sig…
Jag hade en rätt animerad debatt med en födelsedagsfirande god vän i lördags. De övriga gästerna såg rätt uttråkade ut, stackarna, men jag och födelsedagsbarnet kunde hålla låda i alla fall. Det handlade, som vanligt, om upphovsrätt och ”stöld”. Ingen av oss lär väl någonsin rucka på positionerna, men det är intressant att notera att även om han, som jag, är sprungen ur en independentkultur så är han bra mycket mindre fildelningspositiv.
Han ser risken att små ekonomiskt utsatta band och skivbolag slås ut, medan jag fortfarande håller för sant att vissa enskilda aktörer givetvis kommer att stryka med (och det är tråkigt men förmodligen oundvikligt) men kulturen i stort kommer att fortsätta. Kanske blir det svårare för honom, som är vinylentusiast, men om man skiter i formatet finns det alltid någon som kommer att brinna för musiken (och makttrippen) så mycket att han upplåter serverplats mot att han får bestämma vad som skall ges ut.
Whatever, jag orkar inte inte bry mig så mycket längre, tiden är på min sida och när väl vissa etablerade kulturbärare äntligen har dött av så kommer paradigmskiftet av sig själv. Så länge vi inte har utplånat Internet för att skydda lobbygruppernas intressen.
Återigen, men ingen tycks lyssna
Frank N Magid Associates genomförde nyligen en studie för torrentapplikationen Vuzes räkning. Där det återigen visar sig att fildelare konsumerar mer traditionell media än icke fildelare.
Jämfört med en kontrollgrupp av icke fildelande internetanvändare gick fildelarna 34% oftare på bio, köpte 34% fler DVD-filmer och hyrde 24% fler filmer.
De lade också mer pengar på TV-apparater, spelkonsoler, smartphones och hemmabiosystem. Frank N Magid Associates avslutar med att konstatera:
It’s clear that it’s not just about free content. P2P users are important to the revenue model of traditional media and entertainment companies.
Men vad bryr sig upphovsrättsmaffian om det? De bara skickar fram sina duktiga idioter till artister och skådespelare att gråta i media, och media låter dem hållas.
Orsak och verkan
Watchmen är den mest nedladdade filmen just nu, enligt Aftonbladet som citerar Big Champagne.
Det får filmens svenska stjärnskott att se rött. ”Köp filmen istället, det är inte så dyrt.” Och visst kan man hålla med henne. Men sen börjar hon balla ur… ”Det är inte okej, då kommer det till slut inte att finnas filmer för att vi inte får betalt, vi kommer inte kunna göra vårt jobb.” Men Big Champagnes statistik är totalt tagen ur sitt sammanhang. Vi vet ingenting som gör att vi kan forma den åsikt som Malin Åkerman paraderar. Vi talar, till att börja med, om en film som totalt drog in 182,735,282 dollar (hittils) vilket är, om man drar ifrån filmens 130 miljoner dollars budget, en nätt vinst på nästan 53 miljoner dollar. DVD-skivan, som jag inte hittat någon försäljningsstatistik för än, har varit ute till försäljning i en månad och utan att veta hur mycket den säljer kan vi inte säga någonting om nedladdningens eventuella negativa inverkan på nyproduktionen av Hollywoodfilm.
Och den där DVD-skivan, som inte är så dyr enligt Malin Åkerman, den tycks vad jag kan se komma med exakt noll extramaterial… om man inte är snäll och räknar animerade menyer (det största gisslet i DVD-skivans historie). Varför ska jag köpa den? Egentligen? Kan ni inte generera ett mervärde kommer ni att konkureras ut av nedladdade filmer, visst… men är lösningen på det problemet egentligen att skicka fram skådespelare att gnälla?
Själv väntar jag på att någon butik ska få in dubbeldiscutgåvan och kommer nog inte att bidra till säljstatistiken till dess.
Pluttify
Det är en jävla massa snack om Spotify nu.
Först kom Computer Swedens avslöjande om att de fem stora skivbolagen fick köpa billiga aktier i företaget, aktier som idag är värda en hiskelig massa pengar då Spotify är värderat till nära två miljarder kronor.
Sen kom Magnus Ugglas vredesutbrott då han tyckte han fick för dåligt betalt från Spotify, medan hans skivbolag skodde sig… Vän av ordning undrar om Magnus Uggla med 41 år som musiker och 34 år som utgiven på skiva har tagit till nu att inse att skivbolag inte är välgörenhetsinstitutioner som hjälper artister att tjäna pengar. Reality check Magnus, skivbolagen har aldrig varit dina vänner, som bäst var de ett nödvändigt ont och idag är de på god väg att mista även det argumentet för sin existens.
Sen kom en rad av mer eller mindre begåvade människor som hade åsikter. Till mina favoriter hör Emanuel Karlsten på tidningen Dagen som gjorde den egentligen enda relevanta jämförelsen i sammanhanget. Vad får du från STIM (som Uggla aldrig klagat på) och vad får du från Spotify?
Jardenberg.se har tittat på hur 99 kronor blir en femma. En intressant insikt i hur våra Spotifypengar fördelas och ett tecken på att skivbolagen gillar att skära upp kakan i tunna bitar till dem som glatt har offrat sin streetcred för att beskydda bossarna.
Kal Ström från Dagensskiva.com benar ut olika nivåer av rättigheter för läsaren, ger ett utmärkt perspektiv för den som är intresserad.
Det ingen tycks beröra är dock det faktum att aktier värderade till två miljarder i ett företag som gick med 32 miljoner i förlust förra året är ren spekulation. Om Sony skulle sälja sina procent i Spotify skulle de inte få några 112 miljoner (eller vad det nu räknats ut att de hade tjänat) för dem. För ett företag som inte har någora intäkter är bara en tulpanlök. Något journalistsverige, om ingen annan, borde ha lärt sig vid det här laget. Som Hasse Breitholtz säger i den där aftonbladetartikeln: ”… jag tror köpet gjordes för att få en insyn och inte för en finansiell inkomst”
En insyn i Spotify mot tillgång till musikkatalogen är inte bara en rimlig deal, det är också en troligare deal än tulpanmiljoner.
Veckans pösmunk
Jag har väl sagt tidigare att jag tycker att Fredrik Virtanen är en talanglös dilletant som konsekvent tycks få uppdrag som övergår hans förmåga av aningslösa chefsredaktörer på det där allt sämre fiskomslagspappret och papegojbursbottentäckningen där han jobbar.
Dock måste jag säga att en rekordjup bottennotering sattes idag lördag, då han hade satts att göra ”lördagsintervju” med Jan Guillou. Så tillvida att uppdragsbeskrivningen inte var att slicka Jan Guillou djupt upp i pösmunksröven, för då har Aftonbladets beslutsfattare äntligen hittat det Fredrik Virtanen är född till.
Jag är ledsen om Fredrik tar illa vid sig, men han utger sig ju ändå för att vara journalist, en titel som åt minstonde en gång i tiden förpliktigade en liten smula. Så när han inte klarar av att leverera så får han helt enkelt finna sig i kritik.
Själva ”artikeln” är belagd med ”Aftonbladet plus” så jag kan inte länka till den i sin helhet, men ett kortare referat skulle gå ut på följande:
Jan G är en skön kille, men han känner sig lite plågat besviken när han tänker på ”ungdomen”. Han slutade nämligen föreläsa på journalisthögskolan eftersom eleverna tyckte de var duktigare än Jan. ”Hur fan kan man vid 25 års ålder tro att man besitter ett större tekniskt kunnande om ett så praktiskt yrke som journalistiken ändå är? Det är intellektuellt obegripligt, det är befängt. Men också väldigt dystert.” Skanderar Janne. 1994, när detta hände, hade han visserligen ägnat åtta år åt att skriva undermånlig agentlitteratur och nästan helt tynat bort ur folkmedvetandet som journalist, så att en del ungdomar tyckte han var en pinsam gammal föredetting som red helt på fornstora dar kan inte ha förvånat någon annan än Jan Guillou (och möjligtvis Fredrik Virtanen).
Jan blir också ledsen när han tänker på ”de där datorfreaksen”, vilket är alla på nätet som tycker annorlunda än Jan Guillou tycks det mig.
Här glänser Fredrik Virtanen dock till med något som kan liknas vid journalistik när han frågar:
”Du läser alltså nätslöddret.”
(Fredrik Virtanen tar med objektiviteten bakom kemiskjulet och sätter en kula i nacken på den.)
Men det mest överraskande är nog ändå att Jan Guillou faktiskt läser sina belackare ”Till och från” (Någon vänlig själ skriver väl ut det på papper åt honom) och han blir ledsen över att folk tycker han är ”senildement” och ”okunnig”. Jag kan väl hålla med om att senildement inte är något direkt trevligt omdöme, men med tanke på hur förvirrade hans motattacker i nät- och upphovsrättsfrågor har varit hittils så är det ändå inte allt för otänkbart.
Okunskapen fäktar han i från sig så här:
”De menar att kunskap är att ratta den där tekniken. De där ungdomarna är totalt arroganta och överlägsna samtidigt som de överöser mig med synpunkter om saker och ting i världen som de inte har en aning om.”
…
Um… kanske är Jan Guillou ändå drabbad av någon form av demens, för det där lät mer som om han beskrev sig själv än något annat på den här planeten. Förutom att han inte anser att ”tekniken” kräver någon kunskap, eller ens någon tankemöda. Men håll med om att alla försök ni sett de senaste året från Jan Guillou att argumentera mot Piratpartiet, rätten till anonymitet på nätet eller Fildelning har drypt av synpunkter om saker och ting i världen som Jan Guillou inte har en aning om.
Det är också lustigt att mannen som själv flera gånger påpekat att i debatt handlar det inte lika mycket om att ha rätt som att vara hänsynslös mot sin meningsmotståndare, plötsligt blir gråtmild och tar illa vid sig.
Dock tröstar sig den store med att de som läser hans agentromaner är många fler än de som tycker att han inte kan någonting om Internet, och då måste han ju ha rätt och hans belackare fel. Tydligen måste Jan ändå ha tycks vara väldigt nära gråten här, eftersom Fredrik med beundran i rösten tvingas flika in med ett litet ”De är bara unga idioter, Jan! Man vet ju att de blir äldre och klokare.” Tack för den lilla pärlan Fredrik, men ända sedan jag var arton har varje år bara fört mig längre och längre från all slags respekt för Jan Guillou till den grad där jag numer mer ser den en gång så beundransvärde journalisten som ett slags cirkusfreak, endast duglig till lättare underhållning.
Jan tycker att problemet är att ”Jämfört med min ungdom finns det en påtaglig brist på ideologi och brist på ideologiskt engagemang.”
Det är något som Fredrik av oklar anledning tycker ”Det låter som läget i tyskland på 20-talet, vilket beredde vägen för en obehaglig stark ledare?” Jag vet inte vilken historiebok Fredrik bekände sig till i småskolan, men såvitt jag minns fanns det gott om starka ideologiska engagemang på både höger och vänsterfronten i just Tyskland på 20-talet. Vilket ledde till omfattande gatuslagsmål… något som förvisso känns igen hos extremistpacket även idag, men knappast betecknar brist på ideologier. Möjligtvis brist på Jan och Fredriks ideologi, den att packet ska ha en lag de anpassar sig till och patricierna en annan. (En tanke jag, om det inte vore för Godwin, skulle vara beredd att koppla till 20-talets tyskland.)
Sen blir det mest en massa blaj om gamla lagrar vilka Jan vilar på men Fredrik måste ändå hitta en knorr att avsluta med:
”Säga vad man vill om Jan Guillou. Stora storys är hans själ. Vi tackar för intervjun. Men när vi går ut känner jag mig lätt beklämd över att en gammal mästare är ledsen för att han inte känner sig tillräckligt uppskattad av oss yngre i skrået. Så i tamburen vid ytterdörren klappar jag på axeln, som en tafatt son på en far. Du ska veta Jan, att vi är många yngre journalister som inte tror att vi kan det här lika bra som du.”
Den lilla godbiten hade jag gärna varit utan Fredrik, om inte annat än för att hela din artiklen redan frammanat bilden av Jan Guillou som en sån olidligt självgod pösmunk utan kontakt med verkligheten att du bara framstår som pinsam i ditt självförnedrande fjäsk. Jag skäms å hela Sveriges unga journalistkårs vägnar över din oerhörda undfallenhet åt föredettingen och ärkepösmunken Jan Guillou.
Jag förmodar att jag är nätslödder nu.
Det spelar ingen roll, jag är fortfarande kunnigare än Jan Guillou någonsin kan bli.
Andra bloggar om Jan Guillou
