Musik för mörka rum och resor genom natten
Sitter på tåg till Malmö för ett kundärende och genom ”Internet på tåg”s magi lyssnar jag på Spotify. Min playlist med mer meditativ musik som jag valt att kalla (pretentiöst nog) ”Musik för mörka rum och resor genom natten”. Det finns en anledning bakom namnvalet, jag tycker att viss musik passar sig som allra bäst för att just sitta på ett tåg eller i en bil och se ett nattmörkt landskap susa förbi. Det blev Thom Yorke, UNKLE, Massive Attack, Portishead och för att variera blandnigen något Katatonia.
Jag hatar att resa. Det går aldrig att sitta helt bekvämt, man tvingas genomlida sina medresenärer och det går inte att få en kopp drickbart kaffe. Men när man får sitta och bara se landksapet susa förbi till tonerna av bra musik så går det an… flygresor saknar dessutom till och med den lilla anständigheten. Gissa om jag är en varm förespråkare för ett gemensamt europeiskt MagLev-nät?
Dagens irritationsmoment, och faktiskt en person som borde få åka upp på min lista av folk som är först att åka upp mot väggen när revolutionen kommer var den sura dam på några och sjuttio som klev på halvvägs och ville ha min plats.
Visserligen, jag måste vara helt ärlig, jag satt på hennes plats eftersom jag ville sitta med min kollega. Men naiv och välvilligt inställd till mina medmänniskor som jag är trodde jag att en sån liten bokningsmiss borde gå att lösa i en halvfull tågvagn.
Men nej då…
”Jag ska sitta här.”
”Oj, okej… jag har plats 46…”
”Det är är inte plats 46, det är plats 26 och det är min plats.”
”Jo, jag förstår det. Men jag tänkte att vi kanske kunde skifta plats så jag får sitta här med min kollega?”
”Nej, det här är min plats.”
Då gav jag upp, det var bara att packa ihop mina prylar och gå och fortsätta eventuell kommunikation med kollegan via instant messaging.
Hur svårt skall det behöva vara att bara kunna kompromissa och föra en dialog om en lämplig kompromiss?
Hade hon framfört något som helst giltigt argument som typ ”Jag har bokat den här platsen för att den har ett bord” ”Eller Plats 46 är inte i färdriktningen” (Vilket den visserligen var) så hade det kännts okej. Men bara kompromisslös dumsurhet gillar jag inte.
7.1%!
Det är bara att gratulera. Christian (eller någon annan, beroende på personröster… men än så länge säger vi Christian) får åka till Bryssel, och om det blir någon styrsel på det där Lissabon-fördraget (som jag visserligen tror jag är emot) så får vi in en pirat till.
Nu gäller det vilka sängkamrater Christian lägger sig till med där nere, det är långt mycket vikitigare än Ricks val av detsamma, eftersom det i detta fall inte handlar om privatliv (piratliv?).
Han måste verkligen hålla sig fri från alla grupperingar som på något sätt luktar unket och skulle kasta en solkig skugga över piratpartiet, men det tror jag han inser själv.
Önskar jag hade haft sinnesnärvaro nog att ta ut en ledig dag idag, så jag kunde bara ha glassat runt på stan i det fina sommarvädret och njutit av att 7.1% av de röstande svenskarna faktiskt inser att om samma lagar ska gälla på Internet som i verkliga livet, då måste även samma rättigheter vara givna.
Aftonbladet (notera Lena Melins Guillou-pose i byline)
Expressen
Farmor Gun
Dagens Nyheter
Göteborgsposten
To Göteborg and back
En snabb lite hafsigt planerad blixtvisit till vår forna hemstad, Göteborg, blev helgens nöje. Måste säga att ett dubbelrum för 630 SEK natten mitt i centrala GBG var en ypperligt bra deal som gör en sugen på att åka ner igen.
Problemet med att åka till Göteborg är att man känner så mycket folk där som man skulle vilja träffa och umgås med när man är på plats. I slutändan blir det varken hackat eller malet och man känner sig lite som man vore kunglighet på besök och arrangerar Audiens.
Hoppas ingen av de vi inte kontaktade upptäcker att vi varit i stan och tar illa upp.
Hasta la vista!
Nu lämnar jag felstavare, IPRED-facister, Datalagringsdirektiv och alla andra irritationsmoment bakom mig. Med viss sorg inser jag givetvis att detsamma gäller igelkottar och kaninerna på väg till grillkiosken.
Den närmsta veckan kommer jag istället att spendera på den mest bortglömda kanarieön Fuerteventura, tillsammans med min sambo och ett helt hotell fullt av tyska turister.
Kanske finns internet, då kanske jag orkar blogga om turistfällepriser, efterblivna hotellgrannar och den där jävla solen som lyser hela tiden. Men annars ska jag bara slappna av och strunta i all som gör mig vansinnig här hemma.
Vi hörs till nyår någon gång. Då finns det särkert färskt att reta sig på.
Helsinki, sweet Helsinki
En av de få perks som finns med mitt jobb är att jag då och då får åka på kundbesök. Att kundbesöken i sig är så få är en annan perk. I veckan som gick besökte jag ett stort finskt företag med bas i Helsingfors och fick möjligheten att förnya min kärlek till östra koloniernas guvernörssäte.
Helsingfors är en fantastisk stad, i storlek som Göteborg men med en puls och arkitektur som får Stockholm att kännas som Flen. Förutom att hålla kundseminarier om vår produkt och supporten av densamma så hann jag med att äta en himmelsk biff på Maya Grill vid järnvägsstationen (nära där Koff-spårvagnen avgår) samt äta stabbig skogshuggarkyckling på redneck-kultiga Zetor. (Vars vaniljglass med tjärsirapssås är väl värd ett besök om man råkar vara i Finlands huvudstad).
Bodde gjorde jag i utsökt lyx på nionde våningen på Hotel Torni mitt i Helsingfors. Ett smakfullt Art-Decco-hotell med kanske de mest otäcka badrum jag någonsin skådat… hela innerväggen i badrummet var av glas, okej när man vill se på TV från duschen, otäckt om man skulle råka vara två personer i rummet.
Dessutom tappade jag mina handskar, verkar det som, på Kafé Moskva. Fan… jag gillade de handskarna, de var det enda par som överlevt längre än en säsong innan jag söpit bort dem. Och då var jag inte ens milt på lyset i Helsingfors den här gången, eftersom alla mina finska vänner svek mig och hade riktiga liv att hålla på med istället för att dra ut på dåligheter med besökande storsvenskar.
Bah.
Men jag hann också med en längre promenad genom utkanterna in till centrum, från ungefär i höjd med Linnamäki (Borgbacken). Det finns mer och större Helsingfors att se än vad turisten märker från första början. Och till skillnad från Göteborg (eller för den delen Stockholm) är stora delar av Helsingfors riktig stad långt ut, inte bara tre kvarter inklämda innanför förort med hus-i-park.
Min trip med Blondinbella
”Gissa vem som också ska åka till Oslo i morgon”, frågade min sambo – som har bättre koll på bloggosfären än mig.
Jodå… nog för att jag trodde Sveriges bloggmiljonär skulle åka med något mindre sunkigt och lågprismässigt än det flygbolag jag frekventerar å jobbets räkning. Men nog fan satt hon där på planet hem. Tvärs över mittgången från mig. Blondinbella, i samspråk med någon stackars Australiensare som aldrig hört talas om hennes blogg förut (hade han bara fått en annnan plats i planet hade jag kunnat fortsätta avundas honom).
Själv var jag klädd i svarta jeans, en svart t-shirt (utan tryck), svarta sockar och en svart kortärmad skjorta. I bagagehyllan låg en svart jacka och jag hade svarta skor på mig.
Helsinki baby
Nyss hemkommen från minisemester i vårt östra grannlands huvudstad kan jag bara konstatera att jag blir förälskad i varje ny stad jag kommer till. Först var det Haag, som jag bara spenderade någon timme i men ändå längtar efter att få besöka igen. Sen kom Oslo, en sällsamt livaktig stad för att ligga så nära Sverige. Men kronan på verket, våra bröder och systrar i väster får ursäkta, är ändå hittils Helsingfors.
Tog en kryssning dit med min sambo och bara ett par dagar innan så kom jag på att min gamle kompis Ingo ju faktiskt bodde där nu. Sagt och gjort, med Facebooks hjälp så fixade jag oss en privat guide som tog oss runt i staden och visade pubar och sevärdheter. I Helsingfors är dessa bägge ibland samma sak, som den röda Koff-spårvagnen där du får sitta på spårvagnstur runt Helsingfors och dricka öl (de tar inte kreditkort dock och biljetten kostar 8.50 Euro så det fick bli nästa gång). Eller Finlands förmodligen högsta skybar, café ateljé högst upp i hotell Tuorni (tornet), ett väldigt charmigt hotel i Art Deco-stil. Till och med toaletterna hade häpnadsväckande utsikt. Allra mest sevärdhet i pub måste dock Aki Kaurismäkiägda Bar Mockba vara. En nedgången sovjetpub med sliten inredning och surmulen personal, enligt Ingo då och då hemvist för gråtsupande begravningssällskap. Frågar du efter drinkar fnyser de åt dig. Här dricker du Vodka, Öl eller om du är lite fin i kanten tjeckiska pepparkaksspriten Becherovka. (Som jag dricker på bilden)
Hur som helst, Helsingfors är staden för ostalgi. Det finns inte mindre än sju ryska resturanger, vår ciceron guidade oss till trivsamma troika på Calloniukatu där vi åt hiskeligt god rysk mat (även om jag med viss förvåning såg att menyn saknade både björn och kyckling Kiev som ju annars får anses som de maträtter folk tänker på när de tänker på ryssland.
Vi hann inte med ett besök på Redneckresturangen Zetor och dessvärre var vi för trötta efter en horribel överfart med färjan för att riktigt orka göra nattlivet. Annars finns ett hårdrocksställe vid namn On the Rocks som tydligen kommer med varma rekommendationer.
Men Helsingfors är inte bara sprit och ostalgi. Karl Fazers kafé hade grymt chokladutbud som sig bör när man härstammar från en konfektkung och för den kulturintresserade finns ett par riktigt bra muséer. Vi såg moderna muséet Kiasma och Anton Corbijn-utställningen på Tennispalatset.
All in all, ett besök som gav mersmak, Helsingfors är dessutom en bedårande vacker stad som är fylld av rolig arkitektur och folkliv. Helt enkelt allt sånt som jag gillar.
