Mina val för Metal Night 2010 med extra Doom

februari 13, 2011 at 10:32 e m (Kultur: Ljudlig) (, , )

Lite sent påtänkt, men jag lovade ju er en rapport från den senaste Metal Night som utspelade sig i R:s för ändamålet närapå färdigrenoverade lägenhet i en gentrifierad del av Göteborg.

För de som inte varit med förr är själva temat på Metal Night en sorts extrem hårdrocksnördighet som skulle få Andres Lokko att skriva långa och indignerade krönikor om hur illa han tycker om hårdrock. Ett gäng invigda samlas ungefär en gång om året och äter massiva hamburgare, dricker öl av blaskig sort samt halsar JD direkt ur flaskan. Allt under förevändingen att få uppvisa sina val av hårdrockslåtar i en bunt olika kategorier.

I fjol var kategorierna som följer:

Kategori 1: Judge the metal by it’s cover.
(http://www.sikworld.com/artofmetal/Paradise_Lost-Shades_of_God.jpg)

Jag har inte så mycket att tillägga. Det här var så vitt jag vet ett av de första omslagen som Dave McKean designade åt ett hårdrocksband och tillsammans med omslagen för Cemetarys ”Godless Beauty” och My Dying Brides ”As the Flower Withers” rullade Dave McKean-vågen igång i de hårdare kretsarna. Jag älskade givetvis redan McKean förbehållslöst från hans samarbete med Neil Gaiman i omslagen till Sandman. Men det går inte att komma ifrån att McKeans estetik satt sitt avtryck på hårdrock. Att ”As I Die” är, som jag tidigare sagt, en av världens allra bästa låtar är ju inte fel det heller.

Kategori 2: Metalnight Unplugged.

Akustisk Metal är svårt. Antingen är det någon lökig MTV-omarrning eller så är det iso-certifierad powerballad enligt Testament-mönstret. Eventuellt bara ett intro till låten. Jag tyckte det var dags att dra fram ett par gamla Thrash-rävar i ljuset. Delvis för att jag tenderar till att bara försöka missionera med norskt och avantgardistiskt i vanliga fall, och dels för att jag minns att jag verkligen älskade den här låten när det begav sig. Kan vara världens enda flamencohårdrockslåt. Bubblare var så klart Slaughter of the Bluegrass fantastiska cover på ”Blinded by Fear”.

Kategori 3: Drums please!

Trummor är för mig trummor. De är på det stora hela inte så intressanta annat än när de inte piskar på som de skall. Jag har ännu inte hittat det där som verkligen skulle få mig att tända till på en trummlåt. Min dröm är att hitta ett band som spelar helt mässingslöst och istället bara låter det primala ljudet av trä mot skinn och trä mot trä styra. Byt ut den där rideklocke-plingande tönten mot ett par Djembe- och Dundun-plågare. Eller ett Taiko-gäng. Soulfly ligger ibland nära det jag söker, så de fick vara mitt val.

Kategori 4: Best of the big four.

Eftersom alla någorlunda insatta ”visste” att jag skulle komma med Anthrax, som ju definitivt är min favorit bland de fyra stora, kände jag mig tvungen att vara lite tvär. Det slutade i att jag valde proto-emo-låten från den sista bra Metallicaplattan. Ett på det hela lovvärt initiativ om det inte hade varit för MP som valt samma låt med motiveringen ”det var det sista spåret innan allt gick åt helvete”. Att ha samma låt som någon annan är en ständigt återkommande mardröm för Metal Night-nördarna och givetvis har jag och MP lyckats två gånger på raken. (Vid Metal Night i Solna hade vi bägge valt samma Bon Jovi-låt i kategorin ”Skäms”, det var Runaway om någon undrar.) Nästa år besparar vi oss pinsamheten genom att lämna in en gemensam lista tror jag.

Kategori 5: Not just oldies are goldies.

Kategorin för nytt är en av mina favoriter. Man får anledning att anstränga sig lite och jaga sånt man inte hört förut. Jag brukade när Metal Night närmade sig gå in på Repulsive Records borta vid jobbet och be om ”något nytt som du tror jag skulle gilla”, av oklar anledning eftersom jag inte tror killen bakom disken visste något om min musiksmak, och sen lyssna in mig på det. Det har givit mig Dödheimsgard, Nachtmystium och Isahn. I år fanns inte något Repulsive Records att luta sig mot och vem fan orkar åka till Gamla Stan för att gå på Sound Pollution i tid och otid. Alltså fick Jarno bli min ciceron och efter att ha tjatat om att jag borde lyssna på Dawnbringer i en månad eller två så fick han rätt.

Okej då, som en bonus för att det här inlägget är så sent bjuder jag också på mina låtval från senaste mötet med Doomfrämjandet (@doomlobbyn på Twitter dårå).

Kategorierna var trenne och så som följer:

Kategori 1. Deppdoom.


Som någon skarpsynt Doomfrämjare påtalade: ”Det kunde ju vara vilken doomlåt som helst”. Men jag hävdar att om det inte gråts lite extra i texten är det fanemig inte deppdoom. Dessutom bör varje tillfälle tas att hylla Candlemass som förgrundsfigurer i genren.

Kategori 2. At war with heaven

De flesta doomband tycks vara relativt lågmälda med sin Satanism. Det gjorde det till ett extra helvete att hitta något i den här kategorin. Till sist fick det bli Sloth bara för att de åtminstonde hade tagit sitt namn efter en dödssynd. Plus att det är en förjävla bra låt.

Kategori 3: Kan jag inte komma ihåg namnet på

Catacombs – Dripping Dead City på We7

Det är fullt möjligt att kategorin var ”ultratungt” för här blev det funeral doom för hela slanten. Catacombs ”In The Depths Of R’lyeh” tilltalade mig inte bara för sin sinnessjuka blytyngd, utan också för att det var lovecrafttema. Dessutom Lovecrafttema på ett bättre sätt än vad Dawn of Relic lyckas med på den på det hela taget ganska märkliga plattan Lovecraftian Dark. Xathagorra Mlandroth tvekar inte inför att spela in 16:37 med monoton ultranautisk doom. Vilket hedrar honom. Om han kunde få ut sin skit på Youtube vore det ännu bättre för den här listan.

Direktlänk Kommentera

En värld du inte visste fanns

februari 4, 2011 at 12:41 e m (Kultur: Ljudlig)

P, som är företagets definitiva sinolog/sinofil, tipsade mig om ett av hans favoritband Yat-Kha ett band som förenar traditionell musik från Tuvan-området, södra sibirien någonstans, med moderna influenser. Sångaren, Albert Kuvezin, sjunger strupsång, vilket definitivt är ett unikt sound.

Det fick mig att snöa in en smula och börja botanisera. Strupsång är definitivt ett perfekt medel för vissa sorter av metal, kan till exempel tänka mig att det skulle låta jävligt bra i kombination med Funeral Doom. Fast det närmsta man kommer där tycks vara Atilla Csihar med Sunn 0))) vilket är nästan lite väl svårtillgängligt för till och med mig.

Kineserna däremot vet på råd. Tengger Cavalry bjuder upp till en lustiger dans med sin kombination av kinesisk/mongolsk-folkmusik och black metal.

Jag gillar verkligen när andra kulturer kommer med sina influenser i hårdrocksform. Principiellt sett gillade jag till och med Finntroll innan det blev för mycket och för plojigt. Jag inser att det inte vinner mig några vänner i Åkessons crowd, men som jag ser det är kulturlegeringar ofta starkare än beståndsdelarna var för sig. Jag tar glatt emot tips på andra regionella hårdrocksformer.

Direktlänk Kommentera

Signade jul

december 1, 2010 at 9:33 e m (Kultur: Ljudlig, Störningar) (, , )

Det är den tiden på året igen. När vi släpper ut Carola ur utfrysthetens bunker och låter henne fylla våra hjärtan med julens glada budskap. Inte bara Carola förresten, varenda halvbegåvad artist måste ut med en ny julskiva, i år igen. Till exempel.

WHAT THE FUUUUUCK!

Vad är det med all den här skitnödigt sakrala musiken i elvastrukna fiss? Vad i helvete har kastrater med julen att göra? Varför är alla svenska julsånger baserade på psalmmodellen? Varför är allt förknippat med julen i tonlägen som man måste vara galen, frikyrklig och med stämband av rostfritt stål för att kunna framföra? Varför måste man låta som om julen är det mest beklagansvärda som finns? Borde inte de kristna vara glada över Jesu födelse? Vi hyllar honom med ”Det strålar en stjärna”, för när vi tänker på Jesus så vill vi tänka på den där obehagliga kittlande känslan man får i halsen när man försöker låta som när Stephen O’Malley trakterar ett punkterat dragspel.

När det för en gångs skull inte är psalmer man skall tvingas höra på är det importerad amerikansk infantilism. Om jag en gång till behöver hur mamma kysser tomens röda rudolf till bjällerklang så kommer jag att löpa amok i centrala stan med en julgran i nävarna.

Sen har vi den här svenska förkärleken för ”traditioner”, bara för att Wham! hade en hit en gång med ”Last Christmas” skall vi alltså behöva lyssna på den på repeat, varje jävla jul… tjugosex år senare. Det finns idag människor som pensionssparar som inte var födda när den här låten spelades första gången. Tjugosex jävla jular! Inte är det så mycket bättre att tänka sig att vi förmodligen kommer att fortsätta höra Wille Crafoord och hans spelevinkar tortera julen igen, som D gjort varje år sedan 1992.

Julen tar all värdighet från allt. Alla som rör vid den smittas och blir till fasansväckande parodier på sig själva.

Okej, jag erkänner, den sista var ganska awesome.

Efter allt det här lidandet erbjuder jag något som åtminstonde är avlägset roligt.

TILLÄGG:

Med risk för att min synthande hustru skall bli olidlig måste jag erkänna att det här var en rätt respektabel jullåt. Om jag slipper höra den varje år kan den komma på min vitlista.

Satanisterna tar hem förstapriset som vanligt dock.

Direktlänk 4 kommentarer

An Unfair Judgement

november 11, 2010 at 1:00 f m (Kultur: Ljudlig) (, , , , , , )

Jarno brukar ju tipsa mig om musik eftersom vi gillar rätt mycket samma sak. Han tyckte jag skulle ta och göra en femlista över fem grupper han tipsat mig om och vad jag tycker om dem så, sagt och gjort:

The Sword: Om du drömmer om den tid då det fortfarande var ungt och rebelliskt att lyssna på Deep Purple och Thin Lizzy så sitter Austinbandet The Sword som handen i den smidda handsken. Riktigt jämra retro fast med en uppdaterat fet produktion. Det låter som om Deep Purple, Thin Lizzy och Black Sabbath hade gått samman för att göra den optimala protometal-skivan. Jag gillar’t men skulle personligen rösta på Early Man, om det inte vore för att Early Man sladdat loss och släppt en thrashplatta nu på sistonde. The Sword verkar än så länge vara rätt stabila även om låttitlar som ”The Frost’Giant’s Daughter” och ”Fire Lances of the Ancient Hyperzephyrians” får till och med en gammal fantasy-älskare och rollspelare som jag att vrida sig lite generat. Den sistnämda låten låter för övrigt jävligt Early Man.

Griftegård: Riktigt tung jävla Doom i funeral-skolan. De var grymt uppskattade på en av Doomkvällarna jag då och då har tillsammans med Evil Robotics och andra likasinnade doom- och stoner-heads. (Vi har också diskuterat att hålla en Grind-lunch, men jag vet inte hur det blev med de planerna.) Hur som helst, åter till Norrköpings finest för tjyven. Debuten ”Sacred, Solemn, Severe” låter som den heter. Det är ingen direkt smattrande BPM trummorna går närmast i entakt. Riffen är utdragna och hypnotiska medan Thomas Erikssons sång är klagande och förhållandevis klar. På en skala skulle jag säga att de är poppigare än Ahab, men tyngre än Trouble.

Graveyard: Om Glenn Danzig hade sjungit i tidiga Jethro Tull hade det låtit ungefär så här. Efter att ha lyssnat på ultrahypade Ghost har jag kommit till insikten att satanistisk retro-rock tydligen är grejen i år. Men jag kan inte precis säga att jag klagar. Graveyard är perfekt musik att koppla av lite med.  Vissa låtar, som ”Blue Soul” har starka vibbar av tidig Alice Cooper, inte heller det någon nackdel om man skall snärja mig förstås. På hela taget tycker jag att Graveyard levererade en riktig höjdarplatta och kan bara beklaga att jag inte haft tillfälle att se dem live.

The Crown: Viss förvirring uppstår eftersom bandet passar så illa in i de övriga, kan jag ha missat ett annat The Crown? Hur som helst råder en viss tveksamhet om huruvida det är okej att säga att Jarno tipsat mig om det här bandet då jag är rätt säker på att ”Forever Heaven Gone”-demon ligger i den där stora kartongen med VHS- och audio-kassetter som ligger någonstans, jag vet bara inte var. Det är rätt så okej Death Metal, väldigt old school vilket är skönt i en tid då det knappt går att skilja dödsmetallaband från Limp Bizkitz-coverband. Betydligt fräschare än Engel, för att nämna ett band med The Crown-connections. Kanske måste jag spendera mer tid med The Crown, det är ju trots allt inte oävet, men det är inget som träffar mig så där direkt med OOOMPH! likt de andra banden i den här genomgången.

Jex Thoth: En väldigt angenäm bekantskap. Inte så tungt eller brutalt, men Jessica ”Jex” Thoth har en skönt stonig röst. Lite som en Joan Baez på droger… mer droger… ah… ni vet vad jag menar. Musikaliskt känns de som den felande länken mellan Black Sabbath och Sleep, vilket ju inte är helt fel. Jex Thoth har ingen wikipediasida så jag vet fan inte ett skit om dem. Men jag vet vad jag gillar.

Direktlänk Kommentera

Grundkurs i festivalekonomi

juli 22, 2010 at 4:31 e m (Kultur: Ljudlig, Spotify) (, )

Arvikafestivalen gör det jag och Evilbunny har varnat för i tre år och går på grund med besked. Idén om att det på något sätt skall vara ekonomiskt lönsamt att både pissa sin mest trogna kundkrets i ansiktet och dessutom boka överexponerade mainstreamakter som antingen spelar Stockholm-Göteborg-Malmö eller fullstora folkparksturneer.

Kom igen, Kent och Takida? Ville ni gå med förlust eller?

Problemet som festivalbranchen, och då framför allt Arvika och Hultsfred brottas med är rätt likt filmbranchens problem. Man tror att den enda lösningen för att tjäna mer pengar är att satsa på så storvulet som möjligt. Man måste ha de största namnen, vilket kostar. Men vem som helst kan lista ut att det vore bättre att istället för att lägga en miljon på att ta in ett band som lockar 20 000 besökare så lägga 75 000 styck på tio band som vardera lockar 2 000 besökare. Lösningen för att tjäna mer pengar är inte att svälla bortom alla rimliga gränser och likt en cancersvulst ta död på värdorganismen, utan att istället effektivisera och lägga ut mindre pengar. Företagsekonomi A 20p.

Om i ser var som är lönsamt i Sverige just nu så är det framför allt nichefestivaler som Emmaboda (har gått med vinst varje år sedan 2004) och Sweden Rock (Hittar inga officiella siffror, men är en garanterad vinstmaskin). Boka små band som är på väg upp i sin genre och nostalgityngda föredettingar som är glada att få spela på en stor scen igen, det är så du tjänar pengar. Hitta en lojal kundgrupp och fjäska för dem.

Om Arvikafestivalen verkligen vill rycka upp och överleva att fira sitt tjugoårsjubileum så borde de ta och skärpa till sitt program. Återvänta till att främst sälja sig till de alternativa och svartklädda samt försöka få in lite electronica och mer udda akter inom mainstreamgenrer.

Jag tog mig friheten att sätta ihop en spotifylista med artister som jag har en känsla skulle dra mer folk än 2010 års bokningar och förmodligen i många fall skulle vara ekonomiska nog att få festivalen att gå med vinst. Visst, den är ju lite viktad åt min och sambons musiksmaker, men jag har försökt plocka in lite annat som jag tycker är värt att uppmärksamma eller kan locka en lite vidare publik till festivalen. Arvika 2011

Direktlänk Kommentera

På väg in i historien

april 27, 2010 at 10:28 f m (Död, Kultur: Ljudlig) (, , )

Det är inte bara jag som saknar Bo Hansson tydligen.
Copyriot skriver mycket bra och varmt om sitt minne av Bo och skivan El-ahraira.
Så även Barnvagnen som delar med sig av sina Hanssonminnen.
Throw me away har också uppmärksammat den flyhäntes bortgång.

”Sagan om Ringen”var en av de första skivor jag fastnade för i min mors skivsamling. Inte konstigt eftersom jag redan tidigt danades till ett tolkienfan. Jag läste seriealbumet, baserat i alla fall till viss del på Bakshis filmversion och lyssnade på skivan. Hanssons svävande slingor och emellanåt hetsiga spel brände fast sig i mitt sinne på ett sätt som, måste jag erkänna, få musikstycken lyckats med. För er som har Spotify kan jag bara rekommendera att lyssna själva.

Jag försöker desperat att gräva efter något mer påtagligt Bo Hansson-minne. Men för mig har det bara rört sig om en bakgrund till att växa upp, en ljudtapet som alltid funnits någonstans i bakgrunden. Det gick alltid att ta fram Sagan om Ringen eller Trollkarlens hatt och få de där rysningarna efter ryggraden.som till exempel ”De svarta ryttarna” gav mig. Jag har dock inte lyssnat på Bo Hansson sedan jag övergav min skivspelare på MGB:s vind i Göteborg, men upptäckten att han finns på Spotify var oerhört välkommen.

Hur som helst, här står jag igen… på kanten av Kipling Tower och tittar ner på en värld som inte förstår vad som har blivit fel. Bo Hansson finns inte längre, men den här gången känner jag mig inte lika ensam.

Direktlänk Kommentera

I’m not all about darkness

mars 6, 2010 at 1:20 e m (Kultur: Ljudlig) (, , )

För att lätta upp lite, efter att ha tvingat mina läsare att lyssna på experimentell norsk satansjazz så vill jag bjuda lite på min lättsammare sida. Här är lite Gotisk sydstatscountrypunk från New York för er som tycker att Woven Hand aldrig riktigt kunda fylla hålet efter 16 Horsepower.

Jag såg O’Death på Arvikafestivalen 2008 och det var riktigt jävla bra live. Så för den som tycker att Sackcloth and Ashes var ett riktigt bra album vill jag erbjuda en värdig arvtagare i rakt nedstigande led.

Direktlänk Kommentera

One three seven five!

mars 6, 2010 at 12:58 e m (Kultur: Ljudlig) (, , )

För tillfället snurrar norska metaljazz-bandet Shining i diverse mediaparater i mitt liv. Nya skivan Blackjazz är kompromisslöst helvetesdriv med galna skrik.

Här kommer smakprov: Fisheye.

Har du tio minuter till övers så kan du offra dem på Blackjazz Deathtrance.

Direktlänk 2 kommentarer

Är det någon som har…

mars 2, 2010 at 9:21 f m (Kultur: Ljudlig) (, , , , , )

Jag minns inte var jag har mina demokassetter, och ärligt talat så har jag inte ägt en fungerande bandspelare på många år. Demokulturen borde leva fortfarande, man kan i alla fall hoppas och den emminenta torrenten Swedish Death Metal Demos (87 – 91) är givetvis lysande för den som vill höra hur det började, musikhistorisk viktig helt enkelt. (Jarno, ladda ner med en gång!) Men det finns ju otroligt många fler band än de som formade genren, framför allt finns det otroligt många fler band efter 91 som alla skulle vara roliga att höra igen.

Jag saknar Jon Jefferson Klingbergs (ja från Whale) Celeborn, även om jag till sist hittat Metal North-samlingen på CD.ON. Om någon har demosarna så är jag högeligen intresserad. Sen skulle jag ju älska om någon som äger en mer eller mindre raspig kopia av Gates of Ishtars ”Live at småbarnsdiscot (Eval lave)” (Ja precis så putslustiga var vi när vi var nitton) orkade rippa ner den på MP3 och skeppa till mig.Samma sak med Entitys ”The” och kanske tusen andra svenska demotejper, livetejper och blandad dödsmetallhistorik.

Sen tänkte jag skriva att jag är beredd att strypa någon med pianotråd för att få tag på MP3:or av sorgeligen svåråtkomliga The Legacy: The Sabbath Continues från CD-versionen. Men tydligen hade Klicktrack den så jag får väl bara ta och plocka fram plånboken.

Nu är det dags att rippa ner nyinköpta ”Blackjazz” från norska Shining till jobbdatorn och spatta loss lite bakom tangentbordet. När jag väl har lyssnat igenom och bestämt mig för om det är riktigt bra eller bara tossigt så kanske jag kommer med ett omdöme.

Edit: Fuck Yeah, Metal North ligger uppe på Spotify. Var med och ta del av mindre känd svensk döds.

Direktlänk Kommentera

Dags att ta till predikstolen

januari 27, 2010 at 10:24 e m (fildelning, Högst privat, Kultur: Ljudlig) ()

Jag spenderade ett par dagar i Göteborg med att dricka alldeles för mycket öl med Jarno på en måndag, se Nitzer Ebb och Depeche Mode på en tisdag och bli översnöad av alla de otäckaste snösorter en onsdag i Göteborg i Januari kan frambringa. Tips, fler än du tror.

Dessutom läste jag Eric Flint på min iPhone, vilket funkar förvånansvärt bra och alla de tunga pappersböckerna jag släpade i väskan förblev oöppnade. Jag ska inte gå så långt att kalla det framtiden för läsning, för jag gillar riktiga böcker bra mycket bättre än jag gillar min iPhone (hädelse, jag vet) och den dagen jag låter en författare signera min telefon är den dagen jag checkar in på dårhuset. Men som ett tillfälle att slå ihjäl väntan på bussen eller när man behöver resa lätt så är det ypperligt.

Nåväl, bakfyllan på tisdag var mindre trevlig, men efter pasta och öl på Joe Farelli’s var jag återställd nog för att se en bra konsert. Jag skulle förmodligen aldrig köpa en Depeche-platta annat än som gåva. Men nog hade  de satsat på att ge valuta för biljettpengarna. Jag gillade deras bombastiska ljusrigg (en gigantisk LED-vägg och en LED-glob) som körde videos och liveklipp samt spejsade effekter. Dessutom är nog allt kul att se live, förutom sådana där störda shoegazerband som egentligen hatar att spela live och bara försöker vara så osynliga som möjligt.

När jag kom hem stog min Google reader på 125 artiklar, vilket känns som det kan ta ett par dagar att skumma igenom. Men följande pärla av Mike Masnick på Techdirt kände jag mig tvungen att dela med mig av omedelbart. Om du inte har läst den får du inte komma och argumentera om fildelning av musik med mig, särskilt inte om du tänker köra argument som ”Fildelning skadar små okända artister.” eller ”Det går inte att konkurrera med gratis.”

Okej? Förstått?

Läs den jävla artikeln nu.

Direktlänk Kommentera

Next page »