Signade jul

december 1, 2010 at 9:33 e m (Kultur: Ljudlig, Störningar) (, , )

Det är den tiden på året igen. När vi släpper ut Carola ur utfrysthetens bunker och låter henne fylla våra hjärtan med julens glada budskap. Inte bara Carola förresten, varenda halvbegåvad artist måste ut med en ny julskiva, i år igen. Till exempel.

WHAT THE FUUUUUCK!

Vad är det med all den här skitnödigt sakrala musiken i elvastrukna fiss? Vad i helvete har kastrater med julen att göra? Varför är alla svenska julsånger baserade på psalmmodellen? Varför är allt förknippat med julen i tonlägen som man måste vara galen, frikyrklig och med stämband av rostfritt stål för att kunna framföra? Varför måste man låta som om julen är det mest beklagansvärda som finns? Borde inte de kristna vara glada över Jesu födelse? Vi hyllar honom med ”Det strålar en stjärna”, för när vi tänker på Jesus så vill vi tänka på den där obehagliga kittlande känslan man får i halsen när man försöker låta som när Stephen O’Malley trakterar ett punkterat dragspel.

När det för en gångs skull inte är psalmer man skall tvingas höra på är det importerad amerikansk infantilism. Om jag en gång till behöver hur mamma kysser tomens röda rudolf till bjällerklang så kommer jag att löpa amok i centrala stan med en julgran i nävarna.

Sen har vi den här svenska förkärleken för ”traditioner”, bara för att Wham! hade en hit en gång med ”Last Christmas” skall vi alltså behöva lyssna på den på repeat, varje jävla jul… tjugosex år senare. Det finns idag människor som pensionssparar som inte var födda när den här låten spelades första gången. Tjugosex jävla jular! Inte är det så mycket bättre att tänka sig att vi förmodligen kommer att fortsätta höra Wille Crafoord och hans spelevinkar tortera julen igen, som D gjort varje år sedan 1992.

Julen tar all värdighet från allt. Alla som rör vid den smittas och blir till fasansväckande parodier på sig själva.

Okej, jag erkänner, den sista var ganska awesome.

Efter allt det här lidandet erbjuder jag något som åtminstonde är avlägset roligt.

TILLÄGG:

Med risk för att min synthande hustru skall bli olidlig måste jag erkänna att det här var en rätt respektabel jullåt. Om jag slipper höra den varje år kan den komma på min vitlista.

Satanisterna tar hem förstapriset som vanligt dock.

4 kommentarer

  1. Janne said,

    220 Volt!

    • aberg said,

      Jag var lite osäker på hur jag skulle förhålla mig till 220 Volt eftersom jag faktiskt har ett visst nostalgiskt förhållande till Heavy Christmas. Det skulle blivit lite för mycket positivism i posten helt enkelt.

    • Olle said,

      O helga natt med Jussi, kan det bli mäktigare?

      • aberg said,

        Det är ju fortfarande en julepsalm, ergo onödigt sakral melodi. Dessutom, hur ofta är det Jussi som spelas och hur ofta är det Skaskråla?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: