Varför gråter vi över DDR?
Det är i alla fall vad Niklas Ekdal tycks fråga sig i sin senaste artikel på Newsmill.
”Orsaken till att 1989 inte fått större avtryck i Sverige kan bara vara nedslående. Den regim som förlorade var otvivelaktigt ond och den som vann var god – ändå är det sorgen över murens fall som dominerar.”
Inte för att jag på något sätt kan tycka att jag saknar DDR annat än som en plats jag är glad att jag inte är i, men allvarligt, vad är det höken Ekdal tycker var ont med DDR? Den massiva ickedemokratiska övervakningsapparaten i rikssäkerhetens tjänst? Angiverisystemet och värvandet av medborgare till att värna om säkerheten? Den människofientliga arkitekturen?
DDR förlorade aldrig, det assimilerades villigt av Väst och de riktiga förlorarna, det är vi och våra barn.
Yttrandefrihet
Appropå Jimmie Åkessons ytterst oläsvärda inlägg i Aftonbladet så känner jag ändå att jag vill tala om yttrandefrihet.
Om man känner mig skulle man lätt kunna tro att jag har något emot yttrandefrihet och helst av allt vill leva i ett maoistiskt paradis där total åsiktshegemoni råder och jag är kung. Inte för att tanken på mig som normerande inte är extremt tilltalande, men det är ändå totalt fel.
Jag står för yttrandefrihet, sålänge den yttrandefriheten också innefattar min rätt att säga åt dig att hålla käften. ”Det där är en åsikt du får ha, men den är dum, illa underbyggd och uselt formulerad och alla (särskild du) vore lyckligare om du höll inne med den.”
Omvärlden är så jävla rädd för att framstå som ”Politiskt Korrekt” att vi glömmer av att det i yttrandefriheten ingår rätten att bli förkastad, förlöjligad och förhånad.
Jag får säga att Jimmie Åkessons och hans SD:s åsikter är pissdumma, lika väl som de får ha och framföra sina pissdumma åsikter. Det är en förmån vi inte behöver vara rädda för att utnyttja.
Det sägs så jävla mycket korkat i ”Sannningens” och ”Det politiskt inkorrektas” namn att det är dags att vi säger ifrån.
Nya friska tag
Att FRA-lagen skulle röstas igenom var väl egentligen bara en formalitet. De borgerliga terrierna kan inte för sitt liv släppa en dålig idé utan alla försök från populasen att mopsa sig skall kväsas med sedvanligt förakt för de som inte bättre vet.
Att fyra politiker inom det block som inför valet försökte saluföra sig med individens frihet och integritet skulle gå emot partipiskan och rösta nej var för mycket att hoppas på, anti-FRA-rörelsen satsade på att åtta skulle låta bli att rösta istället. Facit säger dock att en ynka ledamot lät bli att rösta. All heder till Camilla Lindberg, men om sanningen ska fram borde hon lämna Folkpartiet.
Jag skulle skämmas så mycket för att kalla mig liberal och bära partikort i Folkpartiet att självmord skulle vara den enda vägen ut. Tur att jag varken kallar mig liberal eller någonsin varit med i FP.
Nåja, det var väl inte någon som inte bara kände politikerförakt inför våra folkvalda.
Frågan är vad vi gör härnäst.
Det omedelbara resultatet bör ju vara regimskifte vid nästa val. Om svenska folket inte klarar av det så kan vi lika gärna leva i Fredrik Reinfeldts dystopi, för bättre förtjänar vi inte.
Dessutom bör vi minnas att det var sossarna, med Thomas Bodström i spetsen som förde upp den här eländiga lagen till att börja med. Får vi bara ett systemskifte så kommer vi inte att bli av med FRA, Socialdemokraterna kommer att vela och Vänstern och Miljöpartiet har ju sällav kunnat stå emot husses röst dessvärre.
Om Piratpartiet inte kommer in i riksdagen 2o10 så har vi sänt budskapet till våra politiker att det är helt okej att köra över folkopinionen med de mest demokratifientliga lagar. Den enda konsekvensen är att vi låter någon annan få chansen att fucka upp oss än mer.
Därför är det viktigt att inte bara tappa sugen, visst… vi fick FRA, igen… men istället för den uppgivenhet som känns lockande, åtminstone för mig, så gäller det att bli förbannad. Nu tar vi Piratpartiet förbi fyraprocenspärren, om vi så ska behöva tjata öronen av våra vänner och bekanta.
För det är fan hög tid nu.
Våga för en gångs skull
Man kan riktigt se hur diskussionen gick:
”Vi måste bygga ett nytt kontors- och hotellkomplex i city!”
”Jag vet! Vi bygger över spårområdet vid centralen.”
”Är ni klumpigt vaggade? Vi kan ju inte skymma Stadshuset från Klarabergsviadukten! Imbeciller!”
”Nej, nej… det är lungt. Vi bygger så lågt att Stadshuset fortfarande syns.”
”Jamen dåså.”
Hur många halmstrån klarar kamelens rygg?
Universal fortsätter att kämpa hårt för att skydda upphovsrättsinnehavarnas intressen generera så enorma mängder badwill att man som lekman inte kan tro det är sant.
Jag trodde först att det var någon form av skämt när de stoppade den lettiska gästföreställningen ”Sound of silence” men nu drar de till igen. Visst, jag förstår att Stockholms stadsteater har brutit mot någon form av konvention gällande Grand Rigths, men det illustrera ju ypperligt hur upphovsrätten fungerar mer som en inskränkare mot kultur än någon form av främjare.
Till det kommer upphovsrättsmaffians allt hårdare, och allt desperatare, tag för att stävja upphovsrättsintrång där nu inte ens grundlagen och sunt förnuft tillåts ligga till hinder för rätten att göra som man vill om man har mycket pengar.
Hur länge ska genomsnittsmedborgaren fortsätta svälja dravlet om stöld istället för att inse att det måste ta stopp här och nu. Ska vi ha en upphovsrätt i framtiden (och det tycker jag nog att vi ska ha i någon utsträckning) så måste vi reformera den och mota Olle i grind när skivbolagen fortsätter leda oss på vägen mot en juristokrati.
Ravenna skriver så sansat det nu går om ämnet.
Rakt mot närmsta väderkvarn
Upphovsrättsindustrin förnekar sig aldrig. Kan man inte stoppa någon med hot, så går det med mer hot, går inte det… då måste man bara hota någon annan. Och när inte det går… vem har de tänkt hota då?
Man kan ju tycka att det är tecken på något som inte riktigt stämmer i samhället, när ekonomiskt starka entiteter, som upphovsrättsmaffian ju ändå ofrånkomligen är, inte bara tillåts använda civilmål som ett sätt att komma åt sina motståndare, utan dessutom får laga stöd att frångå gängse rättsprocess.
Eller har jag missförstått det hela? Gäller en överklagad dom fram till dess att nästa instans har sagt sitt?
Jag tycker det luktar en smula illa, och det är jag inte ensam om.
Förnuftets röst fast ändå inte
Fyra stycken profilstarka journalister går på DN debatt till angrepp mot regimen Reinfelts senaste utspel i FRA-frågan.
Det föreslagna ”integritetsskyddsombudet” sablas ner som den odemokratiska halvmesyr det verkligen är.
Men detta ombud, som får delta i domstolens förhandlingar, har inget ansvar för enskilda ärenden och kan inte yppa något som han eller hon får reda på. ”Tystnadsplikt ska gälla”, slås fast. Det blir en integritetsgranskning i hemlighet. Till vilket värde? Noll.
Och även FRA-domstolens nya kläder granskas ingående och befinns vara otillräckliga för att skyla den blekfeta protofacism som vilar därunder.
Regeringen skriver i propositionen att grundprincipen är att förhandlingar i domstolen är offentliga. En icke-sanning. Med en halvlögn skrivs offentlighetsprincipen bort då rätt ges för domstolen att besluta att total sekretess ska råda. Regeringen skriver: ”I sammanhanget bör framhållas att när det vid Försvarsunderrättelsedomstolen framläggs uppgifter som omfattas av sekretess är det sällan möjligt att hålla någon del av förhandlingen offentlig”. Ordet ”sällan” är skickligt valt för att förvilla, men ska mera sanningsenligt läsas som ”aldrig”. Hela rättegångsförfarandet, besluten och vilka som deltar i domstolens handläggning ska kunna förbli hemliga.
Allt det där är gott och väl. Det känns skönt att FRA inte är glömt och överspelat i media. Men en passus på slutet förvånar mig stort.
Med hjälp av en grundlagsvidrig domstol försöker regeringen smita från sitt ansvar att skydda medborgarna mot myndighetsmissbruk eller långtgående integritetskränkningar. Det är dessvärre också att ge det nya Piratpartiet en rak Europaväg in i riksdagen. De får ju med regeringens FRA-hantering och andra integritetshotande beslut god hjälp att framstå som de starkaste försvararna av människors rätt till integritet och frihet i datasamhället.
Vadå ”dessvärre”? Är det ett problem för herrar Johansson, Lindström, Olander och Rabenius att den demokratiska processen fungerar som den skall? Ska vi beklaga att nya politiska partier kan växa fram och uppmärksamma folket på de fel som begås av det existerande etablisemanget? Var det bättre ordning förr, i tvåkammarriksdagen när hattarna och mössorna styrde?
Att regeringens (och oppositionspartiernas) alarmerande flathet i integritetsfrågor leder till piratpartiets framgångar är inget att beklaga, det är något att bara konstatera. Såtillvida man inte är Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin, men även då är det mer en fråga om att ta lärdom och korrigera.
Om inte de etablerade partierna har gjort ordentliga åtgärder för att säkra integriteten och reparera de skador på samhället som den senaste tidens övervaknings- och kränkningsiver lett till så är inte Piratpartiet ett alternativ till riksdagen 2010, de är ett måste.
Upphovsrätten och den nya tiden
Diskussionen om upphovsrättens vara och icke vara är sorgligt eftersatt, därför tänkte jag ägna lite tid åt att diskutera detta. Jag välkomnar all debatt i ämnet, men låt oss hålla oss till debatt. Om jag ville höra att jag är kriminell, pro-barnporr eller en allmänt friliberal mörkerman på yttersta högerkanten så skulle jag kunna köpa Aftonbladet nästa gång Jan Guillou eller Jonas Gardell uttalar sig med säkerhet om saker de saknar intresse att debattera på civiliserat sätt.
Jag tror också att vi behöver skilja på ekonomisk upphovsrätt och ideell upphovsrätt, bara så att ni vet… Här talar jag uteslutande om den ekonomiska.
Med de halmgubbarna uppställda och nedsablade, låt oss ägna oss åt huvudsaken:
1 Upphovsrätten kontra integriteten.
En stor del av problemet i debatten är att det tycks vara omöjligt att skilja ut integritetsdebatten från upphovsrättsdebatten. Det är givetvis rena löjan, upphovsrätt är upphovsrätt och bör diskuteras på ett ställe. Integritet är integritet och meriterar en egen debatt. Du kan tycka att upphovsrätten är viktig utan att för den skull vilja införa totalregistrering av all datatrafik, även om det verkar som att åsikterna just nu går hand i hand.
Om man ställer de bägge ämnena bredvid varandra kommer behovet av integritetsskydd alltid att vara större än behovet av ett upphovsrättsskydd dock, eftersom det ena är en förutsättning för ett fungerande samhälle och det andra är en förutsättning för att folk ska tjäna pengar.
Så, för enkelhetens skull, kan vi ta och lämna integritetsfrågan bakom oss och istället koncentrera oss på att debattera upphovsrätt. Låt oss förutsätta att vi inte kan köra över integriteten utan måste anpassa oss till en värld där folk kan ladda ner utan att Henrik Pontén får gå hem till dem och straffraka deras katt.
2 Upphovsrätten och kreativiteten.
En av de vanligaste myterna om upphovsrätten är att den på något sätt är intimt förknippad med kreativiteten. Om ingen upphovsrätt finnes, finnes inte heller något ekonomiskt incitament att skapa kultur och utan ekonomiskt incitament skapas ingen kultur.
Förutom att den argumentationen luktar unket av Sohlmans musiklexikon och deras rätt anskrämliga hantering av frågan ”populärmusik” kontra ”konstmusik” är den befängd. Driften att skapa kultur är oerhört grundläggande för människan, likt Pratchett, Stewart och Cohen i ”The Science of Discworld II: The Globe” vill jag postulera att utan driften att skapa kultur vore vi inte människor. Pratchett, Stewart och Cohen lanserar begreppet ”Pan Narrans”, den berättande chimpansen, som en bättre taxionomi för människan än ”Homo Sapiens”.
We are not Homo sapiens, Wise Man. We are the third chimpanzee. What distinguishes us from the ordinary chimpanzee Pan troglodytes and the bonobo chimpanzee Pan paniscus, is something far more subtle than our enormous brain, three times as large as theirs in proportion to body weight. It is what that brain makes possible. And the most significant contribution that our large brain made to our approach to the universe was to endow us with the power of story. We are Pan narrans, the storytelling ape.
Att fokusera på berättandets konst kan kanske tyckas gillecentriskt för tre författare, men all kultur är berättande på sitt sätt. Musik och bildkonst är bara andra sätt att förmedla ett budskap eller en känsla och det är den berättande driften som format våra medvetanden.
Som jag sagt tidigare i den här bloggen så är antagandet att all kultur upphör om vi inte längre byter varor och tjänster mot kultur helt upp emot väggarna. Björn Ranelid och Per Gessle är inte summan av mänsklig kultur, eller ens svensk kultur. Nu när produktionsmedlen blir allt lättare och mer tillgängliga kommer allt fler amatörer att sprida sina verk.
Vilket för oss till:
3 Upphovsrätten och kvaliteten.
Många, etablerade artister, varnar för ett amatörernas tyrani. Hur bra kan det som skvätts omkring gratis på internet vara? Enligt denna teori skulle man väl kunna likna skivbolag och bokförlag vid gatekeepers som ser till att inget skräp når ut till massorna. Tecknet på kvalitet är att det är bra nog att hanteras via en A&R-ansvarig.
Det är visserligen ett uttryck för ett människoförakt som jag delar, folk klarar inte av att veta vad kvalitet är utan öppnar ju gladeligen munnen och sväljer av all den skit som hälls över dem av gatekeepers. Hur kan någon annan förklara att Orup klarar av att leva på det han gör? Men jag har en känsla av att det är fel inställning. Till att börja med skulle vi på amatörernas marknad få andra gatekeepers, bloggar och kritiker skulle få en ökad betydelse och dessutom tror jag på den långa svansens förmåga att få rätt kunder att hitta till rätt produkt. Det skulle räcka med en sån enkel sak som ett forum eller en mailinglista för de som är specifikt intresserade av en viss genre.
Det är möjligt att man i en övergång från ett yrkessystem till ett amatörsystem i början skulle se en viss kvalitetsdipp, men marknaden är självreglerande och de mest talangfulla kommer alltid att finna sin väg till ytan.
Men nu tror ju jag inte att total amatöranarki kommer att uppstå:
4 Upphovsrätten och den ekonomiska verkligheten.
Många tycks tro att med en försvagad upphovsrätt så kommer alla bara att ta vad de vill ha och där piraterna drar fram kan gräset aldrig mera växa. Jag tror det är ett uttryck av en naiv cynism som mer har stirrat sig blind på att vilja behålla det som en gång varit än en åsikt grundad i någon sorts reell framtidsanalys.
Ett system som är på väg att kantra kommer att söka vägar att stabilisera sig själva och en majoritet av pirater och fildelare förstår faktiskt värdet av att stödja de producenter som de helst vill ha kvar på marknaden. Den osynliga kroken för att fräckt ”stjäla” ett begrepp från Peter Leeson.
Hur kan jag komma med ett så befängt påstående?
Jo, vi kan ju börja med de studier som utförts av flera fristående universitet och som har redovisats av mig här på bloggen tidigare. Vi kan också titta på hur ekonomin fungerar för webbserier, något jag vid flera tillfällen nämnt, där många skapare numera försörjer sig på bidrag, merchandising och försäljning av fysiska album av den serie de ger bort gratis på nätet. Även exemplet Unni Drougge pekar på den osynliga kroken.
Jag är rädd att den osynliga kroken kanske inte kommer göra någon jätterik, men det finns tillräckligt med pengar i den kudosbaserade internetekonomin för att försörja kreatörer, det är det ingen tvekan om, och är det inte det som har varit Martin Rolinskis enda krav?
För att vi ska kunna försörja oss på skapande i en postupphovsrättslig tid behöver vi tänka i helt nya ekonomiska banor, det är här stötestenen ligger, rädslan för att prova något nytt är en fuktig filt över vår etablerade kreativa elit och de parasiter som lever på att mångla deras kreativitet till massorna.
Det finns visserligen mer att diskutera, fler infallsvinklar att angripa och fler tankar att utveckla, men det här är en startposition så god som någon. Jag hoppas att ni som läst texten tar till er av detta och debatterar vidare, både i kommentarerna och på egna bloggar.
Piratpartister som upphovsrättskramar, alla behöver vara med.
Edit: Läs gärna också Anna Troberg, som med grund i en mycket läsvärd debattartikel av Mikael Flovén pekar på att fildelarna i mångt och mycket räddade upphovsrättsindustrin från deras egna illa behandlade kreatörer. Även Scaber Nestor har läst och kommenterar.
Zac skriver också läsvärt om tidigare ”hot” mot kreatörerna.
När ni ändå läser Anna Troberg kan ni lika gärna kolla hennes sommarskriv på Newsmill, det har definitiv relevans här.
Den här posten hos Webhackande.se är också mycket läsvärd i sammanhanget: Måste vi rädda skivindustrin?
Det går inte att konkurera med oligopolet
Nu när svenskt rättsväsende tycks vara färdigt med att sätta upp riktlinjerna för hur man bäst ska hora ut rättsäkerheten till sina kompisar i diskussionsklubben är det dags att fundera över marknaden.
Hela den här charaden har ju ändå skett i den heliga marknadens namn, ni vet den där som skulle ge oss billigare taxiresor, lägre elpriser, bättre infrastruktur och som är vårt stora hopp till såväl välfungerande skola som sjukvård.
Marknaden hittar alltid rätt, för den styrs av den osynliga handen. Sak samma att alla marknader sedan Adam Smith fortfarande var en fräsch nytänkare alla har satsat på vinstmaximering snarare än samhällsnytta. Eller jag kanske tänker fel? Vinstmaximering kanske är samhällsnytta och alla som gnäller över att elbolagen dragit ner på underhållet och låter dammluckorna stå öppna när de borde fylla reservoarerna är samhällsfiender?
Om marknaden vore så bra som de säger, borde det funnits bra alternativ för att få DRM-fri, högkvalitativ musik och film att köpa globalt över Internet… kan man ju tycka… men ”Det går inte att konkurera med gratis” som det kända citatet lyder.
Så nu, när upphovsrättsindustrin får fri tillgång att bedriva sin SA-verksamhet för att skrämma oss konsumenter till lydnad? Då kommer marknaden att ta över och konkurrensen kommer att se till att vi som mot förmodan inte sitter i UniversalSonyWarners omskolnings- och arbetsläger kan få ett överflöd av prisvärda produkter?
Gissa igen.
Det finns ingen marknadsekonomi i skivbranchen, den är ett hårt styrt oligopol där prisfluktuationen mellan produkterna inte tillåts vara särskilt stor.
Den genomsnittliga nya CD-skiva kostar 149 kronor oavsett om den är utgiven av NBC-Universal eller Terra Firma Capital-ägda EMI.
Eller för den delen om den köps på CDON.se eller Bengans.se
Oligopolet är en anledning, men den andra anledningen är givetvis underhållningens unika natur. Om jag köper en Cykel fyller alla cyklar samma grundläggande funktion. Men om jag vill ha My Dying Brides senaste skiva ”For Lies I Sire” så är det bara My Dying Bride och Peaceville som kan stilla mitt begär. Det är väl i och för sig bara naturligt, men det vore bara löjligt att påstå att det är grunden för en fungerande marknadsekonomi.
CD-skivan har för övrigt, sedan den släpptes, bara genomlevt en egentlig prissäkning… detta trots ökade produktionsvolymer och minskade tillverkningskostnader (Något som för övrigt torde göra den unik bland konsumtionsvaror) … när den var tvungen att konkurera på allvar med gratis gick priset ner från cirka tvåhundra spänn till cirka hundrafemtio. Denna prissänkning ledde för övrigt till en ökad skivförsäljning. CDON växte från 12 miljoner i omsättning 1999 till en miljard 2008. Till och med försäljningen av den undermånliga produkt som kallas digitala downloads har enligt befintligt statistik ökat lavinartat de senaste åren.
Om skivbolagen mot alla odds lyckas, att med sin senaste terrorkampanj och sina generösa mutor till tjänstemän och politiker, ta död på fildelningen… vad är oddsen för att priserna på CD-skivor kommer att minska? Eller att bättre tjänster för nedladdning av digitalt material, utan regionala begränsningar, kommer att uppstå?
Oligopolet vill inte ha dig, det vill ha dina pengar.
Andra som skrivit om rättssäkerheten och upphovsrättsmaffian:
Opassande skriver ”Lagen lämnar utrymme för och inspirerar till olika sorters oetiskt beteende och vi medborgare kan bara, tillsammans med rättsinstanser kanske rent av(?), hjälplöst se på medans våra rättigheter körs över till fördel för ett penningstarkt särintresse.”
The Brand-Man skriver ”På sikt är det ändå lönlöst att försöka försvara sina egenintressen genom att lagstadga och begränsa ett öppet Internet. Kraften och tankemödan borde istället fokuseras på att hitta nya affärsmodeller som gynnar alla.”
Kulturbloggen tecknar en dystopisk samtid ”Jag skakar på huvudet och böjer det i sorg: nu börjar Reinfeldts jakt på ungdomsgenerationen och för att poliserna inte ska digna under bördan har nu bokförlag och musikförlag fått ja till att jaga också.”
Stefan Stenudd konstaterar att ”Framtiden har aldrig i historien kunnat kuvas, så det lär inte ske nu heller. Det är en lika dålig strategi av skivbolag och bokförlag som av rättsväsendet att stå och kämpa emot. Bolagen riskerar att gå i graven, rättvisan riskerar att bli perifer och överspelad.”
Mina Moderata Karameller förvånas över rättsamhällets prioriteringar ”Som moderat tycker jag dock att det är jäkligt konstigt att den personliga integriteten kommer i andra hand och skyfflas bort för alla, bara för att det finns några som sysslar med illegal fildelning.”
Mårten Schultz höjer dock ett varnande finger för allt för överdriven retorik. ”Ja, jävlar, så där bränner man sitt förtroendekapital snabbare än KLF bränner pengar. Nyanserat? Inte så väldigt.” Jag kan se hans poäng, men det är inte som att någon har lyssnat på resonliga röster hittils i den här debatten.
För övrigt vill jag säga att jag tycker Lunarstorm-grundaren Rickard Eriksson sammanfattar problemet ypperligt på det sätt jag själv försökt förmedla gång på gång. I valet mellan tjuv och facist väljer jag alltid tjuv.
