På väg in i historien

april 27, 2010 at 10:28 f m (Död, Kultur: Ljudlig) (, , )

Det är inte bara jag som saknar Bo Hansson tydligen.
Copyriot skriver mycket bra och varmt om sitt minne av Bo och skivan El-ahraira.
Så även Barnvagnen som delar med sig av sina Hanssonminnen.
Throw me away har också uppmärksammat den flyhäntes bortgång.

”Sagan om Ringen”var en av de första skivor jag fastnade för i min mors skivsamling. Inte konstigt eftersom jag redan tidigt danades till ett tolkienfan. Jag läste seriealbumet, baserat i alla fall till viss del på Bakshis filmversion och lyssnade på skivan. Hanssons svävande slingor och emellanåt hetsiga spel brände fast sig i mitt sinne på ett sätt som, måste jag erkänna, få musikstycken lyckats med. För er som har Spotify kan jag bara rekommendera att lyssna själva.

Jag försöker desperat att gräva efter något mer påtagligt Bo Hansson-minne. Men för mig har det bara rört sig om en bakgrund till att växa upp, en ljudtapet som alltid funnits någonstans i bakgrunden. Det gick alltid att ta fram Sagan om Ringen eller Trollkarlens hatt och få de där rysningarna efter ryggraden.som till exempel ”De svarta ryttarna” gav mig. Jag har dock inte lyssnat på Bo Hansson sedan jag övergav min skivspelare på MGB:s vind i Göteborg, men upptäckten att han finns på Spotify var oerhört välkommen.

Hur som helst, här står jag igen… på kanten av Kipling Tower och tittar ner på en värld som inte förstår vad som har blivit fel. Bo Hansson finns inte längre, men den här gången känner jag mig inte lika ensam.

Annonser

Direktlänk Kommentera

To boldly go…

december 21, 2008 at 10:49 f m (Död, Kultur: Rörlig) (, )

Vi ska alla den vägen vandra, och allt fler av oss ju mer tiden lider. Den 18 december 2008 avled Majel Barrett Roddenberry, änka till Star Treks skapare Gene Roddenberry, 76 år gammal från komplikationer av den leukemi hon led av.

För oss nördar är det så klart tråkigt, som det alltid är när jag rapporterar om någon obskyr ikon som dött. För Star Trek innebär det att alla datorer i framtiden kommer behöva nya röster. Det var nämligen Majel Barrett Roddenberry som bidrog med sin röst varje gång datorn hade ”insufficient data” eller ansåg att ”Captain Picard is no longer on the Enterprise”.

Men nu är det dags för Majel att besöka The Undiscovered Country och se om Gene har väntat på henne där.

Direktlänk Kommentera

Goda nyheter både för nördar och andra

november 6, 2008 at 10:45 f m (Död, Kultur: Skriven) ()

En av mina stora sorger för närvarande är att min favoritförfattare Terry Pratchett diagnostiserats med ”Early Onset Alzheimers”, vilket visserligen inte påverkar mig i mitt direkta dagliga liv men ändå känns lite tråkigt. Alla ska dö någon gång, men när det är en författare vars varje bok du ser fram emot med spänning och upprymdhet så känns det som om det vore trevligt om det skedde en bit längre fram i tiden.

Men nu testas ett nytt mirakelmedel, hoppas bara Terrys Alzheimer håller sig i schack länge nog för att läkemedlet skall kunna testas klart, och att det verkligen fungerar så klart.

På tal om författare på fallrepet. Michael Crichton blev bara 66 år, cancer så klart… En stor förlust för älskarna av pseudovetenskapliga populärromaner. Men Dan Browne finns ju kvar.

Fan… det mänskliga livet är kackigt. Det finns så många märkliga sjukdomar och eländen som kan ta kål på oss och varje gång vi löser en gåta slipper något annat ut. Och i slutändan kan ändå ingen hindra åldrandet eller det faktum att du kan dö när du halkar i duschen och bryter nacken.

Direktlänk Kommentera

Ibland blir man bara glad – ibland ledsen

oktober 28, 2008 at 12:44 e m (Död, Mediakommentar) (, , , )

Metros huvudrubrik i morse gjorde min dag idag.

”Nekades vård – för att han var ‘död'”

Underrubriken skanderade att ”Allt fler Levande döda i Sverige – kan få ekonomiska konsekvenser”

Är Jon Ajvide informerad?

Hur som helst är det hög tid att någon tar och intresserar sig för de ekonomiska konsekvenserna av den ökande nekrotiska livsstilen. Efterfrågan på salt och vitlök går upp, tillsammans med priset, den illa åsidosatta vigvattenindustrin får ett uppsving och äntligen slutar folk stirra skumt på en bara för att man försöker ta med sig en motorsåg och ett avsågat hagelgevär på morgonbussen.

Avdelningen döda som inte är levande glädjer mig mindre dock. En god vän till mig ringde för ett par veckor sedan och berättade att Harry Nyman dött. Och så var vi där, vid foten av Kipling Tower igen… folk saknar helt enkelt den enklaste allmänbildning i den här märkliga parallellvärlden som jag motats in i.

Harry var skådespelare, för den breda massan kanske mest igenkänd som barägaren i Jägarna, men han var också en av min barndoms stora profiler. Rund, glad och skäggig med ett finurligt sätt gestaltade han udda existenser. I en programserie bodde han i en förvaringsbox på en tågstation och bjöd förbipasserande på varm sylt, i en annan var han en småtokig uppfinnare som bodde på en strand under en uppochnervänd båt.

Harry var också en vän och en kollega från den tiden jag jobbade som lärarassistent på min gamla gymnasieskola, där han var teaterlärare.

Även om du inte minns honom, för att du är för ung eller uppväxt i en del av landet där man inte såg regionalt producerade barnprogram eftersom ens föräldrar var mer rädda för att du skulle smittas av någon lantisåkomma än att du skulle bli våldsam av att glo på Starzinger och Rai Grottpojken dagarna i ända, så var Harry en stor profil och förtjänar att bli mer saknad än han är.

För att jag säger så.

Direktlänk Kommentera

Igel-fucking-kottar

april 11, 2008 at 9:25 e m (Död, Uncategorized)

Det har gjorts narr av min faiblesse för igelkotten, detta hårdrockigaste av alla djur. Men allvarligt, kan ni tänka er ett djur som är mer metal? Täckt med taggar som den värsta nitlädersrockare, aggresiva mot medlemmar av samma art (utom vid parningstid, som genomförs med största försiktighet) och ätare av diverse oidentifierat guck.

Att vara Igelkott är som att bo på hultsfredskampingen året om.

Igelkott

Men ni ser ju själva, det här är inte någon glorifierad råtta, som en hamster eller ett marsvin. Det här är 100% rå, oförfalskad attityd. En igelkott kan slita benet av en närgången grävling och slå ihjäl en häst med det. Bilden är (cc) Samuel Palmer

Det tråkiga med igelkottar i största allmänhet, förutom att de är fridlysta och tydligen fulla med löss och annat hyss, är att de är beklämmande dumma. De rullar ihop sig till en boll vid minsta tecken på fara (som SUV:ar, Halvbandvagnar och Bert Karlsson), något som för med sig att det bara i skaratrakten krossas ett par hundra igelkottar per svampsäsong. Dessutom går de ut ur ide så fort snödropparna börjar visa sig.

Inte så bra idé i år dårå.

Igelkottarna hittar ingen mat, eftersom allt de äter är smartare än att gå ut när vintern fortfarande kryper i knutarna. Så igelkottarna, som ju är både söta och metal på samma gång, svälter ihjäl och ormar, sniglar och annan slem skit frodas. Var är rättvisan i det?

Ja, ja, ja… det finns ingen rättvisa. Galna tyska kvinnor går omkring med hammare och småflickor rövas bort av pedofiler. Dessutom svälter folk till döds och Jan Myrdal kan fortfarande inte sätta fingret på varför ”det stora språnget” verkligen inte var någon bra idé (på tal om att svälta ihjäl). Men om man ska ta in all skit som händer i världen så sprängs man. Medan igelkotten är liten, försvarlös och ändå härligt taggig. Ett perfekt substitut för all världens lidande.

Lägg ut lite uppblött bröd i trädgården till era taggiga vänner. Men strunta i mjölken… de är laktosintolerante de små livsodugliga kräken.

Imorgon:
omsorgsfullt skrivna listor med tidernas bästa seriemördare

Direktlänk Kommentera

Dead guys on parade

april 7, 2008 at 1:57 e m (Död) (, , )

I den eviga strömmen av olika sorters dödsfall som nu slutligen har börjat nå kändisar man kan namnet på avled Charlton Heston häromdagen.

När ambulanspersonalen kom fram vad det första de fick göra att slita geväret ur hans kalla döda händer.

Direktlänk Kommentera

En stor förlust

mars 5, 2008 at 2:04 e m (Död) (, , , )

Gary Gygax dog igår. Vilket bara skulle kunna bli mer deprimerande om folk inte visste vem jag pratade om.

Ja… så var det ja…

Jag svär, det är som att leva i en skum alternativ dimension där folk tror att Eifeltornet heter Kipling Tower och ligger i London (Tack Nicklas Rådström, du är och förblir en av svensk litteraturs giganter på senare år). Eller som att plötsligt vakna upp på planeten Nihilist där saker och ting du tagit för givet högt värderade plötsligt ligger i  samma hög som hundskit, under hundskiten.

Man går omkring och tror att man har koll på världen och sen går någon och dör och när man är deppig för det så tittar folk oförstående på en som om man hade leprasjuka tentakler växande ur pannan.

Okej, era obildade träskkreatur. Lika bra att jag tar det för er på en gång. Gary Gygax skapade det första Dungeons&Dragons. (Han skapade ett par efterföljare också, men framför allt var han mannen som skapade rollspel. Punkt) Utan honom hade generationer av nördar varit fattigare människor (eller rikare, eftersom de inte bränt alla sina pengar på att köpa sourcebooks, men ni förstår vad jag menar). Har du någon gång spelat rollspel så står du i tacksamhetsskuld till Gygax och bör hedra hans minne. Det tänker jag göra.

2007 var ett sunkigt år för nördar och 2008 blev just ännu sunkigare. Bleh.

Direktlänk 2 kommentarer