Vad är det med svensk TV egentligen?

oktober 5, 2007 at 1:09 e m (Kultur: Rörlig, Mediakommentar, Störningar) (, , )

Härom kvällen drabbades jag av en märklig insikt. Vi hade tittat på Star Trek: Deep Space 9 och när avsnittet var slut slagit av DVD:n och slözappat bland kanalerna. Någonstans trillade vi in i ett avsnitt av SVT:s nya dramasatsning ”Andra Avenyn”.

Plötsligt stod det plågsamt och uppenbart klart för mig. Sveriges dramakultur måste förstöras, utan att lämna några spår. Låt mig förklara… Vi tar en amerikansk Sci-Fi-serie, vilken som helst, och även om skådespeleriet inte är det bästa så kan de prata om de mest absurda saker som subrymdsfenomen och maskhål i rymdtidväven som om det vore verkliga naturliga fenomen som diskuteras av människor i vars vardag dessa ingår. I andra avenyn så klarar de inte av att få ett gräl mellan mamma och en tonårsdotter som kommit hem för full att låta naturligt.

Jag menar, åtminstonde en person i produktionen måste ju ha upplevt en sån sak, eller hur? Någonstans i dramasverige måste det finnas någon som antingen har en tonårsdotter eller själv har varit en, och därför är kvalificerad att säga: ”Stop, stop, stop! För i HELVETE! Ni låter ju som om ni aldrig hört människor tala.” Eller för att parafrasera Harrison Ford: ”You can write this shit George, but you can’t say it.”

Men dessvärre finns det inte någon sådan person. Istället traskar svensk dramatisk presentation på i samma ullstrumpor som den burit sedan Gösta Ekman d.ä:s dagar. Problemet står till viss del att finna i status. I Sverige hade nämligen filmskådespeleri redan från början en hög status, samma status som teaterskådespeleri. Följdaktligen var det teaterskådespelare som spelade in film och de har ju en vana vid att skådespela på ett visst sätt… det skall artikuleras tydligt och ordentligt så att bakre bänkraderna hör. Alla som talar på det sättet i vanliga fall räcker upp en hand.

*räknar händer, men det går ju ganska snabbt*

I USA höll sig teaterskådespelarna för goda för att  hålla på med nymodigheten film, vilket förmodligen var en av anledningarna till att en annan skådespelarskola utvecklades för biograferna som skilde sig markant från scentiljorna.

Givetvis finns det fler orsaker, bristen på kritiskt tänkande inom svensk film är  monumental, ”epochal” för att låna Klaus Kinsky, och ingen tycks vara beredd att göra en ändring. Och dit film går dit följer TV.

Egentligen borde bara Roy Andersson tillåtas regissera. Hans manus och filmstil är ändå så onaturliga att de yxigt levererade replikerna bara ökar surrealismen och därmed utnyttjar svensk films största svaghet till sin egen styrka.

Visst, det är en tragisk dag när man tvingas motvilligt erkänna att amerikansk film och TV är bättre än det egna landets, men jag tror nog att de flesta läsare håller med mig i sak om än ej i detalj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: