Snø Og Granskog & 100% bläster

januari 15, 2010 at 11:10 e m (Kultur: Ljudlig) (, )

Yuletide är över och jag har så sakteliga kommit tillbaka till jobbet. För tillfället sitter jag mest och surar och lyssnar på Black Metal dock, det är en lämplig ljudillustration till mitt humör. Jag försöker snöa in lite på Darkthrone, jag har ju ändå en ”True Norwegian Black Metal”-T-shirt. Men om jag ska vara riktigt ärlig är nog min favorit Snø Og Granskog, inte direkt en stänkare men väl tidig norsk Black Metal när den är som allra mest humorlöst odistanserad, pompös och naturförhärligande.

Fredagen bjöd dock på en höjdpunkt när jag traskade över till M och hans fyrklöver och introducerade dem till Anal Cunt. Försök få någon på ett kontor att googla på det bandnamnet. (Prova att tagga det och se dina trafiksiffror skjuta i höjden) Vi kom fram till att ”All Our Fans Are Gay” kanske är den låt med allra minst tvek ever. Bara hysteriskt bläster från sekund 1 och framåt. Eller som någon uttryckte det ”Är högtalaren sönder?”

Passade också på att tipsa, när vi ändå var inne på A.C., om Ipaled Northern Moonforest. Men jag tror inte någon blev så värst övertygad när jag beskrev dem.

Jag kan väl förstå det, om man nu ändå inte kan ta Black Metal på allvar så kan man lika gärna lyssna på Sportlov.

Även om jag inte tror att det var bristen på allvar som misslyckades att sälja in den spetsade nordliga månskogen där på andra sidan väggen.

Jag tror nästa vecka blir grindcore-vecka på jobbet, allt i A.C.:s tecken.

Direktlänk Kommentera

Sånt här älskar jag att läsa

januari 11, 2010 at 8:48 e m (fildelning, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , , )

Via Techdirt och Telegraph.co.uk blev jag precis uppmärksammad på Steve Lawson, en oberoende artist (väl värd att lyssna på för övrigt, du kan lyssna via hans hemsida eller på Spotify) som har ett klart och tydligt budskap till Bono. Det är ett par riktigt talande exempel och texten i sin helhet är väl värd att läsa, men tillåt mig citera slutpoängen.

Så, kära rockstjärnor – problemet är inte Internet. Det handlar inte om hur Internet ”skadar” småfolket. VI ÄLSKAR DET! Det är ni. Ni och era förväntningar på rikedomar bortom fantasins gränser är körda. Och jag bryr mig inte.

Här är en rubrik åt er – på de tre veckor som gått sedan jag gjorde ”Behind Every Word” tillgänglig för gratis nedladdning har jag sålt fler CD-skivor och downloads än jag gjort under någon månad sen skivan var ett halvår gammal.

Det här rör sig om ett fyra år gammalt album. Jag har inte haft några spelningar under den tiden, jag har inte satt ut några annonser och jag har inte givit bort ett enda fysiskt föremål som kostat mig pengar. Jag har bara pratat om skivan och inbjudit folk att lyssna på den. Och gissa vad? De lyssnade, och de som verkligen gillade den BETALADE. Och de betalade mer för en ”gratis” download än vad de gör på iTunes.

Det finns ingen möjlighet att jag skulle ha kunnat göra det utan ”fri musik”, utan Internet, utan fildelning, utan streaming. Inte heller hade jag kunnat lyckas inom ramarna för de sinnessjukt restriktiva copyrightbestämmelserna i ett vanligt skivkontrakt.

(Med ursäkt för min något styltiga översättning)

Shane Richmond på Telegraph skriver också något (och nu inser jag att jag rippar Mike Masnick hejdlöst i min post) som jag tycker är värt att ta upp. Något jag försökt gång på gång förklara när det vankas diskussion om fildelning kontra kreatöööörer:

Steve – och det växande antalet artister som han – kommer förmodligen att bli avfärdade som undantag, att de har tagit en väg som funkar för ett fåtal tursamma men inte för alla. Grejen är bara den, detsamma gäller skivindustrin. Ett fåtal artister blir rika medan den stora massan bara hoppas att få det att gå runt innan de måste överge sina drömmar och skaffa ett riktigt jobb.

Det spelar, vill jag påstå, inte någon som helst roll hur det övergripande systemet ser ut. Musikbranchen kommer aldrig att vara lönsam för alla som vill vara del av den. Skillnaden är bara att ett system som omfamnar fildelning lägger makten mer hos konsumenterna och tenderar till att belöna merit mer än kontakter.

Visst, det kommer att straffa Anders Bagge, Bert Karlsson och Max Martin men om de gossarna inte lagt undan till sina pensioner vid det här laget så unnar jag dem ett par sköna år bakom kassan på ICA medan artister som kan skriva sin egen musik och marknadsföra sig själva får bröd på bordet.

Sak samma, sitt inte här och läs mig, läs Steve Lawson och försök sprida hans ord.

Andra bloggar om: Bono, Steve Lawson, fildelning

Direktlänk 1 kommentar

Bara kreativiteten sätter gränserna…

september 29, 2009 at 9:45 f m (fildelning, Kultur: Ljudlig) (, )

ja… och så förstås laga förhandlade upphovsrättigheter så klart.

Lily Allen, som man ju trodde var lite independent så där eftersom hennes förmenta genombrott skedde genom MySpace, skapade ju en blogg som gick ut på att säga hur elaka och tjuvaktiga alla fildelare är.

Det blev en del uppmärksamhet, bland annat eftersom hon rätt av kopierade en post från Techdirt och lade ut.

Bloggen är nu helt tom på innehåll, antingen för att Lily fått kalla fötter, eller så för att någon smartskalle har hackat skiten ur Blogspot. Jag föredrar det första alternativet, by far. (Edit: Kalla fötter var det)

Men i alla fall, i hela den här soppan så kom en skön liten sång som beskriver problemet med Lily Allens egna noter.

Tipstack till M och The Pirates Dilemma.

Direktlänk Kommentera

This is why we fight…

september 15, 2009 at 12:42 e m (Kultur: Ljudlig, Teknik, The Great Copyright Debate of '09) (, , )

Jag gillar inte hyperboler, i alla fall inte när det inte är jag själv som står bakom dem, men ibland går det faktiskt inte att vara lugn och sansad. När man diskuterar med upphovsrättskramare blir det till exempel sannerligen svårt, eftersom de tycks vara beredda att offra allt vett för att skivbolagen ska få fortsätta sitt orättfärdiga kulturmonopol, långt efter att det upphörde att fungera.

Ta det här fina exemplet från Japan. Jag skulle alltså inte kunna göra som jag alltid gör, köpa en skiva nere på Repulsive Records på s:t Eriksgatan, ta med den upp till jobbet, rippa ner den och lägga den på min spelare (förutsatt att min spelare var en telefon).

Musik som jag bevisligen har betalt för, hanteras som brottslig, eftersom jag inte längre har rätten att nyttja den på den spelare jag vill. Plötsligt betalar vi för rätten att använda ett format snarare än rätten att lyssna på en viss musik.

Det är ett steg i fel riktning, och vad händer när valideringsservern inte längre är i drift? En cigarr till alla er som gissade på att konsumenten är ”pulet i røva!” som broderfolket i nordväst så gärna säger.

Vi kan inte tillåta annat än öppna standarder för kultur, för sårbarheten i det långa loppet är så stor. Konsumenterna är de som förlorar och det är fan dags för staten att sluta stå på fiendesidan i den här frågan, vi betalar fan inte skatt för att det ska stiftas konsumentfientliga lagar.

Direktlänk Kommentera

Musik för mörka rum och resor genom natten

september 9, 2009 at 8:15 f m (Först upp mot väggen, Kultur: Ljudlig, Resor)

Sitter på tåg till Malmö för ett kundärende och genom ”Internet på tåg”s magi lyssnar jag på Spotify. Min playlist med mer meditativ musik som jag valt att kalla (pretentiöst nog) ”Musik för mörka rum och resor genom natten”. Det finns en anledning bakom namnvalet, jag tycker att viss musik passar sig som allra bäst för att just sitta på ett tåg eller i en bil och se ett nattmörkt landskap susa förbi. Det blev Thom Yorke, UNKLE, Massive Attack, Portishead och för att variera blandnigen något Katatonia.

Jag hatar att resa. Det går aldrig att sitta helt bekvämt, man tvingas genomlida sina medresenärer och det går inte att få en kopp drickbart kaffe. Men när man får sitta och bara se landksapet susa förbi till tonerna av bra musik så går det an… flygresor saknar dessutom till och med den lilla anständigheten. Gissa om jag är en varm förespråkare för ett gemensamt europeiskt MagLev-nät?

Dagens irritationsmoment, och faktiskt en person som borde få åka upp på min lista av folk som är först att åka upp mot väggen när revolutionen kommer var den sura dam på några och sjuttio som klev på halvvägs och ville ha min plats.

Visserligen, jag måste vara helt ärlig, jag satt på hennes plats eftersom jag ville sitta med min kollega. Men naiv och välvilligt inställd till mina medmänniskor som jag är trodde jag att en sån liten bokningsmiss borde gå att lösa i en halvfull tågvagn.

Men nej då…

”Jag ska sitta här.”

”Oj, okej… jag har plats 46…”

”Det är är inte plats 46, det är plats 26 och det är min plats.”

”Jo, jag förstår det. Men jag tänkte att vi kanske kunde skifta plats så jag får sitta här med min kollega?”

”Nej, det här är min plats.”

Då gav jag upp, det var bara att packa ihop mina prylar och gå och fortsätta eventuell kommunikation med kollegan via instant messaging.

Hur svårt skall det behöva vara att bara kunna kompromissa och föra en dialog om en lämplig kompromiss?

Hade hon framfört något som helst giltigt argument som typ ”Jag har bokat den här platsen för att den har ett bord” ”Eller Plats 46 är inte i färdriktningen” (Vilket den visserligen var) så hade det kännts okej. Men bara kompromisslös dumsurhet gillar jag inte.

Direktlänk Kommentera

Public Relations 101

september 7, 2009 at 6:31 e m (fildelning, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , )

Till skillnad från Universal greppar Paul Simon det där med goodwill och dumheter man skall akta sig för. Eller åtminstonde förstår han värdet av plausible deniability och att två sina händer när folkopinionens vindar blåser.

Det var en hjälpligt god nyhet, vilket man inte kan få för många av. Jag antar att det inte ändrar något för De tre musketörerna dock, vilket gör att våra biljetter fortfarande befinner sig i upphovsrättsspattslimbo. Universal lär ju inte ändra på sig…

Jag hade en rätt animerad debatt med en födelsedagsfirande god vän i lördags. De övriga gästerna såg rätt uttråkade ut, stackarna, men jag och födelsedagsbarnet kunde hålla låda i alla fall. Det handlade, som vanligt, om upphovsrätt och ”stöld”. Ingen av oss lär väl någonsin rucka på positionerna, men det är intressant att notera att även om han, som jag, är sprungen ur en independentkultur så är han bra mycket mindre fildelningspositiv.

Han ser risken att små ekonomiskt utsatta band och skivbolag slås ut, medan jag fortfarande håller för sant att vissa enskilda aktörer givetvis kommer att stryka med (och det är tråkigt men förmodligen oundvikligt) men kulturen i stort kommer att fortsätta. Kanske blir det svårare för honom, som är vinylentusiast, men om man skiter i formatet finns det alltid någon som kommer att brinna för musiken (och makttrippen) så mycket att han upplåter serverplats mot att han får bestämma vad som skall ges ut.

Whatever, jag orkar inte inte bry mig så mycket längre, tiden är på min sida och när väl vissa etablerade kulturbärare äntligen har dött av så kommer paradigmskiftet av sig själv. Så länge vi inte har utplånat Internet för att skydda lobbygruppernas intressen.

Direktlänk 2 kommentarer

Julilojhet

juli 10, 2009 at 8:50 e m (Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , )

Jag har semester och äntligen börjar puls och blodtryck gå ner på nivåer som skulle kunna ses som normala om jag flög från blomma till blomma på jakt efter nektar med 80 vingslag i minuten.

Istället för mitt vanliga koleriska jag börjar jag så sakteliga bli mer lakoniskt cynisk och när nyheten om att STIM tappat förnuftet når mig via Fridholm.net blir min reaktion mest ett ointresserat ”Meh!”

Det är liksom inte längre någon idé att bli upprörd. Gilla läget och låt dårarna köra samhället i sank med sina orimliga idéer istället. När undergången kommer och vi alla susar omkring i ett ökenlandskap på jakt efter bensin så kan Henrik Pontén stå där och försöka dra in copyrightpengar åt Terry Hayes, George Miller och Brian Hannat. (Länk för er som inte orkar googla)

Direktlänk Kommentera

Litet räkneexempel

juni 25, 2009 at 8:59 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Kultur: Ljudlig)

Ja, jag vet… jag vet…

Jag är förbannat tjatig hela jävla tiden. Jag envisas med att försvara tjuvar och banditer med löjliga argument som statistik från fyra stora oberoende universitet.

Men jag tänkte göra ett till försök att förklara att saker och ting inte är så enkla som Ronnie Sandahl, Alex Schulman och andra av Jan Guillous duktiga små bandhundar vill utmåla dem.

För en tid sen blev jag nyfiken på Satyricon, som jag hade hört mycket gott om från min gode vän O. Det var lite så där mellan lön och före Spotify och jag visste inte riktigt var jag skulle börja, så jag gick till The Pirate Bay. Där hittade jag en komplett diskografi av Satyricons skivor fram till ”Now, Diabolical”.

Jag gillade vad jag hörde Det nyare materialet mer än den klassiska Grieghallspunken visserligen, men i stort bestämde jag mig för att Satyricon var ett band för mig. Nu har jag ”stulit” sju skivor vilket i reda pengar motsvarar (med ett CD-pris på 149kr) 104 kronor om Satyricon har ett riktigt jävla bra superstjärneskivkontrakt på 10% (7*149*0,1=104,3). Om de har ett sämre kontrakt eller om jag skulle köpt låtarna på iTunes så kan det givetvis sjunka…. (7*99*0,03=20,79)

Så långt är jag med, om Frost och Satyr vill komma hem till mig och ge mig spö för att jag snott motsvarade en kvarts stor stark på Rockerfeller från dem så kan vi arrangera det nästa gång de är i Stockholm på turné eller så kan jag komma förbi deras replokal nästa gång jag har vägarna förbi Oslo.

Fast om vi ska vara ärliga så vill jag ha avdrag för samlingsplattan Ten Horns and Ten Diadems, med en låtlista och de andra sex skivorna så kan jag göra min egen Ten Horns and Ten Diadems med ett snyggare omslag.

Men historien slutade givetvis inte där. Inte nog med att Now, Diablolical och nya Age of Nero ligger på min ”att köpa”-lista. När Satyricon senast var i Stockholm för att lira köpte jag en biljett a 250 sek. Dessutom drog jag med R från San Francisco som ville se en nordisk black metal-spelning. Inte nog med det, jag köpte två snygga Satyricon T-shirts a 150 kronor styck.

Plötsligt har Satyricon gått och tjänat mellan 240 kronor och 400 kronor på mig (minus förlusten för det ”stulna” materialet då) räknat med en artistintäkt på 30-50% för konsertbiljetter och merchandise vilket verkar ligga inom normen.

Visst, jag hade kanske gått på Satyricon ändå, även utan att ladda ner skivorna… men skivorna var för mig ett viktigt sätt att inte köpa grisen i säcken.

16 Horsepower, som jag olyckligtvis inte kan stödja genom att se live… upptäckte jag genom Napster och köpte sedan nästan alla skivor med. Och om Woven Hands eller Lillium släpar sig hit när jag är medveten om det så ska jag gladeligen slanta upp för både konserbiljetter och T-shirts där med.

Jag har pengar, jag vill ge dem till er… sluta kalla mig tjuv.

Edit: Idag (22/7) gick jag på lunchen och köpte The Age of Nero (ligger nu på min iPod och i en skrivbordslåda på jobbet i väntan på utrensning i CD-hyllan hemma) så idag tjänade Satyricon fem spänn till på mig.

Direktlänk 5 kommentarer

Dagens brännande fråga

juni 1, 2009 at 6:16 e m (Kultur: Ljudlig, Monolog, Ondska) ()

Något jag undrat över rätt länge nu faktiskt.

Finns det någon som helst kontext man kan åberopa som inte får Bruce Springsteens ”I’m on fire” att verka som en kampsång för pedofiler?

Läs texten själva och fundera på varför ”Bossen” låter så jämra äckelkåt när han sjunger.

Hey little girl is your daddy home
Did he go away and leave you all alone
I got a bad desire
Im on fire

Tell me now baby is he good to you
Can he do to you the things that I do
I can take you higher
Im on fire

Sometimes its like someone took a knife baby
Edgy and dull and cut a six-inch valley
Through the middle of my soul

At night I wake up with the sheets soaking wet
And a freight train running through the
Middle of my head
Only you can cool my desire
Im on fire

Allvarligt talat… ”Hey little Girl is your daddy home?” vilket annat intryck kan man få? Och inte nog med att Bruce springer efter småflickor, han undrar om deras pappor ”gör så där som han gör med dem” inte nog med pedofili, incest också.

Tänk er nu en hel stadion full med medelålders svenska män som jobbar med ”media nånting” företrädesvis musikjournalister, och alla sjunger med… ”whooo oohhh aaah… I’m on fire”.

Det är så beklämmande att min själ dog en smula. Fast det gör den å andra sidan varje gång Gyllene Tider återförenas också.

Direktlänk Kommentera

Bess

maj 31, 2009 at 7:13 e m (kul, Kultur: Ljudlig) (, )

Det pratas så mycket bland pirater om kraften i kollektivt skapande och det är något av de allra maffigaste med Internet.

Så jag ska inte prata om det, jag ska låta er få en chans att uppleva det istället.

Klicka på länken, följ instruktionera på sidan och kom ihåg att du är medskapare till slutresultatet.

Direktlänk Kommentera

« Previous page · Next page »