How not to do it

augusti 31, 2008 at 8:19 e m (Kultur: Rörlig) (, )

En bekant till mig hävdar envetet att alla filmupplevelser är subjektiva och det av den anledningen inte går att bedöma film på ett för honom meningsfullt sätt. (grovt förenklat)

Givetvis är detta ren löja. Det handlar bara om att man saknar grundläggande föreståelse för den gemensamma kulturella grammatik som filmupplevelsen bygger på. En dålig film är en som presenterar en grundpremiss och sedan inte klarar av, av berättartekniska eller strukturella skäl, att hålla sig till.

Låt mig exemplifiera med en film jag såg igår, 28 veckor senare. (Som för övrigt inte är en film om att upptäcka att man gått en bra bit över abortgränsen, även om kopplingen är logisk)

Om vi godtar premissen att det finns en sjukdom som gör folk till hyperaggresiva zombier och att man efter att den sista zombien dött av svält försöker återbefolka storbrittannien, efter ett halvår… STOPP! Stanna precis där för en stund. Ponera att hela Englands befolkning dött i Ebola istället för zombiepesten, skulle man vänta ynka sex månader med att deklarera det säkert? Not blody likely, tre år av strikt karantän är mer troligt.

Nåja, ett halvår räcker för amerikanska militären att förklara det dags för repatriering, ingen blir väl glad av att ha engelsmän i flyktingläger så länge. Gud bevars, de är ju inte som om de vore Palestinier eller nåt.

Nästa steg som är helt åt fanders är att man börjar skeppa tillbaka ungar. Både för att vi alla vet att barn är mindre tåliga för umbäranden och för att situationen inte är säkrad än. Tro mig, det skulle vara ”vänd i tullen immediatment, tack så mycket” om någon försökte smuggla in småglin i första stadiet av en repatriering.

Barn är för övrigt ett av de sämsta valet av bärande intrigdel i en film för vuxna som finns. Barn tenderas alltid att porträtteras som truliga, dumdristiga och alltid förmögna att i en situation med nittionio bra hanterbara val göra det hundrade riktigt korkade som ingen vettig människa skulle göra.

De här barnen, som mycket riktigt stämmer in på alla ovanstående beskrivningar får för sig att de ska ta sig ut ur karantänzonen och in i det ännu inte säkrade London för att leta upp lite foton och grejer från huset där de växte upp. Och de lyckas ta sig ut! Detta trots att en sniper ser dem när de krälar över bron. Okej, jag kan förstå att han kanske inte ville skjuta barn, även om varningsskott kunde varit berättigade, men borde inte hela basens tillgängliga personal varit ute och plockat in dem så fort han såg dem. De var på väg ut i icke säkerhetsklassat område och skulle mycket väl ha kunnat komma tillbaka med något som om inte zombiesmittat så åtminstonde tyfus eller något annat. Man etablerar en säkerhetsperimeter av en anledning mina damer och herrar, för att den skall fungera som ett såll är inte den anledningen.

När ungjävlarna sedan hittar sin mamma, som överlevt trots zombiebett så tas hon tillbaka till basen för studier, men lämnas i ett obevakat rum där ungarnas totalt efterblivne farsa knallar glatt in med sitt ”Access All Areas”-pass och hånglar till sig lite zombiesmitta. En civil lirare, med access till karantänavdelningen? Jo tjena… Till den totalt obevakade karantänavdelningen där en potentiell smitthärd ligger fastspänd ensam på en brits.

Ja ja… dumpappan blir smittad så klart och börjar löpa runt och bita folk så de också blir zombier. Då visar millitären att de verkligen tänkt till och låser in alla civila i ett garage, för att hålla dem isolerade från smittan. De pressar in civilister som sardiner i ett garage, lämnar inga som helst vakter trots att smittan bärs av rosenrasande zombier, och de kedjar bara igen en av dörrarna. Så zombiedad, som för övrigt tycks ha en speciell radar för var hans ungar befinner sig så han ska kunna springa och zombiebita dem också, kan bara knalla in och sprida sin pest.

Hur som helst, en plucky american scientist inser att ungarna är bärare på vad som kan vara ett botemedel och gör ett försök att kommunicera detta. Eller jag tror hon gör två, men varje gång hon inte blir lyssnad på omedelbart så verkar hon ge upp och tänka att världen får skylla sig själv.

Bla bla bla… yada yada yada… sniper med samvete, flykt undan ännu mer zombier, flykt undan brandbomber, flykt undan gas… vid det här laget har filmen ändå upphört att vara engagerande och den enda orsaken att man ser på den är att man hoppas barnen skall dö. Något som deras gravt jason vorhees-artade pappa borde klara av. Med tanke på att han kan hitta dem var som helst de än är i London (om filmen utspelat sig i Hjo hade jag kunnat förlåta detta) och dessutom ser i mörkret. Men icke…

På slutet görs ett försök att skapa lite hederlig zombiefilmsångest och allthoppärute-känsla men det är too little too late.

Se om 28-dagar senare istället, den är en suveränt bra film.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: