Kära medmänniskor… (ett jultal)

december 31, 2010 at 2:56 e m (Först upp mot väggen, Ondska) ()

Jag vill bara, så här i jul- och nyårstider passa på att tilltala er, rakt och otvunget. Det finns något som måste sägas, och jag tänker säga det nu.

Er fortsatta existens är en cancer på min förmåga att känna glädje. Varje dag lakas min själ ut en smula för att stärka ert fortsatta varande.

Alla ni som inte klarar av att ställa en shoppingvagn på ett sådant sätt att den inte står och blockerar på det enda stället i hela grönsaker och konserver där det inte går att köra två vagnar i bredd. Alla ni som plötsligt och aningslöst stannar upp, mitt i julruschen för att efterblivet stå och stirra ut i tomma intet. Alla ni som tror att bara för att ni kör stadsjeep så behöver ni inte visa hänsyn vid övergångsställen. Alla ni som köpte Jay Smiths skiva och garanterade ännu en säsong av Idol. Alla ni som inte kan skilja på brottsanklagelse och dom. Alla ni som fortfarande inte har stormat Rosenbad och krävt regeringen Reinfelds avgång över försäkringskassedebaclet.

Jag kommer aldrig att kunna le igen, inte förrän jag sitter ensam på en tron av döskallar blickandes ut över fält täckta av era solblekta ben.

Eller så knyter jag bara näven i fickan och går vidare, som alla andra.

Direktlänk 1 kommentar

Ni kan fan dra åt helvete

november 15, 2010 at 1:56 e m (Först upp mot väggen, Störningar) (, , , , )

Inte ni, men vet ni vad jag är less på? Så in i helvete jävla less.

Aspirationskulturen av idag. Alla skall vi vilja ha en vindsvåning, alla skall vi vilja ha en butler, alla skall vi vilja vara bloggande tv-lekledande skådespelare med kirurgiskt korrigerade utseenden. Alla skall vi vilja sätta på en supermodell eller låta oss sättas på av någon som är riktigt, riktigt rik och kan se till att vi aldrig behöver göra ett hederligt handtag. Vi skall alla vara hollywoodfruar, där i våra ettor i Rissne och våra mördande tråkiga radhus i Gävle.

Det är inte att jag inte unnar folk att vilja förbättra sin situation, strävan mot ett bättre liv är en av drivkrafterna i samhället, men om alla skall bo i vindsvåning blir det jävligt tomt på bottenplan. Alternativt får vi bygga villasprawl över hela Sverige och låtsas att det bor någon mindre lyckligt lottad under oss. Kanske alla kan ha en polsk svartjobbare i källaren?

Problemet är att det har gått så långt, vi förväntas låna oss till det lyckligare livet. Curlingbarnen går från att tjata om en ponny till att få sina föräldrar att borga för ett hutlöst lägenhetslån i centrala Stockholm och sen finansiera sitt jet-set-liv med SMS-lån. Det är inte en hållbar samhällsutveckling, oavsett viljen politisk falang man råkar tillhöra. Det är bara att se på SVT:s ”Ung & Bortskämd” för att inse hur hopplöst körda vi som civilisation är när de barn som vuxit upp i den här drömbubblan väl tvingas på ansvaret. Vill du att din ålderdom skall garanteras av lättingar som inte klarar av att handla mat på egen hand en gång? När jag blir gammal nog att inte kunna torka mig i röven själv får ni skjuta mig hellre än att jag skall behöva höra Glimmra-Tindra Änglaspån klaga över att det är äckligt och bli klöst utiändanom av hennes 5000 kronors lösnaglar. Deal?

Men hur lätt det än är att peka på curlingbarnen som vår tids stora problem så är det fel. Som Sverker Lenas skrev i DN i morse så är det mer en frågan om ett symptom på ett större samhällsproblem. Vi är alla så upptagna med att ”få ihop livspusslet” att vi inte längre klarar av att laga vår egen mat, diska vår egen disk och tvätta vår egen tvätt. Plötsligt måste vi alla ha den sortens liv som förr om åren bara var möjligt för den priviligerade överklassen. All fine, jag är den förste att vilja sätta upp en giljotin på mynttorget och börja trä överklassens skallar på spett utanför slottet allom till varnagel men i det här fallet så måste man tänka på att överklassens indiskreta charm grundar sig i att de har stulit ihop svinmycket med pengar över åren. Den genomsnittlige medelklassvensken har 4,3 miljoner i bolån och femtio procent av sin inkomst intecknad i banken. Det spelar ingen roll hur många skattesänkningar farbror Fredrik ger oss för att hålla röstboskapen på sin sida eller hur många RUT- och ROT-avdrag vi får för att köpa tjänster från i smyg importerade tredjevärldare, bubblan kommer att spricka och då är det inte så jävla roligt att äga sitt eget boende längre.

Visst, alla måste få ha sina drömmar. Alla måste få ha sina ambitioner, men vore det inte jävligt skönt om vi slapp aspirationskulturen? Tänk om man kunde slå på TV:n och inte behöva mötas av ännu en ”politisk flykting” som ”inte kunde bo kvar i Jante-sverige”. När vi satt Anna Anka i läger så får Hollywood- och New York-fruarna öppna käften om politiskt förtryck av deras sort i Sverige, men som det nu är så låter de bara imbecilla. Det har aldrig varit en bättre tid att vara självförhärligande ego-fanatiker än nu. Solidaritet är ett skällsord i klass med allmänbildning och utbildning. Egenskaper man inte längre behöver för att få bli ett fejs i media.

Bah!

Ni kan alla dra åt helvete, och hålla mig ett bord vid teppanyakihällen när ni kommer dit.

Dagens temamusik: YOB

Direktlänk Kommentera

Vem är verklighetsfrämmande

augusti 13, 2010 at 12:24 e m (Först upp mot väggen, Kultur: Övergripande, Mediakommentar) (, , )

Jag är nörd, det är inget jag yvs särskilt över. Att vara nörd är som alla andra livsinriktningar. Jag gillar fantasy, skräck och science fiction. Jag har lättare att relatera till uppdiktade människor med någorlunda normala mänskliga problem på en påhittad rymdstation än vad jag har att relatera till casten i Sex and the City (eftersom Carrie och hennes brood inte känns direkt som människor). Men det gör mig inte till en dålig elller verklighetsfrånvänd människa. Jag ger pengar till UNICEF, jag oroar mig över den globala uppvärmningen och tanken på en fortsatt borgerlig regering i höst ger mig magont. Jag vet nämligen att Gandalf inte kommer att lösa de där problemen åt mig.

Men jag tycker givetvis om att då och då fly verkligheten en stund, precis som alla andra. Förutom årets skitnödigaste debutant Caroline Ringskog Ferrada-Noli då, hon skriver i en illa sammanhållen rant på Aftonbladet hur illa hon tycker om nördar eftersom de är världsfrånvända, töntiga, humorlösa och omoderna. Dessutom har de mage att inte hylla arbetarklassen (av någon anledning tycks hon nämligen anse att alla nördar också är hipsters).

Detta från en trettioårig ”Journalist och juridikstuderande” som kom ut med en bok om en 24-årig tjej som rotlöst åker omkring mellan Malmö, Österlen, Paris och New York medan hon ser ner på människor och hatar naturen… eller vad det nu var, jag försökte läsa ett par recensioner och insåg att boken verkade så tråkig och verklighetsfrånvänd att klockorna stannar. Ringskog Ferrada-Noli gör gott i att spara sin Mary-Sue till sin blogg där folk åtminstonde inte förväntas betala för privilegiet att få ta del av hennes skitnödighet.

Det är svårt att säga vad som kom först. Brillmodet, Doris Lessings nobelpris, uppvuxna 70-talistmäns omfamnade av barndomens trauman i reklamfilm och grafisk form, surdegstrenden eller författaren Haruki Murakamis popularitet. Symptomen är detsamma – man vill bort från verkligheten.

Skriver Ringskog Ferrada-Noli, som skrivit en hel bok där hon i skydd av att få låtsas vara en fiktiv person får kräka ur sig sitt hat mot människor som inte är som hon. Säkerligen en befriande upplevelse, men inte direkt verklighetstillvänd. Naturen är Ferrada-Nolis privata onanifantasi där hon i skydd av illusionen tillåts leva ut sin misantropi till fullo, inget ont med det… men man kanske skall tagga ner med nörd-dissandet när man är en sån enastående eskapistnörd själv.

Och detta jävla vurmande för ”arbetarklassen”, till att börja med har de flesta som räknas som traditionell ”arbetarklass” i Sverige bra mycket bättre ekonomi än den genomsnittliga akademikern. Dessutom är de själva markant ointresserade av klasskamp, arbetarklassromantik (om den inte skrivs av Ulf Lundell eller Bruce Springsteen) och sociala rättvisor. Den genomsnittlige arbetaren i Sverige bor i eget ägd mexitegelvilla och röstar på moderaterna. Den genomsnittlige svenska arbetaren skiter i att hans stereo är ihopplockad av livegna trälar i en sweatshop i Shenzen, att hans bröd är bakat på mjöl från Monsanto eller att landet där han firar sin chartersemester styrs av en militärjunta.

Åt helvete med den svenska ”arbetarklassen” de mår finfint och klarar sig bra som det är. Det är den arbetslösa klassen som behöver lite uppmärksamhet nu. Akademiker med sex år av studieskulder som jobbar deltid inom vården för att det är de enda jobb som fanns. Medelklassungar vars föräldrar inte fixade in dem i arbetslivet och som nu går långa sjok av arbetslöshet mellan korta vikariat och arbetsmarknadsåtgärder. Invandrare som konsekvent nekas jobb trots att de talar flytande svenska och har examina från både Baghdads tekniska högskola och Chalmers.

De nördar som ingår i min bekantskapskrets är inte på något sätt benägna till ”strutsbeteende”. Jag har vänner som stöttar Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Amnesty och andra ”behjärtansvärda” och ”verkliga” ändamål. Jag känner nördar som engagerar sig i minoriteters rättigheter lika mycket som de engagerar sig i Buffy the Vampire Slayer. Faktum är att de flesta nördar sympatiserar med andra outsiders, eftersom de själva vet hur det är.

På det fria ordets barikader står nördar med Lovecraft i ena handen och Lawerence Lessig i andra, i en kamp mot en allt mer dystopisk samtid där staten vill ha rätten att övervaka ditt minsta steg, dina tankar och dina drömmar.

Att sitta på Aftonbladet och kyssa ”arbetarklassens” röv är fan verklighetsfrånvänt om något. Tolkien var rent dokumentär om man jämför med Ringskog Ferrada-Nolis skeva världsbild.

Direktlänk 6 kommentarer

En fråga om branding

november 16, 2009 at 10:40 e m (Först upp mot väggen, fildelning, Mediakommentar) (, )

Pirate Bays skepp är kapat, rapporterar skadeglada medier. Och visst finns det något ganska så komiskt i det faktum att upphovsrättens främsta motståndare plötsligt befinner sig i en sits där deras immaterialrätt kränks. I alla fall om det nu vore så. Men givetvis är det som Joshen säger, det är en milsvid skillnad mellan att bryta mot copyright för att tillgängliggöra något utan vinstsyfte och att ta något som legat i public domain och registrera det som ett varumärke för att tjäna pengar på det.

Man kan ju givetvis undra varför ingen annan form av varumärkesskyddning gjordes. Bara för att man inte gillar Copyright så behöver man ju inte lämna sin immateria vind för våg. Du kan hävda din Copyleft istället, eller någon av Creative Commons alla licensalternativ. Givetvis kände Pirate Bay-grundarna till dessa, så varför valde de att avstå helt? Tänkte de sig att det inte skulle behövas? Eller finns det grundläggande ideologiska skäl som vi betraktare nu tvingas lära oss förstå?

Varumärkeslagen andra paragrafen säger visserligen så:

2 § Även utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, då märket har blivit inarbetat.
Genom inarbetning förvärvas ensamrätt också till andra särskilda varukännetecken som används i en näringsverksamhet.
Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet. Lag (1994:1510).

Men då utsätter man sig för osäkerheten i definitionen på näringsverksamhet, något Pirate Bay ju dessutom borde undvika att förknippas med då detta försvårar för dem i andra rättsfall.

Gäller då §2 även ideell verksamhet? Eller är det så att man kan bedriva en ideell näringsverksamhet?

Den kanske allra mest brännande frågan kvarstår dock:
Vad i hela världen tror man sig vinna på att varumärkeskapa TPB-loggan? Eftersom den befann sig i Public Domain stod det ju vem som helst fritt att klistra på den på sitt USB-minne. Man ger inte TPB någon näsbränna, eftersom man skjuter så ofantligt långt över målet. Dessutom är de flesta som sympatiserar vad loggan står för inte så jätteintresserade av att förknippas med Sandryds Handel. Men… kunde man sälja naziporr i Israel så kanske man kan sälja copyrightbrandade piratprylar till massorna också.

Läs gärna också Opassande och så klart Copy me Happy

Direktlänk Kommentera

Musik för mörka rum och resor genom natten

september 9, 2009 at 8:15 f m (Först upp mot väggen, Kultur: Ljudlig, Resor)

Sitter på tåg till Malmö för ett kundärende och genom ”Internet på tåg”s magi lyssnar jag på Spotify. Min playlist med mer meditativ musik som jag valt att kalla (pretentiöst nog) ”Musik för mörka rum och resor genom natten”. Det finns en anledning bakom namnvalet, jag tycker att viss musik passar sig som allra bäst för att just sitta på ett tåg eller i en bil och se ett nattmörkt landskap susa förbi. Det blev Thom Yorke, UNKLE, Massive Attack, Portishead och för att variera blandnigen något Katatonia.

Jag hatar att resa. Det går aldrig att sitta helt bekvämt, man tvingas genomlida sina medresenärer och det går inte att få en kopp drickbart kaffe. Men när man får sitta och bara se landksapet susa förbi till tonerna av bra musik så går det an… flygresor saknar dessutom till och med den lilla anständigheten. Gissa om jag är en varm förespråkare för ett gemensamt europeiskt MagLev-nät?

Dagens irritationsmoment, och faktiskt en person som borde få åka upp på min lista av folk som är först att åka upp mot väggen när revolutionen kommer var den sura dam på några och sjuttio som klev på halvvägs och ville ha min plats.

Visserligen, jag måste vara helt ärlig, jag satt på hennes plats eftersom jag ville sitta med min kollega. Men naiv och välvilligt inställd till mina medmänniskor som jag är trodde jag att en sån liten bokningsmiss borde gå att lösa i en halvfull tågvagn.

Men nej då…

”Jag ska sitta här.”

”Oj, okej… jag har plats 46…”

”Det är är inte plats 46, det är plats 26 och det är min plats.”

”Jo, jag förstår det. Men jag tänkte att vi kanske kunde skifta plats så jag får sitta här med min kollega?”

”Nej, det här är min plats.”

Då gav jag upp, det var bara att packa ihop mina prylar och gå och fortsätta eventuell kommunikation med kollegan via instant messaging.

Hur svårt skall det behöva vara att bara kunna kompromissa och föra en dialog om en lämplig kompromiss?

Hade hon framfört något som helst giltigt argument som typ ”Jag har bokat den här platsen för att den har ett bord” ”Eller Plats 46 är inte i färdriktningen” (Vilket den visserligen var) så hade det kännts okej. Men bara kompromisslös dumsurhet gillar jag inte.

Direktlänk Kommentera

Veckans pösmunk

augusti 15, 2009 at 11:10 e m (Först upp mot väggen, Mediakommentar, Störningar)

Jag har väl sagt tidigare att jag tycker att Fredrik Virtanen är en talanglös dilletant som konsekvent tycks få uppdrag som övergår hans förmåga av aningslösa chefsredaktörer på det där allt sämre fiskomslagspappret och papegojbursbottentäckningen där han jobbar.

Dock måste jag säga att en rekordjup bottennotering sattes idag lördag, då han hade satts att göra ”lördagsintervju” med Jan Guillou. Så tillvida att uppdragsbeskrivningen inte var att slicka Jan Guillou djupt upp i pösmunksröven, för då har Aftonbladets beslutsfattare äntligen hittat det Fredrik Virtanen är född till.

Jag är ledsen om Fredrik tar illa vid sig, men han utger sig ju ändå för att vara journalist, en titel som åt minstonde en gång i tiden förpliktigade en liten smula. Så när han inte klarar av att leverera så får han helt enkelt finna sig i kritik.

Själva ”artikeln” är belagd med ”Aftonbladet plus” så jag kan inte länka till den i sin helhet, men ett kortare referat skulle gå ut på följande:

Jan G är en skön kille, men han känner sig lite plågat besviken när han tänker på ”ungdomen”. Han slutade nämligen föreläsa på journalisthögskolan eftersom eleverna tyckte de var duktigare än Jan. ”Hur fan kan man vid 25 års ålder tro att man besitter ett större tekniskt kunnande om ett så praktiskt yrke som journalistiken ändå är? Det är intellektuellt obegripligt, det är befängt. Men också väldigt dystert.” Skanderar Janne. 1994, när detta hände, hade han visserligen ägnat åtta år åt att skriva undermånlig agentlitteratur och nästan helt tynat bort ur folkmedvetandet som journalist, så att en del ungdomar tyckte han var en pinsam gammal föredetting som red helt på fornstora dar kan inte ha förvånat någon annan än Jan Guillou (och möjligtvis Fredrik Virtanen).

Jan blir också ledsen när han tänker på ”de där datorfreaksen”, vilket är alla på nätet som tycker annorlunda än Jan Guillou tycks det mig.

Här glänser Fredrik Virtanen dock till med något som kan liknas vid journalistik när han frågar:

”Du läser alltså nätslöddret.”

(Fredrik Virtanen tar med objektiviteten bakom kemiskjulet och sätter en kula i nacken på den.)

Men det mest överraskande är nog ändå att Jan Guillou faktiskt läser sina belackare ”Till och från” (Någon vänlig själ skriver väl ut det på papper åt honom) och han blir ledsen över att folk tycker han är ”senildement” och ”okunnig”. Jag kan väl hålla med om att senildement inte är något direkt trevligt omdöme, men med tanke på hur förvirrade hans motattacker i nät- och upphovsrättsfrågor har varit hittils så är det ändå inte allt för otänkbart.

Okunskapen fäktar han i från sig så här:
”De menar att kunskap är att ratta den där tekniken. De där ungdomarna är totalt arroganta och överlägsna samtidigt som de överöser mig med synpunkter om saker och ting i världen som de inte har en aning om.”

Um… kanske är Jan Guillou ändå drabbad av någon form av demens, för det där lät mer som om han beskrev sig själv än något annat på den här planeten. Förutom att han inte anser att ”tekniken” kräver någon kunskap, eller ens någon tankemöda. Men håll med om att alla försök ni sett de senaste året från Jan Guillou att argumentera mot Piratpartiet, rätten till anonymitet på nätet eller Fildelning har drypt av synpunkter om saker och ting i världen som Jan Guillou inte har en aning om.

Det är också lustigt att mannen som själv flera gånger påpekat att i debatt handlar det inte lika mycket om att ha rätt som att vara hänsynslös mot sin meningsmotståndare, plötsligt blir gråtmild och tar illa vid sig.

Dock tröstar sig den store med att de som läser hans agentromaner är många fler än de som tycker att han inte kan någonting om Internet, och då måste han ju ha rätt och hans belackare fel. Tydligen måste Jan ändå ha tycks vara väldigt nära gråten här, eftersom Fredrik med beundran i rösten tvingas flika in med ett litet ”De är bara unga idioter, Jan! Man vet ju att de blir äldre och klokare.” Tack för den lilla pärlan Fredrik, men ända sedan jag var arton har varje år bara fört mig längre och längre från all slags respekt för Jan Guillou till den grad där jag numer mer ser den en gång så beundransvärde journalisten som ett slags cirkusfreak, endast duglig till lättare underhållning.

Jan tycker att problemet är att ”Jämfört med min ungdom finns det en påtaglig brist på ideologi och brist på ideologiskt engagemang.”

Det är något som Fredrik av oklar anledning tycker ”Det låter som läget i tyskland på 20-talet, vilket beredde vägen för en obehaglig stark ledare?” Jag vet inte vilken historiebok Fredrik bekände sig till i småskolan, men såvitt jag minns fanns det gott om starka ideologiska engagemang på både höger och vänsterfronten i just Tyskland på 20-talet. Vilket ledde till omfattande gatuslagsmål… något som förvisso känns igen hos extremistpacket även idag, men knappast betecknar brist på ideologier. Möjligtvis brist på Jan och Fredriks ideologi, den att packet ska ha en lag de anpassar sig till och patricierna en annan. (En tanke jag, om det inte vore för Godwin, skulle vara beredd att koppla till 20-talets tyskland.)

Sen blir det mest en massa blaj om gamla lagrar vilka Jan vilar på men Fredrik måste ändå hitta en knorr att avsluta med:

”Säga vad man vill om Jan Guillou. Stora storys är hans själ. Vi tackar för intervjun. Men när vi går ut känner jag mig lätt beklämd över att en gammal mästare är ledsen för att han inte känner sig tillräckligt uppskattad av oss yngre i skrået. Så i tamburen vid ytterdörren klappar jag på axeln, som en tafatt son på en far. Du ska veta Jan, att vi är många yngre journalister som inte tror att vi kan det här lika bra som du.”

Den lilla godbiten hade jag gärna varit utan Fredrik, om inte annat än för att hela din artiklen redan frammanat bilden av Jan Guillou som en sån olidligt självgod pösmunk utan kontakt med verkligheten att du bara framstår som pinsam i ditt självförnedrande fjäsk. Jag skäms å hela Sveriges unga journalistkårs vägnar över din oerhörda undfallenhet åt föredettingen och ärkepösmunken Jan Guillou.

Jag förmodar att jag är nätslödder nu.

Det spelar ingen roll, jag är fortfarande kunnigare än Jan Guillou någonsin kan bli.

Andra bloggar om Jan Guillou

Direktlänk 4 kommentarer

Så kan man också se det…

februari 18, 2009 at 4:00 e m (Först upp mot väggen, fildelning)

”…skadan är större än så för bolagen. Pirate Bays verksamhet leder till en typskada som minskar intresset för att köpa cd-skivor och för onlineförsäljning.” säger Peter Danowsky doktor i ekonomi och musikhistoria vid Dumberga universitet till Expressen. Att flertalet oberoende och opartiska undersökningar från rikiga meriterade universitet som inte är bemannade av skivbolagens advokater ger vid handen att Peter Danowsky uppenbarligen inte kan läsa eftersom all forskning inte direkt beställd av IFPI pekar på att nedladdare också köper mest musik, film och datorspel tycks inte vara något han bryr sig om.

”Alternativet att ladda ned gratis skapar en omöjlig konkurrenssituation för den legala nedladdningen.” säger Danowsky som ett tag provade att driva den dödsdömda internetbutiken iTunes men gav upp eftersom lönsamheten var för låg för att kunna konkurera med sånt som är gratis. När man bara säljer en miljard sånger per år i snitt (till ett pris av en dollar per låt, med minimala distributionskostnader). Plus totalt 200 miljoner TV-avsnitt hittils (vilket kunde bli mångdubbelt fler om TV-bolagen bara släppte sin anala fixering vid regioner).

Det som kanske är mest deprimerande är dock inte Danowsky får säga sina dumheter utan att någon korrigerar honom, utan att det uppenbarligen (om man får tro den fåntrattskavalkad som kallas Expressens kommentarsfält) finns folk som tror på honom. Majoriteten tycks ha sett ljuset, om än grumligt, men många verkar tro på skivbolagen när de presenterar sina fantasisummor.

Direktlänk Kommentera

Först upp mot väggen när revolutionen kommer: #1

augusti 13, 2008 at 7:29 e m (Först upp mot väggen, Störningar) (, )

Om du hör till mina trogna läsare, vilket statistiskt sett inte är särskilt många, så kan du vid det här laget ha listat ut att jag är folkilsk. Det har mindre att göra med någon defekt hos mig än med hur urbota korkade och osamarbetsvilliga folk är. Jag kan bli helt vansinnig på hur folk inte för sitt liv kan tänka sig att anstränga sig det där lilla extra för att göra vardagen en gnutta trevligare för sina medmänniskor. Eller bara hur ofantligt korkade åsikter de envisas med att hålla fast vid och ventilera vid första bästa tillfälle.

Så det är dags för en lista. Det kommer nog att ta ett tag, för det har potential att bli en lång lista, men först ut är i alla fall:

Människor som inte förstår att skicka ner hissen efter sig.
Jag talar till dig granne… om man bor i ett åttavåningarshus med världens långsammaste hiss så kan man väl göra sig omaket att skicka ner hissen när man åk upp till åttonde våningen? Tänk själv… när har du oftast  tunga kassar, balanserar pizzakartonger eller flak med öl och är trött och pissnödig som fan?

Ledtråd, oftast inte när du är på väg ner med hissen. Därför är det bäst för allas trevnad om hissen tillbringar så mycket tid som möjligt nere på marknivå och inte uppe någonstans i huset bara för att du inte orkar trycka på nerknappen medan du glassar ut i trapphuset med din lattebarnvagn. Eller har du bråttom in i lägenheten för att du behöver gå på toa? Då borde du veta hur den, som när han eller hon kommer och får stå och vänta på hissen där nere, känner sig.

Det är en sån liten meningslös grej egentligt. Men det gör så mycket för dagen för någon som står och håller på att tappa greppet om en stor låda böcker eller whatever att bara få glida in i hissen och känna att han är på väg hem. Varför inte bara ta den chansen att göra något som glädjer någon annan för en gångs skull i ditt självupptagna, modebloggande, popmusikelitiska, alliansröstande liv?

När revolutionen kommer så kommer du stå där med en cigg i mungipan och en bindel för ögonen och tänka… ”jag hade kunnat ha ett gevär i handen nu och slippa stå här”.

Direktlänk Kommentera