Sju Sjukt Sköna Skivor – The Aberg revision

november 12, 2007 at 1:00 e m (Kultur: Ljudlig)

Jarno skickade den här länken till mig http://www.scriptorium.se/andrasidan/?p=88 och sa att jag också skulle plocka upp handsken. Men det är ju svårt som fan. Det kommer nog att ta ett par dagar att komma fram till något.

Sju skivor jag inte kan klara mig utan?

Utan inbördes ordning:

Iron Maiden – Live After Death:
Kanske den bästa liveskiva som någonsin gjorts. Visst, den som är gammal och gnällig kommer att hävda att The Who:s Live at Leeds är den bästa liveskivan, och det är förvisso en skiva som skall hyllas för den influens den hade på det som skulle komma att bli hårdrocken. Men på hela taget är det inte en lika fullödig katalog över ett bands karriär som Live After Death. Dubbel-LP:n som skulle komma att bli en av mina tidiga tonårs absoluta ledstjärnor har så gott som alla de bästa låtarna från Iron Maidens första fem plattor. På samma sätt som du kan klara dig utmärkt med att äga Decade of Agression som din enda Slayer-platta så kan du komma långt med bara Live After Death.

Paradise Lost – Shades of God:
Egentligen för bara en låt, stackars lilla As I Die – som kom med på nåder som bonusspår på CD-utgåvan av Paradise Losts tredje och otoppade album. As I Die representerar allt som är bäst med Paradise Losts, den doomgothiga dysterheten som genomsyrar hela låten gör att skivan blir omistlig i min samling. Visst, resten av skivan är bra… men inte odödlig.

Living Colour – Stain:

Bandet som definierade Black Metal redan innan norrbaggarna drog på sig nitbälten på överkroppen och sminkade sig till grävlingar. Living Colour tenderade till att spela en rätt sorglig fusionjazzglamm som bara gör musiker glada men med Stain träffade de plötsligt helt jävla tokrätt. En platta som gränsar till meckig Thrash-metal på ett underbart sätt. Stain innehåller en uppdämd aggression som får en att önska att fler afro-amerikaner spelade hårdrock istället för att viga sina liv åt hiphop med vita brallor och för stora sportjerseys. Kolla särskilt in ”This Little Pig” och ”Postman” för exempel på att Living Colour inte bara spelar slick pop. Definitivt en platta som gör mig glad att gräva fram ur nittiotalets glömska.

Warrior Soul – Salutations from the Ghetto Nation:
Korey Clarke och grabbarna var bandet som alltid var lite före den rådande trenden. Arga och politiska straxt innan vågen av arg och politisk hårdrock, glammig partypunk när Rage Against the Machines segertåg var ett faktum men innan folk börjat söka sig efter något lättsammare. Personligen tycker jag att de tre första skivorna av arg och politiskt medveten thrash är de bästa. Partymusiken på Chill Pill och Space Age Playboys lämnar mig jämförelsevis kall. Men jävlar vilket drag det är i låtar som ”Welcome to the Party” (om republikanska partiet) och ”Trip Rider”. För att inte tala om titellåten ”Ghetto Nation”. Enda smolket i glädjebägaren är för mig att ”The Golden Shore” vare sig är någon ”Hero” eller ”The Loosers” och jag saknar den totala hopplösheten i klassikern ”Jump for Joy”. Där ”Drugs, God and the New Republic” var en excess i vanmakt och desperation är ”Salutations…” en ilsken revolt mot det etablerade samhället och den politiska status quo som rådde i Korey Clarkes amerika, redan innan det blev politiskt hippt att vara USA-kritisk.

My Dying Bride – Turn Loose the Swans:
Den enda Doom-metalplatta du någonsin kommer att behöva. ‘Nuff said. Varje låt på skivan är ett fenomenalt mästerverk, välbalanserat mellan melodiös doom och kompromisslöst dödsmangel. ”Turn Loose the Swans” är My Dying Bride när de var som bäst, med violinist och högtravande överlitterär lyrik. Visst, puristen kan sakna latinet och franskan ifrån de tidigare texterna, men det är ändå på Turn Loose the Swans som Aaron Stainthorpe hittade sin röst.

Jethro Tull – Aqualung:
Visst, det är fegt att komma dragandes med deras kanske mest kända skiva, men ”Aqualung” är verkligen en av mina favoritier. Den har en gedigen samling sköna låtar som titellåten och klassikerna ”Locomotive Breath” och ”Cross Eyed Mary” och det är nog helt klart Tulls hårdrockigaste album. Visserligen var min inkörsport till psykedelisk folkrock egentligen ”Stand Up” och ”Benefit” men även om jag tycker väldigt mycket om det bluesigare tidiga Tull så är det nog ändå ”Aqualung” som är den omistliga Tull-plattan.

Tool – Undertow:
Givetvis måste en Tool-platta vara med. Och det känns nog ändå som om ”Undertow” är den mest gedigna plattan i sällskapet. ”Sober” var dessutom min introduktion till Tool och håller fortfarande förstaplatsen som min favoritlåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: