Varken hackad eller malen

mars 1, 2011 at 9:48 f m (Störningar, Teknik)

Fick ett mail från WordPress att någon tryckt på ”lost password”-länken. Jag är osäker på vad det var tänkt att ha för effekt, eftersom det enda som händer är att jag får ett mail om det verkligen är så att jag vill ändra mitt lösenord. Vilket jag inte ville. Men ändå, det är lite smickrande att någon uppmärksammar mitt enkla hem på nätet så mycket att han eller hon försöker fulhacka det.

Nåväl, om innehåller blir än märkligare än vanligt så kan det antingen bero på att jag plötsligt blivit sinnessjuk eller så har någon scriptkiddie lyckats. Eventuellt har jag skrivit något som retat upp Anonymous, vad vet jag… Men fram till dess är det samma gamla Aberg.

Direktlänk Kommentera

Alla ägg i samma korg

februari 17, 2011 at 10:51 f m (Störningar, Teknik) (, )

Titt som tätt ringer någon krämare från Telia, Com Hem eller Bredbandsbolaget och försöker övertyga mig om hur bra det vore för mig att utnyttja dem för alla tjänster. Jag är skeptisk dock. Inte nog med att de utlovade besparingarna blir mindre per år än vad jag lägger på Sticky Date Cake hos eminenta Koala Café på en månad plötsligt sitter jag och är beroende av att en leverantör klarar av att hålla liv i alla sina kablar. Som det nu är kan jag se på TV om bredbandet strular, eller på SVT Play om Com Hem bestämmer sig för att inte sända för en dag. Telefonin är en eftergift åt att min fru och jag börjar bli gamla människor som tror att man behöver ha en landlina, för det har man alltid haft. Att vi bägge betalar dyra pengar för mobiltelefoner som ändå är vad vi använder för att kommunicera kommer liksom inte in som en faktor.

Det är lite som det här att lägga alla företagets tjänster i ”molnet”. Kanske en bra idé om du måste ha garanterad nåbarhet av så många externa användare som möjligt. Att lägga din webbutik på molnet är säkert en bra idé. Men att lägga dokumentservern på molnet? Jag kan säga att vi har oftare problem med internetlinan ut än vad vi har elavbrott i serverrummet. Så varför skulle jag välja en tjänst med potentiellt sämre tillgång till de dokument och verktyg jag behöver för att jobba?

När en telefonnasare ringer och erbjuder mig en garanterad 100% uptime på alla deras tjänster och en rabatt som känns i plånboken så kan vi börja snacka. Annars är jag kallsinnig.

Direktlänk Kommentera

Mina val för Metal Night 2010 med extra Doom

februari 13, 2011 at 10:32 e m (Kultur: Ljudlig) (, , )

Lite sent påtänkt, men jag lovade ju er en rapport från den senaste Metal Night som utspelade sig i R:s för ändamålet närapå färdigrenoverade lägenhet i en gentrifierad del av Göteborg.

För de som inte varit med förr är själva temat på Metal Night en sorts extrem hårdrocksnördighet som skulle få Andres Lokko att skriva långa och indignerade krönikor om hur illa han tycker om hårdrock. Ett gäng invigda samlas ungefär en gång om året och äter massiva hamburgare, dricker öl av blaskig sort samt halsar JD direkt ur flaskan. Allt under förevändingen att få uppvisa sina val av hårdrockslåtar i en bunt olika kategorier.

I fjol var kategorierna som följer:

Kategori 1: Judge the metal by it’s cover.
(http://www.sikworld.com/artofmetal/Paradise_Lost-Shades_of_God.jpg)

Jag har inte så mycket att tillägga. Det här var så vitt jag vet ett av de första omslagen som Dave McKean designade åt ett hårdrocksband och tillsammans med omslagen för Cemetarys ”Godless Beauty” och My Dying Brides ”As the Flower Withers” rullade Dave McKean-vågen igång i de hårdare kretsarna. Jag älskade givetvis redan McKean förbehållslöst från hans samarbete med Neil Gaiman i omslagen till Sandman. Men det går inte att komma ifrån att McKeans estetik satt sitt avtryck på hårdrock. Att ”As I Die” är, som jag tidigare sagt, en av världens allra bästa låtar är ju inte fel det heller.

Kategori 2: Metalnight Unplugged.

Akustisk Metal är svårt. Antingen är det någon lökig MTV-omarrning eller så är det iso-certifierad powerballad enligt Testament-mönstret. Eventuellt bara ett intro till låten. Jag tyckte det var dags att dra fram ett par gamla Thrash-rävar i ljuset. Delvis för att jag tenderar till att bara försöka missionera med norskt och avantgardistiskt i vanliga fall, och dels för att jag minns att jag verkligen älskade den här låten när det begav sig. Kan vara världens enda flamencohårdrockslåt. Bubblare var så klart Slaughter of the Bluegrass fantastiska cover på ”Blinded by Fear”.

Kategori 3: Drums please!

Trummor är för mig trummor. De är på det stora hela inte så intressanta annat än när de inte piskar på som de skall. Jag har ännu inte hittat det där som verkligen skulle få mig att tända till på en trummlåt. Min dröm är att hitta ett band som spelar helt mässingslöst och istället bara låter det primala ljudet av trä mot skinn och trä mot trä styra. Byt ut den där rideklocke-plingande tönten mot ett par Djembe- och Dundun-plågare. Eller ett Taiko-gäng. Soulfly ligger ibland nära det jag söker, så de fick vara mitt val.

Kategori 4: Best of the big four.

Eftersom alla någorlunda insatta ”visste” att jag skulle komma med Anthrax, som ju definitivt är min favorit bland de fyra stora, kände jag mig tvungen att vara lite tvär. Det slutade i att jag valde proto-emo-låten från den sista bra Metallicaplattan. Ett på det hela lovvärt initiativ om det inte hade varit för MP som valt samma låt med motiveringen ”det var det sista spåret innan allt gick åt helvete”. Att ha samma låt som någon annan är en ständigt återkommande mardröm för Metal Night-nördarna och givetvis har jag och MP lyckats två gånger på raken. (Vid Metal Night i Solna hade vi bägge valt samma Bon Jovi-låt i kategorin ”Skäms”, det var Runaway om någon undrar.) Nästa år besparar vi oss pinsamheten genom att lämna in en gemensam lista tror jag.

Kategori 5: Not just oldies are goldies.

Kategorin för nytt är en av mina favoriter. Man får anledning att anstränga sig lite och jaga sånt man inte hört förut. Jag brukade när Metal Night närmade sig gå in på Repulsive Records borta vid jobbet och be om ”något nytt som du tror jag skulle gilla”, av oklar anledning eftersom jag inte tror killen bakom disken visste något om min musiksmak, och sen lyssna in mig på det. Det har givit mig Dödheimsgard, Nachtmystium och Isahn. I år fanns inte något Repulsive Records att luta sig mot och vem fan orkar åka till Gamla Stan för att gå på Sound Pollution i tid och otid. Alltså fick Jarno bli min ciceron och efter att ha tjatat om att jag borde lyssna på Dawnbringer i en månad eller två så fick han rätt.

Okej då, som en bonus för att det här inlägget är så sent bjuder jag också på mina låtval från senaste mötet med Doomfrämjandet (@doomlobbyn på Twitter dårå).

Kategorierna var trenne och så som följer:

Kategori 1. Deppdoom.


Som någon skarpsynt Doomfrämjare påtalade: ”Det kunde ju vara vilken doomlåt som helst”. Men jag hävdar att om det inte gråts lite extra i texten är det fanemig inte deppdoom. Dessutom bör varje tillfälle tas att hylla Candlemass som förgrundsfigurer i genren.

Kategori 2. At war with heaven

De flesta doomband tycks vara relativt lågmälda med sin Satanism. Det gjorde det till ett extra helvete att hitta något i den här kategorin. Till sist fick det bli Sloth bara för att de åtminstonde hade tagit sitt namn efter en dödssynd. Plus att det är en förjävla bra låt.

Kategori 3: Kan jag inte komma ihåg namnet på

Catacombs – Dripping Dead City på We7

Det är fullt möjligt att kategorin var ”ultratungt” för här blev det funeral doom för hela slanten. Catacombs ”In The Depths Of R’lyeh” tilltalade mig inte bara för sin sinnessjuka blytyngd, utan också för att det var lovecrafttema. Dessutom Lovecrafttema på ett bättre sätt än vad Dawn of Relic lyckas med på den på det hela taget ganska märkliga plattan Lovecraftian Dark. Xathagorra Mlandroth tvekar inte inför att spela in 16:37 med monoton ultranautisk doom. Vilket hedrar honom. Om han kunde få ut sin skit på Youtube vore det ännu bättre för den här listan.

Direktlänk Kommentera

En värld du inte visste fanns

februari 4, 2011 at 12:41 e m (Kultur: Ljudlig)

P, som är företagets definitiva sinolog/sinofil, tipsade mig om ett av hans favoritband Yat-Kha ett band som förenar traditionell musik från Tuvan-området, södra sibirien någonstans, med moderna influenser. Sångaren, Albert Kuvezin, sjunger strupsång, vilket definitivt är ett unikt sound.

Det fick mig att snöa in en smula och börja botanisera. Strupsång är definitivt ett perfekt medel för vissa sorter av metal, kan till exempel tänka mig att det skulle låta jävligt bra i kombination med Funeral Doom. Fast det närmsta man kommer där tycks vara Atilla Csihar med Sunn 0))) vilket är nästan lite väl svårtillgängligt för till och med mig.

Kineserna däremot vet på råd. Tengger Cavalry bjuder upp till en lustiger dans med sin kombination av kinesisk/mongolsk-folkmusik och black metal.

Jag gillar verkligen när andra kulturer kommer med sina influenser i hårdrocksform. Principiellt sett gillade jag till och med Finntroll innan det blev för mycket och för plojigt. Jag inser att det inte vinner mig några vänner i Åkessons crowd, men som jag ser det är kulturlegeringar ofta starkare än beståndsdelarna var för sig. Jag tar glatt emot tips på andra regionella hårdrocksformer.

Direktlänk Kommentera

Det är då själva fan

januari 21, 2011 at 11:10 e m (Kultur: Övergripande, Störningar) ()

Hejsan alla monsterdiggare. Av någon anledning så tycks det inte spela någon roll hur ofta jag kryssar i ”kom ihåg mig”, wordpress loggarn ändå ur mig mellan gångerna och varje gång jag måste skrolla ner för att klicka på ”logga in”-länken fylls jag av en sorts loj antipati emot hela bloggrejen. Löjligt, ja… jag vet. Men jag gillar när saker och ting funkar som jag bestämt, inte med illa dolt förakt för användaren. Det är min grej. WordPress skall hålla på med sin grej, vilken är att låta mig fara ut med allsköns o- och van-vett.

Whatever. Vanvett är så alldagligt idag att man inte ens orkar försöka. Jag menar, vem skall jag sparka på? Björn Ranelid? Marcus Birro? Folk med snille och smak eller bara vanlig hederlig ADHD tycks ha täckt den grejen redan. Att dissa Sverigedemokraterna eller varghatarlobbyn är för lätt och är hur som helst bara en inbjudan till att få sitta och rensa i kommentarsfälten. Det är som att boka Matisyahu till en spelning i Malmö.

Folk med tummen på trendkänslighetens våg dissar antingen Solsidan, vilket jag aldrig skulle ens försöka titta på så jag är oförmögen att ha en åsikt, eller På Spåret, vilkas redaktion jag jobbat med när jag var webbredaktör hos SVT Göteborg plus att jag gillar att sitta och känna mig smart. Det kan ju knappast komma som en överraskning för någon som läst mer än ett blogginlägg jag skrivit.

Man skulle ju kunna skriva något om händelserna i Tunisien, men förutom att det enda jag läste om dem innan revolutionen var ett faktum kom från Twitter så känns det som om det finns de som är bättre insatta som kan göra det jobbet. Al Jazeera är tydligen källan för konässörerna.

Och hur i hela fridens namn skall man kunna satirisera vår kulturminister? När Martin Aagård redan knackat på dörren så att hela det ruttna bygget föll ihop. (För att på omvägar kunna referera tillbaka till Hans Johst igen). Hur som helst hade jag åsikter om kultur och dess tillgänglighet redan september 2008.

 

Direktlänk Kommentera

Årsbästa

januari 4, 2011 at 10:18 e m (Uncategorized)

The average container ship can carry about 4,500 containers. This blog was viewed about 15,000 times in 2010. If each view were a shipping container, your blog would have filled about 3 fully loaded ships.

Så beskriver WordPress en till mig närstående blogg i ett utskick med statistik som man fått i dagarna och kan publicera med ett enkelt knapptryck.

Mitt utskick började:

”Det ryms två personer i en Trabant, om varje page view var en person skulle en av dem ha gått ur i Alingsås för att titta på potatismuseet istället.”

Men det är lika lätt att klaga som det är meningslöst. Vad skall jag göra? Gå omkring på stan med en laptop och antasta folk? Locka hem gamla tanter med löften om marmeladkulor och sedan binda fast dem framför skärmen och säga: du får inte gå hem förrän du läst alla mina osammanhängande poster om fildelning?

Kanske borde jag länkhora lite? Fast det är så tråkigt att få tusen läsare en dag och sen inse att ingen stannade kvar. Jag ska nog bara spela klart julklappsspelen röra mig ute bland människor och blåsa liv i den falnande glöd som är min djupa besvikelse över tillståndet med det svenska intellektet. Kanske prata med en eller annan neo-liberal eller läsa en centerpartistisk blogg.

Tills jag hatar något mer än jag hatar att sätta mig ner och skriva, här är en av världens bästa låtar. Om någon hittar Trent Reznors dans-remix på den, länka i kommentarerna.

Och här i den bästa version som någonsin gjorts. Fuck yeah!

Direktlänk 1 kommentar

Kära medmänniskor… (ett jultal)

december 31, 2010 at 2:56 e m (Först upp mot väggen, Ondska) ()

Jag vill bara, så här i jul- och nyårstider passa på att tilltala er, rakt och otvunget. Det finns något som måste sägas, och jag tänker säga det nu.

Er fortsatta existens är en cancer på min förmåga att känna glädje. Varje dag lakas min själ ut en smula för att stärka ert fortsatta varande.

Alla ni som inte klarar av att ställa en shoppingvagn på ett sådant sätt att den inte står och blockerar på det enda stället i hela grönsaker och konserver där det inte går att köra två vagnar i bredd. Alla ni som plötsligt och aningslöst stannar upp, mitt i julruschen för att efterblivet stå och stirra ut i tomma intet. Alla ni som tror att bara för att ni kör stadsjeep så behöver ni inte visa hänsyn vid övergångsställen. Alla ni som köpte Jay Smiths skiva och garanterade ännu en säsong av Idol. Alla ni som inte kan skilja på brottsanklagelse och dom. Alla ni som fortfarande inte har stormat Rosenbad och krävt regeringen Reinfelds avgång över försäkringskassedebaclet.

Jag kommer aldrig att kunna le igen, inte förrän jag sitter ensam på en tron av döskallar blickandes ut över fält täckta av era solblekta ben.

Eller så knyter jag bara näven i fickan och går vidare, som alla andra.

Direktlänk 1 kommentar

Excuses, excuses, excuses

december 22, 2010 at 8:59 f m (Ursäkter)

Jag borde väl blogga mer. Jag gillar ju att skriva och för de tappra få som troget läser mig (Tekniskt sett skulle jag väl kunna maila er direkt istället för jag tror jag har bägge era epostadresser) så är det ju någon form av lojalitetsgest att uppdatera sidan.

Men hur som helst, jag har varit en upptagen man. Jag har byggt en kopia av Chichen Itza i Minecraft, dessvärre korrumperades servern av en uppdatering så vi får börja om på det. Kollegan M hävdade att han grävt ut tre kubikkilometer jord och sten i förberedelse, så kanske blir lite repetitivt byggande i julledigheten.

Jag har nästan räddat New Vegas från Caesars legioner och pressat upp mig till level 30 i Fallout: New Vegas.

Jag vann en Cultural Victory i Civilization V, vilket kan ha varit det allra, allra tråkigaste spelsättet någonsin. Jag bara satt dum som ett fån på mina tre städer och väntade på att få klicka i en ny ruta var åttonde runda.

Dessutom har jag varit upptagen av viktigare saker, som att åka till Göteborg och hårdrockssupa. Det kommer någon form av rapport från det, komplett med youtubevideos på fem utmärkta låtar. Jag skall bara sluta knarka spel.

Direktlänk Kommentera

Signade jul

december 1, 2010 at 9:33 e m (Kultur: Ljudlig, Störningar) (, , )

Det är den tiden på året igen. När vi släpper ut Carola ur utfrysthetens bunker och låter henne fylla våra hjärtan med julens glada budskap. Inte bara Carola förresten, varenda halvbegåvad artist måste ut med en ny julskiva, i år igen. Till exempel.

WHAT THE FUUUUUCK!

Vad är det med all den här skitnödigt sakrala musiken i elvastrukna fiss? Vad i helvete har kastrater med julen att göra? Varför är alla svenska julsånger baserade på psalmmodellen? Varför är allt förknippat med julen i tonlägen som man måste vara galen, frikyrklig och med stämband av rostfritt stål för att kunna framföra? Varför måste man låta som om julen är det mest beklagansvärda som finns? Borde inte de kristna vara glada över Jesu födelse? Vi hyllar honom med ”Det strålar en stjärna”, för när vi tänker på Jesus så vill vi tänka på den där obehagliga kittlande känslan man får i halsen när man försöker låta som när Stephen O’Malley trakterar ett punkterat dragspel.

När det för en gångs skull inte är psalmer man skall tvingas höra på är det importerad amerikansk infantilism. Om jag en gång till behöver hur mamma kysser tomens röda rudolf till bjällerklang så kommer jag att löpa amok i centrala stan med en julgran i nävarna.

Sen har vi den här svenska förkärleken för ”traditioner”, bara för att Wham! hade en hit en gång med ”Last Christmas” skall vi alltså behöva lyssna på den på repeat, varje jävla jul… tjugosex år senare. Det finns idag människor som pensionssparar som inte var födda när den här låten spelades första gången. Tjugosex jävla jular! Inte är det så mycket bättre att tänka sig att vi förmodligen kommer att fortsätta höra Wille Crafoord och hans spelevinkar tortera julen igen, som D gjort varje år sedan 1992.

Julen tar all värdighet från allt. Alla som rör vid den smittas och blir till fasansväckande parodier på sig själva.

Okej, jag erkänner, den sista var ganska awesome.

Efter allt det här lidandet erbjuder jag något som åtminstonde är avlägset roligt.

TILLÄGG:

Med risk för att min synthande hustru skall bli olidlig måste jag erkänna att det här var en rätt respektabel jullåt. Om jag slipper höra den varje år kan den komma på min vitlista.

Satanisterna tar hem förstapriset som vanligt dock.

Direktlänk 4 kommentarer

Vardagsrage

november 30, 2010 at 8:46 e m (Störningar) (, , , )

Så här i jultider finns det en sak som driver mig till vanvett. Skyltsöndagen har kommit och gått och civiliserat folk sätter upp sitt julpynt ungefär nu. Man köper en julstjärna eftersom kräppappret i den förra fattade eld, eller så torkade det sammanhållande limmet och förlorade sin fästförmåga, eller så dog de tusen gånger vikta kanterna och allt bara sprättade upp sig själv i någon sorts tjugondagknut-origami. Vad vet jag… kanske förra årets färg inte passar med årets teppanyakihäll… vi har alla våra orsaker.

Faktum är att problemet inte ens bara gäller nya julstjärnor, den där gamla trotjänaren som följt med från föräldrahemmet är precis lika benägen till att göra dig galen.

Du letar upp en sladd och en matchande glödlampa (max 15 watt för att inte återupprepa förra årets rispapperssupernova) och skrider till verket. Här skall julas för i helvete! Stjärnan, för den som till äventyrs aldrig firat julpynt, är en serie ihoplimmade trianglar som liksom skall vikas upp i en komplicerad manöver så att det blir en cirkel. Dessvärre bestämde sig tillverkaren att det räckte med papper nog för en halvcirkel. Resten av juligheten måste skapas med våld.

Så, du tar din julstjärna och liksom pressar yttersidorna mot varandra i ett fåfängt försök att fullända den tredimensionella geometrin, dock upptäcker du att planen för att få de bägge ändarna att sitta ihop är två små bomullstampar. Om du är som jag, det vill säga inte lämplig för små barn eller möblerade rum, så börjar din familj att skruva på sig nu. Har ni firat jul tillsammans någon gång tidigare så sätter din partner hänglås på knivlådan och gömmer nyckeln, utomlands. Så här funkar det nämligen. Du har en sladd med en glödlampa som skall hänga så centralt i julstjärnan som möjligt, den måste vara tänkt att sättas fast via de här två bommulsbanden, som redan i sig är utsatta för en hel del påfrestning av julstjärnan som vill återgå till en halvcirkel.

Du snurrar snörstumparna runt lampsladden och försöker knyta en knut som i bästa fall skall gå att knyta upp om en månad. Då tappar du greppet om ena stjärnudden och vips sitter du där med en halvcirkel. Du tar och håller fast hela anordningen mellan knäna, pressandes de motvilliga ändarna mot varandra, men hur hårt du än knyter din knut så kommer det inte vara tillräckligt, du får en glimpa i julstjärnan där lampsockeln syns.

Vid det här laget har du givit upp försöken att komma åt knivarna, din partner firar jul på kanarieöarna och det enda som finns kvar för dig att göra är att bränna upp dig och julstjärnan på närmsta julbock.

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.