An Unfair Judgement

november 11, 2010 at 1:00 f m (Kultur: Ljudlig) (, , , , , , )

Jarno brukar ju tipsa mig om musik eftersom vi gillar rätt mycket samma sak. Han tyckte jag skulle ta och göra en femlista över fem grupper han tipsat mig om och vad jag tycker om dem så, sagt och gjort:

The Sword: Om du drömmer om den tid då det fortfarande var ungt och rebelliskt att lyssna på Deep Purple och Thin Lizzy så sitter Austinbandet The Sword som handen i den smidda handsken. Riktigt jämra retro fast med en uppdaterat fet produktion. Det låter som om Deep Purple, Thin Lizzy och Black Sabbath hade gått samman för att göra den optimala protometal-skivan. Jag gillar’t men skulle personligen rösta på Early Man, om det inte vore för att Early Man sladdat loss och släppt en thrashplatta nu på sistonde. The Sword verkar än så länge vara rätt stabila även om låttitlar som ”The Frost’Giant’s Daughter” och ”Fire Lances of the Ancient Hyperzephyrians” får till och med en gammal fantasy-älskare och rollspelare som jag att vrida sig lite generat. Den sistnämda låten låter för övrigt jävligt Early Man.

Griftegård: Riktigt tung jävla Doom i funeral-skolan. De var grymt uppskattade på en av Doomkvällarna jag då och då har tillsammans med Evil Robotics och andra likasinnade doom- och stoner-heads. (Vi har också diskuterat att hålla en Grind-lunch, men jag vet inte hur det blev med de planerna.) Hur som helst, åter till Norrköpings finest för tjyven. Debuten ”Sacred, Solemn, Severe” låter som den heter. Det är ingen direkt smattrande BPM trummorna går närmast i entakt. Riffen är utdragna och hypnotiska medan Thomas Erikssons sång är klagande och förhållandevis klar. På en skala skulle jag säga att de är poppigare än Ahab, men tyngre än Trouble.

Graveyard: Om Glenn Danzig hade sjungit i tidiga Jethro Tull hade det låtit ungefär så här. Efter att ha lyssnat på ultrahypade Ghost har jag kommit till insikten att satanistisk retro-rock tydligen är grejen i år. Men jag kan inte precis säga att jag klagar. Graveyard är perfekt musik att koppla av lite med.  Vissa låtar, som ”Blue Soul” har starka vibbar av tidig Alice Cooper, inte heller det någon nackdel om man skall snärja mig förstås. På hela taget tycker jag att Graveyard levererade en riktig höjdarplatta och kan bara beklaga att jag inte haft tillfälle att se dem live.

The Crown: Viss förvirring uppstår eftersom bandet passar så illa in i de övriga, kan jag ha missat ett annat The Crown? Hur som helst råder en viss tveksamhet om huruvida det är okej att säga att Jarno tipsat mig om det här bandet då jag är rätt säker på att ”Forever Heaven Gone”-demon ligger i den där stora kartongen med VHS- och audio-kassetter som ligger någonstans, jag vet bara inte var. Det är rätt så okej Death Metal, väldigt old school vilket är skönt i en tid då det knappt går att skilja dödsmetallaband från Limp Bizkitz-coverband. Betydligt fräschare än Engel, för att nämna ett band med The Crown-connections. Kanske måste jag spendera mer tid med The Crown, det är ju trots allt inte oävet, men det är inget som träffar mig så där direkt med OOOMPH! likt de andra banden i den här genomgången.

Jex Thoth: En väldigt angenäm bekantskap. Inte så tungt eller brutalt, men Jessica ”Jex” Thoth har en skönt stonig röst. Lite som en Joan Baez på droger… mer droger… ah… ni vet vad jag menar. Musikaliskt känns de som den felande länken mellan Black Sabbath och Sleep, vilket ju inte är helt fel. Jex Thoth har ingen wikipediasida så jag vet fan inte ett skit om dem. Men jag vet vad jag gillar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: