Du osköna nya värld

mars 17, 2009 at 3:56 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Mediakommentar, Politik) (, , )

Jag har haft sämre saker för mig än att bry mig om min personliga integritet och huruvida den kränks eller inte. Vi håller på och flyttar till större boende och jag måste försäkra mig om att inte Stefan Sauk kan komma in genom fönstret och sno min TV. Dessutom måste vi packa, planera dragning av nätverkskabel och flytt av alla de tusen prenumerationer och abonnemang man har.

Så ihärdiga läsare får förlåta mig för bristen på uppdateringar, de hade ändå bara sett ut så här:

”Packade lådor idag.”

”Vi blev bägga sjuka idag, mår uselt.”

Och det är inte sånt folk kommer till mig för att läsa, hade ni gjort det hade ni inte kommit tillbaka eftersom jag så sällan skriver om dylikt.

Men vi befinner oss i spännande tider, som det gamla talesättet säger. Det är mindre än en månad kvar till vi får veta om Pirate Bay eller Upphovsrättsmaffian överklagar domen i Pirate Bay-målet och media håller ett motvilligt öga på upphovsrätten av rädsla för att springas om av ännu en bloggbävning.

Mattias Bjärnemalm tipsar om två artiklar på nyheter 24 som bägge indikerar den sortens värld vi kommer att få när väl allt motstånd mot IPRED och upphopvsrättsmaffian har upphört. I en debattartikel i SvD talar Wikipedias svenska ansikten om risken en allt för stark upphovsrätt innebär för det kreativa skapandet och i DN används i en intervju ordet ”vansinnig” om upphovsrättstiden för enskilt verk.

Men ändå, branchens juggernaut tuffar på ivrigt påhejad av nyttiga idioter som Guillou, Marklund, Ulvaeus och nu senast Carina Rydberg. Politikerna har antingen sålt sig till den med mest pengar eller så har de sin egen, mycket mer sinistra agenda, det är inte lätt att veta. Och tillsammans, i samma båt, glider vi mot den totala kulturkollaps som kallas advokatsamhället.

Låt oss inte skräda orden. Låt oss se nyktert på det hela. Vem tjänar på en stärkt upphovsrätt?

Är det de nya oetablerade kulturproducenterna?
Nej!

Är det de etablerade men inte bästsäljande kulturproducenterna?
Nej!

Är det upphovsrättsmäklarna?
Ja!

Upphovsrätten har sedan den för första gången formulerades på senmedeltiden genomgått mutationer som gör att den inte längre kan ses som ett skydd för kreatören i första hand, om den vore ett skydd för kreatören skulle den kunna upphöra direkt efter dennes död. Istället är den till för att transformera en idé till en påtaglig vara, något som kan köpas och säljas vidare bara du har tillräckligt med pengar. Den som betalat dyra pengar för publiceringsrättigheterna vill givetvis att denna investering skall löna sig så länge som möjligt, varför man gömmer sig bakom upphovsmannen och dennes efterlevande och säger att man ”skyddar” deras intressen.

Men det ligger inte i Björn Ulvaeus direkta intresse att Universal fortsätter tjäna pengar på Dancing Queen i 70-95 år efter hans död. Med tanke på att det bör finnas rätt bra med stålar undanstoppade i det Ulvaeuska hushållet (om han är normalbegåvad i ekonomiska frågor) kan man till och med fråga sig om det ligger i hans barns intresse. Särskilt inte som att lejonparten av de pengar som strömmar in när 2058 års Discjockeyer lägger på Money Money Money går till vem som nu har köpt rättigheterna då, och inte till det Ulvaueska dödsboet.

Hänger ni med?

Inte? Låt mig då låna ett debattgrepp från mina meningsmotståndare. Låt oss hantera ett stycke musik som om det verkligen vore en fysisk vara i limiterad upplaga, som kan stjälas om det vill sig illa:

Om jag skriver en låt så är det rimligt att jag får betalt för det arbete jag lagt ner på att skriva låten. Säg 40 timmar komponering (jag skriver musik olidligt långsamt), 20 timmar repetition och 10 timmar inspelning. Med en timlön på säg 180 kronor blir det 12600 kronor som jag måste få in. Allt jag får in över dessa 12600 kronor är att betrakta som avkastning på investering. Jag har investerat tid värt 12600 kronor i att skriva, repetera och spela in en låt.

Okej, nu handlar det om investeringar, vad är den tid som en genomsnittlig investering behöver löna sig inom utan att kallas en förlust? Fråga gärna en dig närstående ekonom. Om jag går till en riskkapitalist och vill låna pengar för att köpa en videokamera för att spela in dokumentärfilm förväntar han sig att få tillbaka de pengarna (samt en ansenlig vinst) på någonstans mellan tre och fem år.

På vilket sätt kan en videokamera ses som annorlunda än ett musikstycke (eller min dokumentärfilm för den delen)? Bägge är fysiska föremål som kan stjälas, eller hur?

Varför är musikerns investering av 12600 kronor värd mer skydd än kapitalistens investering av 40000 kronor?

Vi måste våga se över upphovsrätten och styra bort den från de mest vansinniga utmarkerna av rövarkapitalism. Vad kan vara en rimliga livslängd på en ekonomisk upphovsrätt? (Den idéella upphosvrätten måste hanteras separat).

Och vilket sorts samhälle kan vi skapa, där konsumenternas rättigheter, producenternas rättigheter och allas integritet kan bevaras i samklang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: