Återanvändning

september 17, 2010 at 10:06 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Politik, Teknik) (, )

Jag postade i kommentarerna på Uppsnappat eftersom jag tyckte jag hade något att säga. Sen blev det så himla långt att jag kände att det på något sätt var en bortslösad bloggpost som kunde fått bo här hos mig.

Jag har väl i och för sig rört de här idéerna både en och två gånger tidigare på bloggen, men om Alliansen kan tjata om Ohlys kommunism så kan jag tjata om något som jag tycker är viktigt också.

Först två saker, och sen ett påstående:
För det första är fildelning kanske inte så mycket en rättighet som ett faktum. De sätt som finns att stävja den är för ineffektiva eller för totalitära, därför är det enda rimliga sättet att lösa fildelningsproblematiken genom anpassning.
Man behöver inte gilla det, men om man inte är beredd att stänga av alla datorer i världen så har man att välja på att kriminalisera fildelning och se den fortsätta ske i oförminskad skala eller hitta en annan lösning.

För det andra vänder jag mig emot argumentationen att kulturproduktion måste vara dyr. Det är självklart att en film måste ha skyhög budget när huvudrollsinnehavarna skall ha 20-40 miljoner dollar var för sina insatser. Jag lovar dig att jag med rätt manus och lite ekonomisk återhållsamhet skulle kunna prestera en lika bra film som Inception för två miljoner dollar. (förutsatt då att jag hade en talang som regissör). Det intressanta med en film för två miljoner dollar är att den börjar generera pengar långt före en film för 160 miljoner dollar. (förutsatt att den har några kvaliteter att tala om då)
Men, ta inte mitt ord för det… läs vad en oberoende filmskapare har att säga om saken.
http://bit.ly/aLn5Ph

Så, mitt påstående då. Jag tror visserligen att kultur kommer att fortsätta existera jäms med människan, alldeles oavsett pekuniär ersättning. Men, jag är övertygad om att bästa sättet att bevara en del av det nuvarande (historiskt sett väldigt nymodiga) systemet med professionella populärkulturskapare är att lämna den manufakturistiska iden om kulturyttringen som en komoditet. En bok är inte en spinnrock, en film är inte en bil och ett musikstycke är inte en skrivmaskin. När du betalar för en CD-skiva så är det inte CD-skivan du köper, eller ens (som skivbolagen vill ha det till) en tidsbegränsad användarlicens för musiken på skivan. Du gör en inteckning i framtida skapande av en likande CD-skiva. Om du betalar hundra kronor för att se Inception så är det för att du vill att Christopher Nolan skall göra en till spännande och tankvärd science-fiction-film. (I dagens system är det för övrigt snarare en inteckning i att Richard Hobert skall få spela in ytterligare ett taffligt medeltidsdrama med Rolf Lassgård och Helena Bergström, men det är ju bara för att svenska filmkonsulenter tar vad som ursprungligen var en solidarisk tanke och ger till sina kompisar istället.)
Ett sånt här system fungerar givetvis bättre utan mellanhänder, särskilt det för närvarande ganska korrupta distributionsledet, vilket faktiskt gör fildelningen till en bra och kulturfrämjande företeelse. Så länge infrastrukturen för att stödja kulturskaparna direkt finns och medvetenheten slagit rot hos konsumenterna att eventuella betalningar är en aktie i framtida produktion så kommer vi kunna ha en fungerande professionell kultur.

Skulle det systemet kollapsa, då får vi falla tillbaka på amatörkulturen, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt… den har aldrig mått så här bra om du frågar mig. Det har aldrig funnits så här många människor som kunnat göra så här mycket olika kultur i de mest skilda former och till så hög kvalitet, utan att förvänta sig en spänn tillbaka.

På söndag röstar jag och alla som hatar människor och vill ha det sämre för alla på Tengil.

Ni som vill ha mindre övervakning, en sundare syn på patentsystemet och en nykter syn på fildelning kan rösta på Piratpartiet.

Ni som vill rösta på Sverigedemokraterna kan sluta läsa min blogg.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Ett sätt att konkurrera med gratis

juli 20, 2010 at 10:04 e m (fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Det finns två sorters människor här i världen och nej… jag tänker inte börja tala om ”hoppa” och ”knuffa”-människor igen.

Istället är det frågan om de som klamrar sig fast vid en affärsmodell och de som kan förändra sitt sätt att tänka. Det går bra att klamra sig fast vid en affärsmodell så länge affärsmodellen går med vinst. Men om du inte kan lägga om kursen i motvind så kan du komma att få lägga ner företaget. Att Copyswede inte har så många möjliga kursändringar utan kommer gå till botten med man och allt, om de inte lyckas lura på våra politiker ytterligare en idiotisk straffskatt, gläder mig visserligen. Men andra har pratat om detta.

Istället tänkte jag ta upp ett positivt exempel:

I den magiska världen av masspelaronlinerollspel finns det en kung. Han heter Blizzard och styr enväldigt över vad som anses som en ekonomisk framgång med sina 11,5 miljoner spelare. Detta betyder i princip att om du inte drar in nära nog en miljard kronor i månaden på ditt onlinerollspel så räknas det som en ekonomisk flopp. Hur bisarrt orimligt det ekonomiska klimatet är kan väl förmodligen vem som helst gissa.

För att få ta del av storkovan så gäller framför allt två tankar:
1) Du måste ha en stabil Intelectual Property att luta dig mot. De populäraste varandes Star Wars, Star Trek, Conan Rabarbern, Dungeons & Dragons, Sagan om Ringen, Warhammer och Superhjältar.
2) Ditt spel måste vara lika neddummat som World of Warcraft för det är vad kidsen gillar.

Så, du börjar med att köpa en svindyr IP från ett slemmt licensieringsbolag och sen försöker du härma efter det minst engagerande konceptet i speluniversum. Och om du får in mindre än en miljon spelare går du i konkurs. Värt att nämna i det sammanhanget är att innan World of Warcraft fullkomligen exploderade ansågs 200 000 betalande spelare exceptionellt bra och gör man matten så ser man att 200 000 gånger 135 kronor i sig skulle omsätta inte helt föraktliga 27 miljoner kronor i månaden eller 324 miljoner om året. (Vilket skulle kvala in dig i den övre halvan av segmentet ”medelstora bolag”)

But I digress, som de anglofona säger. Vad gör du när användarantalet går åt fel håll och Kung Blizzard hånskrattar åt dina försök att hålla näsan över vattenytan? Turbine, som köpte på sig både Sagan om Ringen och Dungeons & Dragons i ett utfall av total IP-frossa, började fundera.

Ett av de största problemen med att dra in nya spelare i ett onlinerollspel är att när du väl pungat up med pengar för din låda med fem omoderna CD-skivor i och ägnat större delen av en kväll åt att sitta och vända plastplättar i datorns kaffekoppshållare så har du två år av uppgraderingar att ladda ner från Internet och applicera innan du får spela. Där har man en tröskel man kan försöka ta sig förbi. Kanske skulle man kunna lägga upp senaste ”major release” för gratis nedladdning? Många gör det. Blizzard erbjuder tio dagar av world of warcraft för den som vill. (Skulle du vilja fortsätta spela måste du köpa en låda med CD-skivor i däremot)

Turbine bestämde sig för att tio dagar inte var tillräckligt. Man satsade på en affärsmodell som kallas ”freemium”, ungefär som Spotify dårå. För den som vill spela Dungeons & Dragons så är det gratis. Helt gratis och no strings attached. Du behöver inte ens registrera ditt kontokort för att skapa ett användarkonto och ladda hem spelet. Men, precis som du hos Spotify får reklam och keckig ljudkvalitet om du vill äta gratis så får du inte tillgång till hela spelet om du inte pyntar lite.

Vill du spela en Warforged eller Drow som din ras? Det kostar pengar. Vill du att din karaktär skall vara en munk? Det går bra, men det kostar. Vill du ha access till fler uppdrag och grottor eller kunna ha mer än två karaktärer i spelet? Allt går att ordna med pengar. På lägre nivåer är i princip allt tillgängligt innehåll gratis, men ju högre upp i nivårna du kommer desto mer pengar kommer Turbine vilja ha av dig.

Vilket jag tycker är helt och hållet resonligt. Om du hänger kvar i spelet upp till de högre nivåerna så uppskattar du det uppenbarligen så mycket att du borde se över möjligheten att ge lite pengar åt de som skapade det. Har du väl köpt något till ditt konto är det dessutom ditt permanent. Om du köper nya uppdrag åt en karaktär så kan alla dina karaktärer komma åt de uppdragen. Om du verkligen vill ge Turbine pengar kan du dessutom, precis som hos Spotify, betala 15 dollar i månaden och få en prenumeration som ger dig access till allt spelet har att erbjuda.

Man kan diskutera spelets meriter som spel, men det är inte helt utan sin charm och eftersom det är gratis till att börja med är det perfekt för att slå ihjäl regniga semesterdagar, sjukdagar eller en långhelg med. Det enda du måste investera är hårddiskutrymme och tid. Jag laddade hem det för att jag inte hade lust att lägga pengar på något nytt spel och lika gärna kunde testa DDO som att försöka hitta ett piratkopierat spel som jag orkade engagera mig nog i att försöka kringgå kopieringsskyddet på.

Men hur gick det här vansinniga experimentet då? Inte kan det väl löna sig att ge bort ett spel? Särskilt inte ett spel som var så dyrt att utveckla som DDO? Tja, företag håller ju hårt i bokföringen men Turbine har i alla fall sagt att de drog in en miljon nya användare och femdubblade sina intäkter sen de gick över till Freemium. Vi tar det påståendet igenfemdubblade sina intäkter på att börja ge bort sitt spel ”gratis”.

Uppenbarligen trodde de dessutom så mycket på modellen att de gjorde samma sak med sitt andra svindyra IP, Sagan om Ringen… vilket jag ska ta och ladda ner och titta lite på så fort jag tröttnat på att spela DDO.

Vem vet, kanske något av spelen fångar mig så illa att jag måste ge dem lite pengar? Annars så har jag i alla fall spridit budskapet här. (Jag inser att det är gamla nyheter för den som håller ett öga på Onlinespel, men jag har faktiskt inte orkat bry mig om ”freemium” förrän i går när jag kände mig lite uttråkad.)

Direktlänk 1 kommentar

Jim Keyzer ”Soze”

februari 27, 2010 at 12:02 e m (fildelning, Ondska, Politik) (, , , , )

Allas vår favoritköpesnut är tillbaka, att vara en mutkolv i bananrepubliken belönas med allt högre poster och det är ju bra att Jim har ett brinnande intresse för upphovsrättsfrågor och goda kontakter i branchen, eller hur?

Det mest upprörande är visserligen bristen på reaktioner från någon annan än pirater i den här frågan. Men allvarligt talat, vore det inte bäst om Jimpa fick en tjänst där det inte var så lätt att ifrågasätta hans opartiskhet, kanske på ett område där han inte suttit på lönelistan hos ena parten i målet. Eller skall trenden sprida sig och Jimmie Åkesson få utse näste DO?

Jag måste erkänna, jag har inget emot att man försöker skapa opinion mot fildelning. Jag har inget emot att man försöker påverka regering och riksdag att stifta lagar mot copyrightbrott. På ett rent teoretiskt plan är allt det där delar av en fungerande demokrati. Det kan synas dumt att försöka lagstifta mot tidvatten, men så länge det sker i god demokratisk ordning så kan jag önska vederbörande lycka till. Men när hela fronten tycks bygga på korruption, mutor och osanningar… då blir det lite jobbigt faktiskt.

Jag vill inte att poliser köpta av filmbolag skall genomdriva lagar stiftade av politiker duperade av skivbolag, det är fel. Det är riktigt jävla fel.

Vi som tycker att det är dags att stämma i bäcken röstar givetvis på Piratpartiet i höst. Inte för att vi tycker ”det är okej att stjäla”, eller att ”sjukvård är inte lika viktigt som att få stjäla ifred” utan för att ”någon jävla gång måste det väl ändå för i helvete vara nog”. Vi behöver röster i riksdagen som ifrågasätter om filmbolagen skall få anställa poliser under pågående utredning av ett mål de själva är part i. Vi behöver röster i riksdagen som ifrågasätter om domare och advokater i upphovsrättsfrågor verkligen skall vara med i samma ”diskussionsklubb” utan att någonsin lyssna till motståndarsidans argument. Vi behöver röster i riksdagen som säger ”vi kan inte bedriva signalspaning mot hela folket i förebyggande syfte, för det är inte förenligt med demokrati”.

Jag är ledsen, men fördelningspolitiken får vänta… just nu är det viktigare att se till att min skatt inte går till vissa verksamheter än hur hög eller låg den är.

Direktlänk Kommentera

Dags att ta till predikstolen

januari 27, 2010 at 10:24 e m (fildelning, Högst privat, Kultur: Ljudlig) ()

Jag spenderade ett par dagar i Göteborg med att dricka alldeles för mycket öl med Jarno på en måndag, se Nitzer Ebb och Depeche Mode på en tisdag och bli översnöad av alla de otäckaste snösorter en onsdag i Göteborg i Januari kan frambringa. Tips, fler än du tror.

Dessutom läste jag Eric Flint på min iPhone, vilket funkar förvånansvärt bra och alla de tunga pappersböckerna jag släpade i väskan förblev oöppnade. Jag ska inte gå så långt att kalla det framtiden för läsning, för jag gillar riktiga böcker bra mycket bättre än jag gillar min iPhone (hädelse, jag vet) och den dagen jag låter en författare signera min telefon är den dagen jag checkar in på dårhuset. Men som ett tillfälle att slå ihjäl väntan på bussen eller när man behöver resa lätt så är det ypperligt.

Nåväl, bakfyllan på tisdag var mindre trevlig, men efter pasta och öl på Joe Farelli’s var jag återställd nog för att se en bra konsert. Jag skulle förmodligen aldrig köpa en Depeche-platta annat än som gåva. Men nog hade  de satsat på att ge valuta för biljettpengarna. Jag gillade deras bombastiska ljusrigg (en gigantisk LED-vägg och en LED-glob) som körde videos och liveklipp samt spejsade effekter. Dessutom är nog allt kul att se live, förutom sådana där störda shoegazerband som egentligen hatar att spela live och bara försöker vara så osynliga som möjligt.

När jag kom hem stog min Google reader på 125 artiklar, vilket känns som det kan ta ett par dagar att skumma igenom. Men följande pärla av Mike Masnick på Techdirt kände jag mig tvungen att dela med mig av omedelbart. Om du inte har läst den får du inte komma och argumentera om fildelning av musik med mig, särskilt inte om du tänker köra argument som ”Fildelning skadar små okända artister.” eller ”Det går inte att konkurrera med gratis.”

Okej? Förstått?

Läs den jävla artikeln nu.

Direktlänk Kommentera

Gratis böcker

januari 24, 2010 at 9:41 e m (fildelning, Kultur: Skriven) (, , )

Jag har fått en ny chef, som jag för en gång skull både gillar och respekterar. Jag skulle kunna gå in på forna chefer och deras fel, men det känns illojalt mot företaget… och det här är ärligt talat inte den sortens blogg.

Så, låt oss istället konstatera att jag och min nya chef diskuterade SF-böcker och copyright och håller mer eller mindre fullständigt med varandra om vad som är bra och rätt i bägge frågorna. Det började med att vi diskuterade hans Barnes & Noble Nook som ju gör mycket rätt jämfört med andra e-läsare på marknaden även om batteritiden är horribel och gränssnittet har sina skavanker. Om de såldes i Sverige till ett rimligt pris och inte var bundlade med AT&T:s jävla mobilabonemang skulle jag nog sätta upp en på önskelistan.

Hur som helst, även om Nook:en är rätt snäll och stödjer många DRM-fria format så kom vi in på hur dåligt det är med DRM, sen diskuterade vi lite fram och tillbaka på temat ”Jag har pengar, jag vill ge dem till er…varför skall ni göra det så jävla svårt för mig?” och i slutändan så tipsade han mig om Baen books free library. Baen ger ut säckvis med SF, bland annat en av mina tillfälliga favoriter Eric Flint. Som ett experiment bestämde sig Flint och förläggaren Jim Baen att tillåta författarna att publicera delar av sin produktion för gratis nedladdning. Visst, de gör det på den lite felaktiga premissen ”De flesta vill hellre vara hederliga än ohederliga” vilket är det gamla och felaktiga sättet att tänka på digitaliserad kultur. Jag skulle vilja ändra det påståendet till ”De flesta skulle hellre att deras favoritförfattare fortsätter att ge ut böcker än skaffar sig ett hederligt jobb”, men vad vet väl jag om sånt?

Så, från Baen Free library kan du ladda ner högkvalitativ SF i ganska omfattande mängd i diverse format, till och med HTML och RTF. Själv laddade jag ner Stanza till iPhone och har nu ett antal böcker liggande tillgängliga, närhelst jag skulle vara intresserad.

Jag tycker dessutom alla som inte läst Flints introduktion till Free Library-konceptet borde göra det. Oavsett om du har intresse av SF eller inte, eftersom det är en rätt nykter take på ett dagsaktuellt ämne. Hur fan skall författare få betalt av alla som lånar böcker från sina kompisar? Dessutom skriver Flint än mer i sina Prime Palavers där han besvarar läsarfrågor rörande Free Library, läs dem med.

Eftersom jag tycker det hör till ämnet passar jag än en gång på att puffa lite för Mörkrets Väktare (väl medveten om att det också kan tolkas som skamlöst länkfiske) för att visa att man kan ta det hela ett steg längre än Flint, om man bara har lite mod, och till Xtremecreator utifall att någon med författaraspirationer läser det här inlägget och undrar hur de skall börja bryta paradigmet.

Direktlänk Kommentera

Sånt här älskar jag att läsa

januari 11, 2010 at 8:48 e m (fildelning, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , , )

Via Techdirt och Telegraph.co.uk blev jag precis uppmärksammad på Steve Lawson, en oberoende artist (väl värd att lyssna på för övrigt, du kan lyssna via hans hemsida eller på Spotify) som har ett klart och tydligt budskap till Bono. Det är ett par riktigt talande exempel och texten i sin helhet är väl värd att läsa, men tillåt mig citera slutpoängen.

Så, kära rockstjärnor – problemet är inte Internet. Det handlar inte om hur Internet ”skadar” småfolket. VI ÄLSKAR DET! Det är ni. Ni och era förväntningar på rikedomar bortom fantasins gränser är körda. Och jag bryr mig inte.

Här är en rubrik åt er – på de tre veckor som gått sedan jag gjorde ”Behind Every Word” tillgänglig för gratis nedladdning har jag sålt fler CD-skivor och downloads än jag gjort under någon månad sen skivan var ett halvår gammal.

Det här rör sig om ett fyra år gammalt album. Jag har inte haft några spelningar under den tiden, jag har inte satt ut några annonser och jag har inte givit bort ett enda fysiskt föremål som kostat mig pengar. Jag har bara pratat om skivan och inbjudit folk att lyssna på den. Och gissa vad? De lyssnade, och de som verkligen gillade den BETALADE. Och de betalade mer för en ”gratis” download än vad de gör på iTunes.

Det finns ingen möjlighet att jag skulle ha kunnat göra det utan ”fri musik”, utan Internet, utan fildelning, utan streaming. Inte heller hade jag kunnat lyckas inom ramarna för de sinnessjukt restriktiva copyrightbestämmelserna i ett vanligt skivkontrakt.

(Med ursäkt för min något styltiga översättning)

Shane Richmond på Telegraph skriver också något (och nu inser jag att jag rippar Mike Masnick hejdlöst i min post) som jag tycker är värt att ta upp. Något jag försökt gång på gång förklara när det vankas diskussion om fildelning kontra kreatöööörer:

Steve – och det växande antalet artister som han – kommer förmodligen att bli avfärdade som undantag, att de har tagit en väg som funkar för ett fåtal tursamma men inte för alla. Grejen är bara den, detsamma gäller skivindustrin. Ett fåtal artister blir rika medan den stora massan bara hoppas att få det att gå runt innan de måste överge sina drömmar och skaffa ett riktigt jobb.

Det spelar, vill jag påstå, inte någon som helst roll hur det övergripande systemet ser ut. Musikbranchen kommer aldrig att vara lönsam för alla som vill vara del av den. Skillnaden är bara att ett system som omfamnar fildelning lägger makten mer hos konsumenterna och tenderar till att belöna merit mer än kontakter.

Visst, det kommer att straffa Anders Bagge, Bert Karlsson och Max Martin men om de gossarna inte lagt undan till sina pensioner vid det här laget så unnar jag dem ett par sköna år bakom kassan på ICA medan artister som kan skriva sin egen musik och marknadsföra sig själva får bröd på bordet.

Sak samma, sitt inte här och läs mig, läs Steve Lawson och försök sprida hans ord.

Andra bloggar om: Bono, Steve Lawson, fildelning

Direktlänk 1 kommentar

Nytt år, nya tag

januari 10, 2010 at 10:32 e m (fildelning, Mediakommentar) (, , , , )

Jag har låtit bli att kommentera vargjaktsfarsen, eftersom jag haft lång skön julledighet och försökt sänka blodtrycket istället för att arbeta fram min första infarkt. Tänkte nämligen spara den till jag passerat femtio om jag kan.

Å andra sidan tycks Scaber Nestor ha satsat på utnämningen ”Vargens bästa vän i år”. Det ska han fanemig ha all heder för. Vi har allt för få vargar och allt för många obygdsbor med gevär i det här landet, vilket jag ju påtalat tidigare.

Men efter att ha vigt tre veckor åt att äta marsipan, blandade nötter och det minst vedervärdiga eller intetsägande ur aladinaskarna samt att knarka ihjäl hjärnan med Bejeweled Blitz 2 på Facebook (casual gaming my ass… World of Warcraft är mindre knarkliknande) så inser jag att jag har vanskött bloggen. Jag har dessutom, vanskött mitt läsande av andras bloggar.

Jag lyckades till exempel missa helt att Ravenna blivit klar med sin bok. Grattis som bara den på dig! Jag skall genast stjäla boken så jag kan läsa den i lugn och ro ;) Kanske jag också ska ta och slå till på ett signerat exemplar, om jag kan övertyga Anna om att jag förtjänar ett mot att hon får riktiga pengar från mig. Fan, jag tänkte ju att jag skulle börja på mitt magnum opus över jul, men jag har mest bara meckat med att få Linux att bete sig snällt även på hemmadatorn, samt få den nya widescreenskärmen att lira i tandem med den gamla 4:3.

Linux  är inte roligt när man vill ha grafikkort att fungera, men OpenSUSE 11.2 har överlägset det bästa stöd för NVIDIA som jag någonsin sett. One click-installation för oss som gillar när saker bara funkar. Att lägga på en skärm till krävde dock att jag avinstallerade hela grafikkortet och började om från början, så användarvänligheten är fortfarande något diskutabel.

För windowsinstallationen kör jag Display Fusion, vilket är trevligt om du har två skärmar av olika storlek. Hittils har det funkat ypperligt och jag funderar på att uppgradera till pro-versionen.

Nåja, det är ett sidospår, jag har inte helt lämnat Ravennas blogg än, då hon också uppmärksammade mig på följande lilla pärla ytterst signerar Fredrik Virtanen.

Årets… Hycklare
Pirate Bay-fansen. Använde en oändlig svada och stora vackra ord om frihet för att undvika att säga: ”Vi tycker att det är skönare att få konst gratis än att betala för den.” Trist stil. Trist för artisterna.

Årets… Grej
Spotify. Det digitala musikarkivet slog igenom totalt och det är svårt att se att många fler än riktigt essiga skivbutiker som Pet sounds (Skånegatan, Stockholm) kommer att överleva en så genial uppfinning.

Med reservation för att uppkomlingen från Motala förmodligen inte skulle känna igen konst om ingen av hans stureplanspolare i förväg pekat ut den för honom eller givit honom en guidebok, så får jag hålla med Ravenna:

Personligen tycker jag att det som är trist för artisterna är alla artiklar som målar ut dem som offer. Den trista stilen står bland annat Fredrik Virtanen för när han hjälper till att sprida dessa lögner om att fildelning skulle vara dåligt för artisterna.

Samma sak gäller Spotify, nu är jag betydligt mer välvilligt inställd till Spotify än vad Ravenna historiskt sett varit, men att inte inse hur uselt programmet i sig ändå är tyder på en total brist på insikt. Som skivbutik betraktat är Spotify på sin höjd att jämföra med en onaturligt välsorterad Åhlensbutik någonstans i Mellansverige. Man skulle kunna tro att personalen saknar intresse för musik och service. Bara en sån fantastisk sak som att en sökning på Shining ger flera olika band. Det svenska blackmetalbandet, som också har sin biografi på shiningfliken, kommer på en hedrande fjärde och femte plats med sina IV: The Eerie Cold och III: Angst.

Etta, och lustigt nog trea, hittar vi norska metal-jazz-kollektivet med samma namn. De får bidra med plattorna Grindstone och In the Kingdom of Kitsch You Will Be a Monster, förhoppningsvis även med kommande Blackjazz när den släpps i slutet av januari.

På andra plats smMed så mycket text är det dags för en liten pauskanin.yger sig ett popband så obskyrt att allmusic bara har information om deras platta, men inga medlemmar, in. Skivan heter What it’s all About och är definitivt inte något fans av vare sig Halmstads finest eller norsk exprimentmusik kommer bli glada av.

Verve-basisten Simon Jones och Stone Roses-gitarristen John Squires gemensama Shining kommer på plats sex med plattan True Skies.

Alla dessa fyra är samma band enligt Spotify. Vem som gjort låtarna på samlingsskivorna får man bara gissa.

Att norska Mayhem inte bara gav ut nihilistisk svartmetall utan även figurerar med en hit på samlingsalbumet Bargrooves Summer Session är det kanske inte många som vet. Själv anser jag att den monotona dansfunken är lite av ett tecken på hur illa det gick när Dead och Euronymus dog och lämnade Maniac och Necrobutcher ensamma och roderlösa. 2005 års Unsung är lite mer happening och skivomslaget minner i alla fall om fornstora dar. Men utflykten i Rapland kunde vi verkligen ha varit utan.

Att Carl-Michael Eide var en mångbegåvad man känner säkerligen fans av Ved Buens Ende och Virus till men att experimentrock-konstellationen mellan Carheart och The Black Flux skulle ha hunnit med såväl Thrashmetal-plattan Sick of Life som Hip Hop-skivan Developed Species och den oehrhört dansanta popskivan Manual del Perfecto Cardiaco kom som en shock för mig i alla fall.

Visst, det är lätt att göra sig lustig över sånt här, men faktum kvarstår. Spotifys personal är fullt upptagna med att lägga till och framför allt ta bort musik samt hålla vargarna borta från dörren. Det är därför det blir så här löjligt i artistflikarna. Databasen måste ha utrymme för det faktum att två band kan ha samma namn, använd gärna Wikipedias (disambiguation) eller något liknande som en mellansida. Dessutom måste användarna släppas in (återigen enligt wikipedias modell) för att styra upp i det träsk som IT-bolaget självt uppenbarligen inte har resurser att ta hand om. Annars kommer Spotify att bli en fotnot, något som hände mellan det att skivbolagen dominerade världen och att en bättre modell utvecklades.

Jag är ledsen herr Virtanen, Spotify var långt ifrån årets grej, det var snarare årets Hype (om inte Google Wave tog den posten). Det är en bra produkt, men jämfört med vad den borde vara är Spotify en sorgligt ogenomtänkt och av upphovsrättsindustrin illa behandlad produkt.

Hos Andreas Ekström pågår en debatt om demokrati sprungen ur ett inlägg från Peter ”Brokep” Sunde, där han avhandlade sätt att kringå FRA. Något jag givetvis välkomnar, även om Ekströms syn på demokrati tycks vara att i en demokrati håller vi alla tyst och lyder riksdagen. Kanske är det på grund av hans antipatier mot Ipredator han i ursprungsposten hamnar så fel, något jag personligen vill tro, eller så har han kanske en av de mest demokratifientliga demokratisyner man kan ha och fortfarande gå till valurnorna utan att skratta rått. Scaber Nestor och Opassande tar bägge upp ämnet på ett fördedömligt sätt men allra mest läsvärd fann jag nog ändå Göran Widham från Sagor från livbåten som ger ett nödvändigt juridiskt perspektiv på saken. Även Josh på Enligt min humla är obligatorisk läsning om du vill veta mer om Ekströmgate.

Josh stack också ut nacken tillsammans med Göran Widham och Marcus Friholm för att på SvD-Brännpunkt göra offentligt slut med Bono efter att irländaren korkat nog listat internetfiltrering i upphovsrättsindustrins intresse som da shit inför det kommande decenniet. För den som har orken finns det en hel del stolligheter att läsa i kommentarsfältet, där även jag ägnade en stund åt meningslös mudslinging.

Andra bloggar om: Varg, Spotify, Andreas Ekström, FRA

Direktlänk 1 kommentar

Låt oss skriva om lagen

december 16, 2009 at 2:04 e m (fildelning, Mediakommentar, Politik) (, , , )

28 Kap. Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning

1 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas. Lag (2008:376).

Vi behöver lägga till att: ”Brott där fängelsestraff inte föreligger kan meritera husrannsakan om brottet anmälts till åklagarmyndigheten av intresseförening som företräder musikindustrin.”

Det som oroar mig mest är att folk tycks tycka att det här är i sin ordning, eftersom ”fildelning är stöld”, men inte ens om det vore stöld kunde det vara okej att specialintressen går in och beställer husrannsakan från polisen för ett brott som inte har fängelsestraff som påföljd. Särskilt inte när bevisläget är högst tveksamt.

Skulle dessa människor tycka det var okej om Konsum kom in med en handskriven lapp där det stod att du är skyldig till snatteri, och då fick polisen att gå in i din lägenhet och leta efter varor som kommer från Konsum. Du skulle sedan fällas oavsett om varorna var faktiskt snattade eller om de var inköpta på lagligt sätt. (Tips: det finns legala sätt att komma över digitala kopior så existensen av filer, till och med förment upphovsrätsskränkande sådana, på din hårddisk är inte i sig bevis på ett brott.)

Läs mer hos Copyriot

Direktlänk 2 kommentarer

Så försöker Pirate Bay följa lagen

november 18, 2009 at 8:29 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Mediakommentar) (, , )

Så försöker Pirate Bay lura lagen” skanderar Aftonbladet. Vilket ju givetvis ger intryck av att Aftonbladet tagit ställning i frågan, jämfört med DN:s mer neutrala rubrik ”The Pirate Bays tracker borta”. Möjligen skulle man kunna beskylla DN för att lindat in sig så i neutralitet att rubriken inte längre kan anses klargöra artikelns innehåll annat än för de allra mest insatta. (Det vill säga inte svenska tingsrättsjurister)

Man kan diskutera semantik till korna kommer hem självmant, men visst är det så att det finns en antydan till kryphål i Pirate Bays agerande. Slå undan ett av benen i vitesföreläggandet och hela det ruttna huset rasar (för att flirta med Goodwin). Analysen kan äga sin riktighet, i alla fall för oss lekmän, om du tar bort trackern ur ekvationen så blir skillnaden mellan Google och The Pirate Bay farligt liten och om det redan från början lätt farsartade vitesföreläggandet gäller länkar och sökdatabas kan vi ta och släcka ner hela jämra Internet redan nu för att bespara oss ”future indignities”.

Monique Wadsted är inte lekman däremot och hon vet vad som gäller. ”Så länge de har sin hemsida uppe så gäller vitesförbudet.” Möjligen kan lekman och vän av ordning anmärka att Wadsted inte är i positionen att avgöra huruvida Tingsrättens kriterier för ett vitesföreläggande är uppfyllda, just den funktionen är nämligen förbehållen just tingsrätten.

Professorn i immaterialrätt, Kristoffer Schollin tycker att saken inte är riktigt så klar som Wadsted vill göra gällande.

”Om man ska tolka tingsrättens beslut som att det finns flera olika komponenter bakom vitesföreläggandet som alla är nödvändiga så kommer det att påverka vitesföreläggandet.”

Ja ja, jag vet att det inte spelar någon roll. Det handlar bara om att Wadsted inte hunnit briefa sin kompis Tomas Norström om vad husse vill. Men Monique, du kan väl ändå bara göra oss artigheten att låtsas om som om det svenska rättsystemet har någon form av demokratisk baserad autonomi från storkapitalet, det blir så pinsamt när du visar kopplet så tydligt.

För mer läsning, vänd er till Opassande, hon kryddar också med intressanta siffror från skivindustrin i England.

Jag passade också på att läsa Anna Troberg, som berättar något som i ljuset av The Pirate Bays övergång till magnetlänkar blir nästan lite komiskt. Vad ska The Pirate Bay med en ny tracker till, när de har avskaffat behovet av just tracker? SVD-artikelns kommentarer gav mig anledning att ta fram rödpennan. De konservativa tycks ha rätt när de kräver hårdare tag i skolan:

Nedladdning är ett brott. Den som laddar ner, stjäl något som inte tillhör en själv honom eller henne. Ingen skulle få för sig att stjkäla [Hur vore det med lite konsekvens i sche-ljuden] ur en affär men att stjäla [Okej, att du inte klarar av att göra rätt mellan stjäl och stjäla kan jag gå med på, men att göra fel mellan stjäla och stjäla?] från Iinternet [Om det är en entitet som kan bli bestulen så ska det definitivt ha stor begynnelsebokstav, att sen ingen någonsin stulit något från Internet (förutom dess frihet) är en helt annan fråga.] bryr sig ingen om. Självklart bör vi ha kvar våra friheter ute på nätet men hur hade ni tänkt er att filmbolagen skulle tjkäna [Du bara tjangsar vilt när det gäller de här sche-ljuden, ersjän.] pengar om filmerna bara laddas ner direkt från nätet. Jag är ingen dum gammal gubbe och ingen sur gammal [kvinnor är mindre värda, så de får bara ett ”m” eller?] kärring heller. Jag är 14 år så tro inte att det bara är gamlingar som har denna åsikt.

Visst, det kan tyckas en smula ogint att ge sig på någon som erkänner att han eller hon bara är 14 år, men om sku år i sjolan inte lärt dig bättre svenska behöver du ett incitament att schärpa dig. Här får du en länk att forska på.

In other news:

Lawrence Lessig var i stan idag. Jag ångrar grovt att jag inte hållit koll på det eftersom större delen av min dag på jobbet nu i omorganisationens tider var rätt poänglös och jag gott och väl hade kunnat smita iväg för att få se LL. Men det är i alla fall trevligt att DN uppmärksammade saken.

Direktlänk 2 kommentarer

En fråga om branding

november 16, 2009 at 10:40 e m (Först upp mot väggen, fildelning, Mediakommentar) (, )

Pirate Bays skepp är kapat, rapporterar skadeglada medier. Och visst finns det något ganska så komiskt i det faktum att upphovsrättens främsta motståndare plötsligt befinner sig i en sits där deras immaterialrätt kränks. I alla fall om det nu vore så. Men givetvis är det som Joshen säger, det är en milsvid skillnad mellan att bryta mot copyright för att tillgängliggöra något utan vinstsyfte och att ta något som legat i public domain och registrera det som ett varumärke för att tjäna pengar på det.

Man kan ju givetvis undra varför ingen annan form av varumärkesskyddning gjordes. Bara för att man inte gillar Copyright så behöver man ju inte lämna sin immateria vind för våg. Du kan hävda din Copyleft istället, eller någon av Creative Commons alla licensalternativ. Givetvis kände Pirate Bay-grundarna till dessa, så varför valde de att avstå helt? Tänkte de sig att det inte skulle behövas? Eller finns det grundläggande ideologiska skäl som vi betraktare nu tvingas lära oss förstå?

Varumärkeslagen andra paragrafen säger visserligen så:

2 § Även utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, då märket har blivit inarbetat.
Genom inarbetning förvärvas ensamrätt också till andra särskilda varukännetecken som används i en näringsverksamhet.
Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet. Lag (1994:1510).

Men då utsätter man sig för osäkerheten i definitionen på näringsverksamhet, något Pirate Bay ju dessutom borde undvika att förknippas med då detta försvårar för dem i andra rättsfall.

Gäller då §2 även ideell verksamhet? Eller är det så att man kan bedriva en ideell näringsverksamhet?

Den kanske allra mest brännande frågan kvarstår dock:
Vad i hela världen tror man sig vinna på att varumärkeskapa TPB-loggan? Eftersom den befann sig i Public Domain stod det ju vem som helst fritt att klistra på den på sitt USB-minne. Man ger inte TPB någon näsbränna, eftersom man skjuter så ofantligt långt över målet. Dessutom är de flesta som sympatiserar vad loggan står för inte så jätteintresserade av att förknippas med Sandryds Handel. Men… kunde man sälja naziporr i Israel så kanske man kan sälja copyrightbrandade piratprylar till massorna också.

Läs gärna också Opassande och så klart Copy me Happy

Direktlänk Kommentera

Next page »