This is why we fight…
Jag gillar inte hyperboler, i alla fall inte när det inte är jag själv som står bakom dem, men ibland går det faktiskt inte att vara lugn och sansad. När man diskuterar med upphovsrättskramare blir det till exempel sannerligen svårt, eftersom de tycks vara beredda att offra allt vett för att skivbolagen ska få fortsätta sitt orättfärdiga kulturmonopol, långt efter att det upphörde att fungera.
Ta det här fina exemplet från Japan. Jag skulle alltså inte kunna göra som jag alltid gör, köpa en skiva nere på Repulsive Records på s:t Eriksgatan, ta med den upp till jobbet, rippa ner den och lägga den på min spelare (förutsatt att min spelare var en telefon).
Musik som jag bevisligen har betalt för, hanteras som brottslig, eftersom jag inte längre har rätten att nyttja den på den spelare jag vill. Plötsligt betalar vi för rätten att använda ett format snarare än rätten att lyssna på en viss musik.
Det är ett steg i fel riktning, och vad händer när valideringsservern inte längre är i drift? En cigarr till alla er som gissade på att konsumenten är ”pulet i røva!” som broderfolket i nordväst så gärna säger.
Vi kan inte tillåta annat än öppna standarder för kultur, för sårbarheten i det långa loppet är så stor. Konsumenterna är de som förlorar och det är fan dags för staten att sluta stå på fiendesidan i den här frågan, vi betalar fan inte skatt för att det ska stiftas konsumentfientliga lagar.
En sån skillnad sex små månader gör
Svenska dagbladet har hittat en ny vinkel på Dreamhack. Det är inte längre en kul ungdomsgrej, utan en fristad för fildelare.
Man undrar ju lite över Negra Efendics plötsliga uppvaknande. Har hon läst på och insett att det inte var så harmlöst, har SvD tagit till sig av Frida Johanson och Malin Sandbergs C-uppsats från JMG (som de själva av någon anledning får skriva om i senaste numret av journalisten (ej på nätet än)) angående media och dess positiva bild av Pirate Bay.
Har Efendic månne börjat frilansa?
Det är ju lite intressant om plötsligt media upphör att gulla med världens största copy party. Men frågan är om denna nyvunna insikt på något sätt ogiltigtförklarar all den positiva uppmärksamhet som Dreamhack fått i pressen varje år sen någon gång tidigt 2000-tal. Kanske Jönköpings kommun får ta sin hand ifrån LAN:et?
Oavsett vad du tycker om upphovsrättslagstiftning och fildelning kan vi inte komma ifrån att Dreamhack är en integral del av vad som politiker gärna kallar det svenska datorundret. Det är till stor del den liberala inställningen till datorer (som gjort Dreamhack möjligt) som lett till att vi har ledande spelföretag som Starbreeze, Grin och DICE (företag som ofta ser nyttan av att synas på just Dreamhack för övrigt).
Anna/Ravenna gjorde mig uppmärksam på SvD:s senaste artikel, och när du ändå är där kan du läsa ”Varför kompromissa om fildelning, Marit?” för den pekar på ett par rätt viktiga punkter som vi skulle kunna ta och diskutera, om vi någon gång säkrar integritetsfrågorna och kommer till en situation där vi kan sätta oss ner och diskutera upphovsrätten på ett sansat sätt. (Om en fyra fem generationer med andra ord.)
Avdelningen sorgligt men sant
Efter att ha skruvat upp en ny fin DVD-hylla i betongväggen ovan den nya fina 40-tums platt-TV:n (som jag fortfarande är lite nervös för att Stefan Sauk ska bryta sig in hos mig och stjäla) kunde jag konstatera att den klarade av att husera ungefär en halv bråkdel av vår filmsamling (den vi för övrigt inte snott ihop utan byggt med mycken möda och många pengar).
Till exempel kunde jag om jag ville lägga ungefär hälften av utrymmet på min extremt skrymmande Stargate: SG1-samling (vilket fick mig att vilja svära högt över de otroligt inkompakta askarna). Men om man valde bort Stargate fick vi i alla fall in resten av boxarna. Var våra 2-300 filmer ska stå däremot är oklart. Några kan man ju få in i det fina Robot-skåpet som vi beställt, när det nu kommer, men lejonparten av all film vi redan har är helt enkelt orimligt platskrävande. Om man åtminstonde kunde få byta ut sina tjocka DVD-boxar mot slimline-boxar på något smidigt sätt.
Idag läste jag, på länk från Opassande, Kjell Häglunds krönika ”DVD-samlingens tid är ute” och kände igen mig. Jag älskar att äga och köpa film och CD-skivor, men det börjar bli för ont om plats. Jag kan inte för mitt liv göra mig av med mina samlade älsklingar, men hur ska jag få rum för nya? Önskar jag hade personlighetstypen som digitaliserar allt och sen bara slänger det.
Fast ärligt talat, om jag skulle digitalisera allt jag har, hur skulle jag få rum på min hårddisk?
Dagens husmorstips
För den som tycker att det ordinära windowsskrivbordet är lite för begränsande och som föredrar kreativt kaos i sin digitala vardag rekommenderar jag varmt Bumptop, ett alternativt skrivbord med en mängd fiffiga funktioner som att kunna sätta storlek på sina skrivbordsfiler och ikoner utifrån hur viktiga man tycker de är. Du kan också sortera allt du har på din desktop (och är du som de flesta är det rätt mycket) i högar som du kan bläddra i på olika finurliga sätt.
Dessutom har du fyra väggar som du kan sätta upp programgenvägar och post-it-lappar på. Helt enkelt mycket trevligt.
Är du nyfiken på hur det känns att ha en roaming profile, eller bara jobbar ofta vid olika datorer som inte är dina så är G.ho.st ett trevligt alternativ. Det är lite väl mycket alfa/beta status på många av applikationerna och jag saknar ett VPN för att kunna använda g.ho.st utan att begränsas av lokala brandväggsregler där jag råkar befinna mig. Men som grundkoncept är det trevligt, och att få Fem GB näthårddisk samt ytterligare fem GB maillåda gratis är inte att spotta på. (även om jag håller med den IT-tekniker jag pratade med som önskade kunna hosta lösningen själv, ”man vill ju kunna använda den för jobbgrejer och då är det inte så lämpligt med en hostad tjänst från okänt företag”)
Bara för att påminna er…
Det är den här klubben som domare Tomas Norström är med i.
En kvasireligiös sekt som träffas för att sjunga copyrightens lov tycks det mig.
Bara en idé…
Låt oss leka med tanken att IPRED faktiskt är en lag som värnar alla utsatta upphovsrättsinnehavare lika mycket. Om du upplever din upphovsrätt som kränkt så har du rätten att använda IPRED till dess fulla utsträckning.
Stoppa mig nu om jag har fel, men borde det inte innebära att jag kan tuta ner några toner på en MP3 och göra dessa tillgängliga för inköp här på bloggen. Sen använder jag mig av bevismaskinen och genererar ett bevis för att denna fil laddats ner från innifrån Antipiratbyråns brandvägg någonstans.
Effekten av detta, om jag förstår IPRED rätt, är att jag har rätten att begå en intrångsundersökning hos APB och beslagta alla deras hårddiskar och datorer, samt begära deras tillgångar frusna.
Sen kan jag skicka ett brev där jag begär en förlikning för att inte ta upp saken i civilrätt (även om jag förmodligen inte har något att vinna på en civilrättslig process i mitt hypotetiska fall utan istället får ta och lägga ner åtalet, då någon annan pirat kan ta upp handsken)
Om IPRED fungerar som jag har fått för mig så kan vi stänga ner APB mer eller mindre permanent.
Någon som ser ett fel i den här planen eller ska vi låta bollen rulla?
Spotify gör som jag säger
Ni vet att jag gnällt om det, ni vet att jag velat ha det.
Nu har Spotify tagit steget och börjat röra sig mot precis den sortens tjänst jag vill ha.
Om nyheten stämmer så är det lysande, sen ska Spotify bara se till att sälja i ett bättre format än mp3 och att utbudet synkar mellan streamingtjänsten och butiken. Samt se till att få tillbaka all den försvunna musiken, jag vill kunna bygga upp min Gothcountry-playlist igen.
Sån skillnad det kan vara…
Flyttade 200 meter och bytte router. Plötsligt får jag resultat runt 88-92 Mbit/sek i bredbandskollen, vilket liknar det jag betalar bredbandsbolaget för.
Förra lägenheten kom jag aldrig över 10. Men jag vet inte om det var husets fel eller routerns. DLinken, som iofs var erkänt käckig, hävdade att den inte ens kände av någon kapacitet över 10 på WAN-porten. Men eftersom jag inte fixade ny router förrän efter flytten (jag har inte tappat bort DLinken, den hade bara varit ovanligt konstig straxt innan vi kopplade ur den för gott… den ligger i en låda i rummet vi kallar ”the room of a thousand boxes”) har jag inte något bra mätvärde att utgå från.
Mycket jidder om detta. Jag är lite trött och sliten för närvarande, och därför inte mitt vanliga associativa jag.
Kanske är det besvikelsen över att få ett riktigt bra bredband samtidigt som IPRED slår igenonm. Jag hade hellre sett en riktigt bra betaltjänst istället för en riktigt dålig facistlag.
Tänk före du Twittrar
Den här sedelärande episoden hittade jag på nätet.
Vilket bara bevisar vad jag alltid sagt, de nya kommunikationssätten är inte mer fantastiska än de idioter som använder dem helt förbehållslöst.
Sicherheit mach frei!
Läste lite slött på MUD-gurun Richard Bartles blogg när jag läste ett inlägg som påminde mig om en av mina käpphästar.
Det är väldigt populärt bland säkerhetsavdelningar att tro att ett bra lösenord är minst 20 tecken långt, innehåller siffor, bokstäver, specialtecken, avförignsprov och ekorrljud samt byts ut varje gång du loggar in.
Detta är fullständigt nonsens. Om du har ett lösenord som ingen kan komma ihåg så får du en lapp under skrivbordsunderlägget (komplett med en klick avföring och en jävligt ilsken ekorre), vilket är ungefär lika säkert som att lämna lösenordet blankt.
Om du byter ditt lösenord allt för ofta så får du ett lösenord som ser ut så här ”mitthemligalösenordxx” där ”xx” är ett tal mellan 01 och 99. Vilket är kanon. Jag kan tänka mig glädjen hos den hacker som får en krypterad lösenordsdatabas och inser att om policy på företaget är att byta lösenord en gång varannan månad så är de sista tecknet i varje post garanterat mellan 1 och 6. Någon har just gjort hans jobb mycket lättare. Jag är ingen krypteringsexpert, men jag kan tänka mig att om du vet ett teckens position och värde i en sträng borde det i teorin vara rätt så mycket enklare att knäcka den övrigta krypteringen.
Självklart är jag för långa och krångliga root-lösenord på servrar som ligger ut mot internet. (Inte för att en bra strategi är att tillåta root-inloggning via ssh från utsidan.) Men de lokala användarna på kontoret behöver en lite mindre tungrodd verklighet. Det räcker med att säga åt dem att inte använda riktiga ord eller namn i sina lösenord.
Kanske bör man byta någon gång om året. När folk kommer tillbaka från sommarsemestern är ett ypperligt tillfälle, för då har de oftast glömt sina lösenord ändå.
