Ett sätt att konkurrera med gratis

juli 20, 2010 at 10:04 e m (fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Det finns två sorters människor här i världen och nej… jag tänker inte börja tala om ”hoppa” och ”knuffa”-människor igen.

Istället är det frågan om de som klamrar sig fast vid en affärsmodell och de som kan förändra sitt sätt att tänka. Det går bra att klamra sig fast vid en affärsmodell så länge affärsmodellen går med vinst. Men om du inte kan lägga om kursen i motvind så kan du komma att få lägga ner företaget. Att Copyswede inte har så många möjliga kursändringar utan kommer gå till botten med man och allt, om de inte lyckas lura på våra politiker ytterligare en idiotisk straffskatt, gläder mig visserligen. Men andra har pratat om detta.

Istället tänkte jag ta upp ett positivt exempel:

I den magiska världen av masspelaronlinerollspel finns det en kung. Han heter Blizzard och styr enväldigt över vad som anses som en ekonomisk framgång med sina 11,5 miljoner spelare. Detta betyder i princip att om du inte drar in nära nog en miljard kronor i månaden på ditt onlinerollspel så räknas det som en ekonomisk flopp. Hur bisarrt orimligt det ekonomiska klimatet är kan väl förmodligen vem som helst gissa.

För att få ta del av storkovan så gäller framför allt två tankar:
1) Du måste ha en stabil Intelectual Property att luta dig mot. De populäraste varandes Star Wars, Star Trek, Conan Rabarbern, Dungeons & Dragons, Sagan om Ringen, Warhammer och Superhjältar.
2) Ditt spel måste vara lika neddummat som World of Warcraft för det är vad kidsen gillar.

Så, du börjar med att köpa en svindyr IP från ett slemmt licensieringsbolag och sen försöker du härma efter det minst engagerande konceptet i speluniversum. Och om du får in mindre än en miljon spelare går du i konkurs. Värt att nämna i det sammanhanget är att innan World of Warcraft fullkomligen exploderade ansågs 200 000 betalande spelare exceptionellt bra och gör man matten så ser man att 200 000 gånger 135 kronor i sig skulle omsätta inte helt föraktliga 27 miljoner kronor i månaden eller 324 miljoner om året. (Vilket skulle kvala in dig i den övre halvan av segmentet ”medelstora bolag”)

But I digress, som de anglofona säger. Vad gör du när användarantalet går åt fel håll och Kung Blizzard hånskrattar åt dina försök att hålla näsan över vattenytan? Turbine, som köpte på sig både Sagan om Ringen och Dungeons & Dragons i ett utfall av total IP-frossa, började fundera.

Ett av de största problemen med att dra in nya spelare i ett onlinerollspel är att när du väl pungat up med pengar för din låda med fem omoderna CD-skivor i och ägnat större delen av en kväll åt att sitta och vända plastplättar i datorns kaffekoppshållare så har du två år av uppgraderingar att ladda ner från Internet och applicera innan du får spela. Där har man en tröskel man kan försöka ta sig förbi. Kanske skulle man kunna lägga upp senaste ”major release” för gratis nedladdning? Många gör det. Blizzard erbjuder tio dagar av world of warcraft för den som vill. (Skulle du vilja fortsätta spela måste du köpa en låda med CD-skivor i däremot)

Turbine bestämde sig för att tio dagar inte var tillräckligt. Man satsade på en affärsmodell som kallas ”freemium”, ungefär som Spotify dårå. För den som vill spela Dungeons & Dragons så är det gratis. Helt gratis och no strings attached. Du behöver inte ens registrera ditt kontokort för att skapa ett användarkonto och ladda hem spelet. Men, precis som du hos Spotify får reklam och keckig ljudkvalitet om du vill äta gratis så får du inte tillgång till hela spelet om du inte pyntar lite.

Vill du spela en Warforged eller Drow som din ras? Det kostar pengar. Vill du att din karaktär skall vara en munk? Det går bra, men det kostar. Vill du ha access till fler uppdrag och grottor eller kunna ha mer än två karaktärer i spelet? Allt går att ordna med pengar. På lägre nivåer är i princip allt tillgängligt innehåll gratis, men ju högre upp i nivårna du kommer desto mer pengar kommer Turbine vilja ha av dig.

Vilket jag tycker är helt och hållet resonligt. Om du hänger kvar i spelet upp till de högre nivåerna så uppskattar du det uppenbarligen så mycket att du borde se över möjligheten att ge lite pengar åt de som skapade det. Har du väl köpt något till ditt konto är det dessutom ditt permanent. Om du köper nya uppdrag åt en karaktär så kan alla dina karaktärer komma åt de uppdragen. Om du verkligen vill ge Turbine pengar kan du dessutom, precis som hos Spotify, betala 15 dollar i månaden och få en prenumeration som ger dig access till allt spelet har att erbjuda.

Man kan diskutera spelets meriter som spel, men det är inte helt utan sin charm och eftersom det är gratis till att börja med är det perfekt för att slå ihjäl regniga semesterdagar, sjukdagar eller en långhelg med. Det enda du måste investera är hårddiskutrymme och tid. Jag laddade hem det för att jag inte hade lust att lägga pengar på något nytt spel och lika gärna kunde testa DDO som att försöka hitta ett piratkopierat spel som jag orkade engagera mig nog i att försöka kringgå kopieringsskyddet på.

Men hur gick det här vansinniga experimentet då? Inte kan det väl löna sig att ge bort ett spel? Särskilt inte ett spel som var så dyrt att utveckla som DDO? Tja, företag håller ju hårt i bokföringen men Turbine har i alla fall sagt att de drog in en miljon nya användare och femdubblade sina intäkter sen de gick över till Freemium. Vi tar det påståendet igenfemdubblade sina intäkter på att börja ge bort sitt spel ”gratis”.

Uppenbarligen trodde de dessutom så mycket på modellen att de gjorde samma sak med sitt andra svindyra IP, Sagan om Ringen… vilket jag ska ta och ladda ner och titta lite på så fort jag tröttnat på att spela DDO.

Vem vet, kanske något av spelen fångar mig så illa att jag måste ge dem lite pengar? Annars så har jag i alla fall spridit budskapet här. (Jag inser att det är gamla nyheter för den som håller ett öga på Onlinespel, men jag har faktiskt inte orkat bry mig om ”freemium” förrän i går när jag kände mig lite uttråkad.)

Direktlänk 1 kommentar

Retrokultur

april 13, 2010 at 7:11 f m (kul, Kultur: Spel, Teknik) (, , )

Om du någon gång ägt en 8-bitars spelmaskin så kommer du få nostalgiskt varma känslor av den här videon.

Riktigt snygg måste jag säga.

Direktlänk Kommentera

Pirater är bara underbetjänade kunder

juli 29, 2009 at 8:17 f m (fildelning, Kultur: Spel, The Great Copyright Debate of '09) (, , )

Jag snubblade över den här artikeln (tipstack till M) och måste säga att han har till stora delar rätt.

Spelutvecklaren Valve, som också via portalen Steam är digital distributör av spel, upptäckte att när de började synkronisera spelsläppen över hela världen så minskade piratkopieringen av deras spel drastiskt i piratkopieringens förlovade land Ryssland.

”We take all of our games day-and-date to Russia,” Holtman says of Valve. ”The reason people pirated things in Russia,” he explains, ”is because Russians are reading magazines and watching television — they say ‘Man, I want to play that game so bad,’ but the publishers respond ‘you can play that game in six months…maybe.’ ”

”We found that our piracy rates dropped off significantly,” Holtman says, explaining that Valve makes sure their games are on the shelves in Moscow and St. Petersberg, in Russian, when they release it to North America and Western Europe.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara det här för folk, men ingen lyssnar. Kanske nu när en riktig upphovsrättsinnehavare säger det så har det en chans att gå fram. Det går att konkurera med gratis, du måste bara se till att ha en attraktivare produkt. Regionalisering och kartellbildning mot privatimport är vad som håller på att döda underhållningsindustrin, inte brist på betalningsvilja.

Om HBO och Fox sålde sina TV-serier i HD-format direkt över nätet, globalt, för kanske tio kronor avsnittet skulle de flesta inte orka leta på Pirate Bay. De skulle kunna samarbeta med den enorma subtitle-communityn för att få undertexter på världens alla språk och erbjuda högt rankade översättare en liten ersättning per nedladdad subtitle-fil.

Visst, traditionell matnings-TV skulle kanske börja förtvina när ingen längre orkade vänta på att inköparna skulle fatta vad som är hett och tablåläggarna skulle hitta en timeslot att lägga det på. Men vem saknar att sitta bunden exakt klockan åtta varje tisdag? Med femton minuter själsmördande reklam strategiskt inplacerat.

Visst, branchmässorna skulle kanske förtvina, men som konsument… bryr du dig?

Direktlänk 5 kommentarer

Nördhimmel

april 29, 2009 at 8:35 e m (Kultur: Spel) ()

Jag har kommit in i en för mig hiskeligt efterlängtad multiplayer-beta. Det gäller så klart en NDA så jag vet inte vad jag får säga och inte. Men det är ett populärt nördspel som för andra gången bytt format över till datorn och den här gången är bra mycket bättre gjort.

Jag spelade min första match och hade mycket roligt. Dessvärre, eftersom det är beta är det knappast oväntat, buggade spelet ut med två rundor kvar och mig i ledningen 2-1, på väg att göra min tredje poäng.

Så illa faktiskt att jag var tvungen att döda hela applikationen.

Men ändå, jag måste säga att de fångat originalet duktigt och jag ser fram emot releasen… om nu bara producenterna kunde övertygas om att inte lägga Starforce på skivan.

Direktlänk Kommentera

Lås inte in mig i din jävla distributionsform!

mars 22, 2009 at 9:46 e m (Datorer, fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Fallout 3 är ett skönt lir som lämnar mersmak, så gissa om jag blev glad när jag förstod att Bethesda hade bestämt sig för att leverera en expansion, Operation Anchorage, till spelet. Glad och naiv som jag är hämtar jag min plånbok och beger mig till Bethesdas hemsida med visakortet i högsta hugg.

Jag hittar en sida med information och skärmdumpar, men ingenstans hittar jag möjligheten att köpa. Jag, som är lite långsam av mig, hittar inte ens information om hur man beter sig för att köpa.

Det visar sig att Bethesda gått i ohelig allians med Microsoft för att marknadsföra den otroligt kassa tjänsten Games for Windows Live, och det enda sättet att köpa expansionen till Fallout 3 är att köpa den via Microsofts tjänst.

Fair enough, jag kan registrera ett onlinekonto där om det är så. Det är bara det att när du handlar på Games for Windows Live så handlar du med Microsoftpoäng. Dessa kan du bara köpa i vissa bulkar, som inte på något sätt korresponderar med antalet poäng som expansionen kostar…

Gissa om jag är intresserad av att köpa Operation Anchorage nu.

Visst, Microsoft Live Points är kanske skiten för vissa. Det kan vara det mest fantastiska som hänt mänskligheten sedan Marmite Spread, men det är totalt irrelevant för mig. Jag vill inte låsas in i ett system som bygger på att jag köper poäng och sedan handlar för dem hos Microsoft. Det får gärna finnas som ett alternativ, men jag vill kunna bara gå in på en hemsida och betala med mitt kreditkort, om jag inte litar nog på Bethesda för att betala med mitt kreditkort så litar jag inte på en mellanhand heller, oavsett om mellanhanden heter Steve Ballmer.

Det är när man låser in konsumenterna i sina egna invecklade distributionsmodeller så här som man matar piraterna. Jag vill inte ha poäng som jag kan köpa skins till min XBOX 360 (eftersom jag ingen har) eller musik till min Zune (eftersom en sådan aldrig skulle komma över min tröskel). Jag vill inte ens köpa poäng som jag kan köpa andra spel och expansioner med, för jag vill bara ha Operation Anchorage. Jag skulle vilja gå så långt att jag anklagar Microsoft och Bethesda för anstiftan till upphovsrättsrättsbrott.

Direktlänk 2 kommentarer

Allan Rubin lever!

mars 19, 2009 at 3:59 e m (Kultur: Övergripande, Kultur: Spel) (, )

och har uppenbart bytt kön och namn.

”Journalisten” och ”socialantropologen” Charlotte Celsing rycker ut på Newsmill till försvar för en gammal kär svensk tradition. Den att prata i nattmössan. ”Vi måste börja prata om pojkarnas våldsspel” skriver Celsing och ger helt fantastiska exempel appropå skoljskjutningar:

De scener som utspelat sig i de här skolorna är vardagsmat både i film och i många av dessa spel, (Counter strike, Doom, Grand Theft Auto) där tortyr, våldtäkter och grymma avrättningar premieras.

Jag kan gå med på att grymma avrättningar kan premieras i GTA, men tortyr har jag inte sett som ett spelaralternativ i något av exempelspelen och våldtäkter premieras definitivt inte, hur våldtar man någon i Counterstrike förresten? Är det när man teapåsar en fallen motspelare? Det premieras inte, det anses som efterblivet.

Dessutom drar Celsing, likt sina andliga läromästare Rubin och Örnstedt, fram de mest enastående Non-sequiteurs. Hon pratar om ”Killer-spel” som om det vore ett samlingsbegrepp, vilket det kanske är inom socialantromorfin vad vet jag. Det finns en ”lajvform” som kallas Killer, men jag är osäker på om det överlevt sedan det nittiotal då det gav rubriker (Hur var det nu… någon ‘mördade’ Plus-Sverker på öppen gata i Umeå?). Och den som följt den senaste vågen av skolskjutningar från Columbine och framåt kan snarare peka på att många (trots medias och fågelskrämmor som Celsing idoga försök att hitta kopplingar till våldsamma datorspel) av de skyldiga hyst ett aktivt ointresse för datorspel.

Jag vill återigen göra kopplingen att flera av pojkarna som sparkade Riccardo till döds hade ett aktivt fotollsintresse och utövade denna sparkträning på sin fritid. Jag tycker det är dags att vi diskuterar faran med fotboll på allvar.

Ett uppenbart tecken på att Celsing läst sin Örnstedth väl är att hon drar till med sådan fantastiska idiotier som att sjuåringar firar födelsekalas på paintball-anläggningar. Det är ju lika befängt och otänkbart som det säkerligen är olagligt. Vilken seriös arrangör skulle (med tanke på den höga hastigheten en paintball ändå har och hur ont det gör att träffas av en) tillåta ett barn på banan?

Det är inte ens meningsfullt att gå i polemik med sådana här människor, debatten blir (har jag sett gång på gång) totalt poänglös och saknar verklighetsanknytning.

Visst, det kan finnas en mening med att ha en debatt om våldsamma spel och filmer, men den debatten handlar ytterst om föräldraansvar, inget annat.

Direktlänk Kommentera

Så här kan man också se det

mars 8, 2009 at 1:22 e m (fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Läser på SVD.se om svenska datorspelsbranchens syn på fildelning och det som slår mig allra mest är hur mycket mer balanserade en branch som levt med kopiering bra mycket längre än musikbranchen är. På åttiotalet var säkerligen mer än 95% av alla datorspel i svenska hem piratkopior. På en 90-minuters kassett fick du in flera hundra spel och det var vanligt med annonser på stan och i olika annonsblad där folk sålde ”100 C64-spel för 200 kr” och liknande.

Ändå tillverkas det datorspel, i en allt mer växande industri. När gurun Jeff Minter grundade Llamasoft och krängde ut spel i parti och minut räckte det med en kreativ galning som gjorde allt, Stavros Fasouluas kodade alla sina banbrytande spel helt själv, förutom musik av Ron HubbardAndrew Braybrook gjorde milstolparna Paradroid och Uridium helt själv.

Idag går det nästan åt mer folk för att göra ett datorspel än för att göra en film. Creditlistingen för Grand Theft Auto IV är kilometerlång. Ändå har datorspelsbrachen, trots idog piratkopiering, råd att anställa alla dessa programmerare, ljudläggare, illustratörer och 3D-animatörer. Förra året omsatte datorspelsförsäljningen i Sverige tre miljarder kronor och tillväxten var enligt SVD 34 procent.

”Fildelningen beror på vårt välutvecklade bredbandsnät. Samma nät har gjort det möjligt för vårt företag att existera. Vi arbetar, gör pr och fick vårt genombrott över internet, så vi får ta det onda med det goda.” säger Jens Nilsson från indie-utvecklaren Frictional Games.

”Om vi lär oss att dra nytta av det kommersiellt kommer branschen att få en större publik och högre lönsamhet, säger han” säger Ben Cousins från världskända Digital Illusions.

”Majoriteten vill betala för sig och respekterar oss, medan en liten högljudd grupp pirater får oproportionerligt utrymme i media. Det är trevligare att belöna dem som köper spelet lagligt än att straffa dem som piratkopierar” säger Fredrik Wester från Paradox.

Tre sunda röster, alla från en marknad som levt med privatkopiering i stor skala bra mycket längre än skiv- och film-industrin.

Direktlänk Kommentera

Geni av rang

januari 29, 2009 at 11:19 f m (Datorer, fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Jag har läst en del i Eskil Steenbergs blogg på sistonde, mycket intressant läsning.

Karln är uppenbart ett geni av rang, men samtidigt… som alltid med genier kan man inte undgå att tycka att han är galen. Ett projekt av L.O.V.E.s storlek… vad tänkte han på? Har man sett bilder på honom kan man inte undgå att märka de mörka ringarna under ögonen.

Samtidigt, jag kan inte hjälpa att vara annat än avundsjuk. Att ha den drivkraften, den talangen och den kunskapen att göra det Eskil gör. Det kan vara värt att slita hund för.

Intressant är också att notera Eskils inställning till fildelning, detta är altså autentiska citat från en kreatör. En kreatör som brinner som fan för det han gör och som lägger hela sin själ i sitt arbete.

If you believe that people have the right to exchange correspondence privately about whatever they want, In effect you give people the right to piracy. The only way of stopping piracy is to make grave incursions in to the rights of freedom of speech, assembly and the right to privacy. Piracy is in a way protected by democracy.

Och framför allt kanske det här citatet (mina markeringar):

Ive never liked the idea of forcing people to pay for software. The idea that someone can own the right to spread information seems to go against the very principle of the freedom of speech. If something can be copied, why shouldn’t everyone who wants one get to take a copy? Lets face it: piracy isn’t stealing, because the main issue with theft is not that someone else gets my stuff, its that I no longer have them. Sure peoples livelihoods depend on the creation of information, but economics cant be more important then our basic freedoms. The same argument could be used for slavery just because we don’t want slave owners to be unemployed. And besides, being upset by piracy because you spent 10 million making a game, is a little bit like suing the ocean for destroying your sandcastle, thinking the waves wouldn’t hit it just because you made it beautiful. If you don’t want to get your stuff taken by the waves, you better get stop complaining and get off the beach.

Det här går ju tvärt emot vad upphovsrättsmaffian vill få oss att tro är den allmängiltiga åsikten bland kreatörer, och allvarligt talat så framstår det som en så mycket förnuftigare inställning än att börja göra jämförelser med TV-apparater och Gräsklippare.

Det går alldeles utmärkt att skapa saker utan att få dem fildelade, man kan göra skapelser som är så dåliga att ingen vill ha dem, eller man kan hålla på dem i sin egen byrålåda. Jag har säkert en del grejer av bägge kategorierna liggande hemma. Men ögonblicket du väljer att vända dig till en större publik så kommer du att få finna dig i att din kontroll över materialet upphör. Allt annat är utopia… eller dystopia beroende på vem du frågar. Lösningen måste vara att lista ut hur man bäst skall kunna tjäna på anarkin.

Direktlänk Kommentera

I’m in the wasteland!

november 17, 2008 at 2:51 e m (Kultur: Spel) ()

Fallout 3 har menligt inverkat på min fritidsmoral. Kunde jag bara komma undan med att spela på arbetstid skulle det inverkat på min arbetsmoral också, men tyvärr faller mina böner om ett eget rum på döva öron. Kanske ställa in en liten spelmaskin i serverrummet och investera i active noice reduction-hörlurar?

Fast då skulle man behöva lösa hur man synkar savefilerna mellan jobbet och hemma…. meh… det är som att se till att Sales kan skriva ut, det är görbart, men mycket skrik för lite ull. Bättre att portionera ut spelande över en längre tid dessutom, efter ett par timmar tenderar jag till att bara klicka förbi inspelad dialog så fort jag läst undertexterna och det känns inte riktigt rättvist mot vare sig röstaktörer eller manusförfattare.

Det enda tråkiga är att när jag blir riktigt biten av ett bra spel så blir jag förbannat osocial. Vilket jag kan ha en smula dåligt samvete för. Det var lättare förr, när man studerade eller var arbetslös och hade hur mycket tid som helst, men nu vill man ju faktiskt ta vara på sin fritid lite mer.

Men om jag överger invånarna i Megaton, vad ska de göra då? Vem ska de komma och störa med sina små meningslösa gåvor av grillad ekorre eller en handfull kapsyler? Vem ska de beskylla vara tjuv bara för att han råkade göra mouseover på ett föremål som inte var hans? Vem ska de säga sina ständiga likadana svar på frågan ”What’s happening around town?”

Ödemarken behöver en hjälte, och den hjälten är jag. Hur skulle jag kunna laga mat och handla när jag vet att någonstans där ute finns en bunker med en galen president som måste stoppas?

Direktlänk Kommentera

Äntligen!

oktober 28, 2008 at 2:20 e m (Kultur: Spel) ()

Nu ska jag återigen bevisa vilken hopplös nörd jag är, men faktum är att för oss i en väldigt snäv demografisk grupp är det här en riktig toppnyhet.

Games Workshop släpper en ny Griff Oberwald. Slut på gammelgriff, med den skitnödiga posen, den stora fula kycklingen han hade på huvudet och bort med hans debila ansiktsuttryck.

Dessutom verkar det som om de får ur sig något livstecken för Blood Bowl lagom till 27-årsjubileet. Det är glädjande med tanke på hur förbisett 25-årsfirandet blev. Och som om det inte var nog så närmar sig Cyanide Studios dataspelsversion ett släpp. Dags att damma av blood bowl pjäserna, slicka spets på penslarna och röra ut vatten i de trögflytande färgerna. Nördvana är här.

Games Workshop

Den nye Griff, den gamle såg värre ut. Copyright: Games Workshop

Direktlänk Kommentera

Next page »