Mina val för Metal Night 2010 med extra Doom

februari 13, 2011 at 10:32 e m (Kultur: Ljudlig) (, , )

Lite sent påtänkt, men jag lovade ju er en rapport från den senaste Metal Night som utspelade sig i R:s för ändamålet närapå färdigrenoverade lägenhet i en gentrifierad del av Göteborg.

För de som inte varit med förr är själva temat på Metal Night en sorts extrem hårdrocksnördighet som skulle få Andres Lokko att skriva långa och indignerade krönikor om hur illa han tycker om hårdrock. Ett gäng invigda samlas ungefär en gång om året och äter massiva hamburgare, dricker öl av blaskig sort samt halsar JD direkt ur flaskan. Allt under förevändingen att få uppvisa sina val av hårdrockslåtar i en bunt olika kategorier.

I fjol var kategorierna som följer:

Kategori 1: Judge the metal by it’s cover.
(http://www.sikworld.com/artofmetal/Paradise_Lost-Shades_of_God.jpg)

Jag har inte så mycket att tillägga. Det här var så vitt jag vet ett av de första omslagen som Dave McKean designade åt ett hårdrocksband och tillsammans med omslagen för Cemetarys ”Godless Beauty” och My Dying Brides ”As the Flower Withers” rullade Dave McKean-vågen igång i de hårdare kretsarna. Jag älskade givetvis redan McKean förbehållslöst från hans samarbete med Neil Gaiman i omslagen till Sandman. Men det går inte att komma ifrån att McKeans estetik satt sitt avtryck på hårdrock. Att ”As I Die” är, som jag tidigare sagt, en av världens allra bästa låtar är ju inte fel det heller.

Kategori 2: Metalnight Unplugged.

Akustisk Metal är svårt. Antingen är det någon lökig MTV-omarrning eller så är det iso-certifierad powerballad enligt Testament-mönstret. Eventuellt bara ett intro till låten. Jag tyckte det var dags att dra fram ett par gamla Thrash-rävar i ljuset. Delvis för att jag tenderar till att bara försöka missionera med norskt och avantgardistiskt i vanliga fall, och dels för att jag minns att jag verkligen älskade den här låten när det begav sig. Kan vara världens enda flamencohårdrockslåt. Bubblare var så klart Slaughter of the Bluegrass fantastiska cover på ”Blinded by Fear”.

Kategori 3: Drums please!

Trummor är för mig trummor. De är på det stora hela inte så intressanta annat än när de inte piskar på som de skall. Jag har ännu inte hittat det där som verkligen skulle få mig att tända till på en trummlåt. Min dröm är att hitta ett band som spelar helt mässingslöst och istället bara låter det primala ljudet av trä mot skinn och trä mot trä styra. Byt ut den där rideklocke-plingande tönten mot ett par Djembe- och Dundun-plågare. Eller ett Taiko-gäng. Soulfly ligger ibland nära det jag söker, så de fick vara mitt val.

Kategori 4: Best of the big four.

Eftersom alla någorlunda insatta ”visste” att jag skulle komma med Anthrax, som ju definitivt är min favorit bland de fyra stora, kände jag mig tvungen att vara lite tvär. Det slutade i att jag valde proto-emo-låten från den sista bra Metallicaplattan. Ett på det hela lovvärt initiativ om det inte hade varit för MP som valt samma låt med motiveringen ”det var det sista spåret innan allt gick åt helvete”. Att ha samma låt som någon annan är en ständigt återkommande mardröm för Metal Night-nördarna och givetvis har jag och MP lyckats två gånger på raken. (Vid Metal Night i Solna hade vi bägge valt samma Bon Jovi-låt i kategorin ”Skäms”, det var Runaway om någon undrar.) Nästa år besparar vi oss pinsamheten genom att lämna in en gemensam lista tror jag.

Kategori 5: Not just oldies are goldies.

Kategorin för nytt är en av mina favoriter. Man får anledning att anstränga sig lite och jaga sånt man inte hört förut. Jag brukade när Metal Night närmade sig gå in på Repulsive Records borta vid jobbet och be om ”något nytt som du tror jag skulle gilla”, av oklar anledning eftersom jag inte tror killen bakom disken visste något om min musiksmak, och sen lyssna in mig på det. Det har givit mig Dödheimsgard, Nachtmystium och Isahn. I år fanns inte något Repulsive Records att luta sig mot och vem fan orkar åka till Gamla Stan för att gå på Sound Pollution i tid och otid. Alltså fick Jarno bli min ciceron och efter att ha tjatat om att jag borde lyssna på Dawnbringer i en månad eller två så fick han rätt.

Okej då, som en bonus för att det här inlägget är så sent bjuder jag också på mina låtval från senaste mötet med Doomfrämjandet (@doomlobbyn på Twitter dårå).

Kategorierna var trenne och så som följer:

Kategori 1. Deppdoom.


Som någon skarpsynt Doomfrämjare påtalade: ”Det kunde ju vara vilken doomlåt som helst”. Men jag hävdar att om det inte gråts lite extra i texten är det fanemig inte deppdoom. Dessutom bör varje tillfälle tas att hylla Candlemass som förgrundsfigurer i genren.

Kategori 2. At war with heaven

De flesta doomband tycks vara relativt lågmälda med sin Satanism. Det gjorde det till ett extra helvete att hitta något i den här kategorin. Till sist fick det bli Sloth bara för att de åtminstonde hade tagit sitt namn efter en dödssynd. Plus att det är en förjävla bra låt.

Kategori 3: Kan jag inte komma ihåg namnet på

Catacombs – Dripping Dead City på We7

Det är fullt möjligt att kategorin var ”ultratungt” för här blev det funeral doom för hela slanten. Catacombs ”In The Depths Of R’lyeh” tilltalade mig inte bara för sin sinnessjuka blytyngd, utan också för att det var lovecrafttema. Dessutom Lovecrafttema på ett bättre sätt än vad Dawn of Relic lyckas med på den på det hela taget ganska märkliga plattan Lovecraftian Dark. Xathagorra Mlandroth tvekar inte inför att spela in 16:37 med monoton ultranautisk doom. Vilket hedrar honom. Om han kunde få ut sin skit på Youtube vore det ännu bättre för den här listan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: