Var går rimlighetens gräns?

juli 18, 2009 at 9:49 e m (Kultur: Övergripande) ()

Tänk om en tavla vore musik, funderar Ravenna över på sin blogg. Och visst ger den upphovsrättstransformationen upphov (pun not intended) till ett par intressanta tankar. Men låt oss gå ett steg längre, konstnärer är ju som bekant än mer stingsliga än musiker när andan faller på.

Men en grupp upphovsmän som alla glömmer bort i debatten är arkitekter.

Jag frågade min far, som är arkitekt, när vi hade en rätt hetsig debatt om upphovsrätt:

”Du får väl givetvis betalt varje gång någon går in i ett hus du ritat?”

Det visade sig att så inte var fallet. Vilket jag ser som oerhört märkligt, skall hans upphovsrätt kränkas gång på gång bara för att ingen vill betala för sig för att gå in i ett hus? Hur tjänar han sina pengar egentligen?

T’änk om ett hus vore musik:

Inte nog med att betala hyra, en arbetsgivare skulle också behöva betala en årlig avgift för varje anställd (och besökare) som kom in på gatan och såg huset.

Nej… det är inte ens värt att försöka dra paralellen vidare, det slutar vara absurt och börjar bli dadaistiskt…  men visst är det bra lustigt att det är sån skillnad på upphovsrätt och upphovsrätt?

1 kommentar

  1. Pip said,

    Det är också det som är faran med att ge musikindustrin för mycket mark. Då kan snart andra komma och hävda att samma regler naturligtvis ska gälla för deras konst – och med rätta.

    Om man ska betala en årlig avgift för musik man spelar på kontoret, så borde man rimligtvis också betala en årlig avgift för konst man sätter upp på kontoret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: