Varken hackad eller malen

mars 1, 2011 at 9:48 f m (Störningar, Teknik)

Fick ett mail från WordPress att någon tryckt på ”lost password”-länken. Jag är osäker på vad det var tänkt att ha för effekt, eftersom det enda som händer är att jag får ett mail om det verkligen är så att jag vill ändra mitt lösenord. Vilket jag inte ville. Men ändå, det är lite smickrande att någon uppmärksammar mitt enkla hem på nätet så mycket att han eller hon försöker fulhacka det.

Nåväl, om innehåller blir än märkligare än vanligt så kan det antingen bero på att jag plötsligt blivit sinnessjuk eller så har någon scriptkiddie lyckats. Eventuellt har jag skrivit något som retat upp Anonymous, vad vet jag… Men fram till dess är det samma gamla Aberg.

Direktlänk Kommentera

Alla ägg i samma korg

februari 17, 2011 at 10:51 f m (Störningar, Teknik) (, )

Titt som tätt ringer någon krämare från Telia, Com Hem eller Bredbandsbolaget och försöker övertyga mig om hur bra det vore för mig att utnyttja dem för alla tjänster. Jag är skeptisk dock. Inte nog med att de utlovade besparingarna blir mindre per år än vad jag lägger på Sticky Date Cake hos eminenta Koala Café på en månad plötsligt sitter jag och är beroende av att en leverantör klarar av att hålla liv i alla sina kablar. Som det nu är kan jag se på TV om bredbandet strular, eller på SVT Play om Com Hem bestämmer sig för att inte sända för en dag. Telefonin är en eftergift åt att min fru och jag börjar bli gamla människor som tror att man behöver ha en landlina, för det har man alltid haft. Att vi bägge betalar dyra pengar för mobiltelefoner som ändå är vad vi använder för att kommunicera kommer liksom inte in som en faktor.

Det är lite som det här att lägga alla företagets tjänster i ”molnet”. Kanske en bra idé om du måste ha garanterad nåbarhet av så många externa användare som möjligt. Att lägga din webbutik på molnet är säkert en bra idé. Men att lägga dokumentservern på molnet? Jag kan säga att vi har oftare problem med internetlinan ut än vad vi har elavbrott i serverrummet. Så varför skulle jag välja en tjänst med potentiellt sämre tillgång till de dokument och verktyg jag behöver för att jobba?

När en telefonnasare ringer och erbjuder mig en garanterad 100% uptime på alla deras tjänster och en rabatt som känns i plånboken så kan vi börja snacka. Annars är jag kallsinnig.

Direktlänk Kommentera

Det är då själva fan

januari 21, 2011 at 11:10 e m (Kultur: Övergripande, Störningar) ()

Hejsan alla monsterdiggare. Av någon anledning så tycks det inte spela någon roll hur ofta jag kryssar i ”kom ihåg mig”, wordpress loggarn ändå ur mig mellan gångerna och varje gång jag måste skrolla ner för att klicka på ”logga in”-länken fylls jag av en sorts loj antipati emot hela bloggrejen. Löjligt, ja… jag vet. Men jag gillar när saker och ting funkar som jag bestämt, inte med illa dolt förakt för användaren. Det är min grej. WordPress skall hålla på med sin grej, vilken är att låta mig fara ut med allsköns o- och van-vett.

Whatever. Vanvett är så alldagligt idag att man inte ens orkar försöka. Jag menar, vem skall jag sparka på? Björn Ranelid? Marcus Birro? Folk med snille och smak eller bara vanlig hederlig ADHD tycks ha täckt den grejen redan. Att dissa Sverigedemokraterna eller varghatarlobbyn är för lätt och är hur som helst bara en inbjudan till att få sitta och rensa i kommentarsfälten. Det är som att boka Matisyahu till en spelning i Malmö.

Folk med tummen på trendkänslighetens våg dissar antingen Solsidan, vilket jag aldrig skulle ens försöka titta på så jag är oförmögen att ha en åsikt, eller På Spåret, vilkas redaktion jag jobbat med när jag var webbredaktör hos SVT Göteborg plus att jag gillar att sitta och känna mig smart. Det kan ju knappast komma som en överraskning för någon som läst mer än ett blogginlägg jag skrivit.

Man skulle ju kunna skriva något om händelserna i Tunisien, men förutom att det enda jag läste om dem innan revolutionen var ett faktum kom från Twitter så känns det som om det finns de som är bättre insatta som kan göra det jobbet. Al Jazeera är tydligen källan för konässörerna.

Och hur i hela fridens namn skall man kunna satirisera vår kulturminister? När Martin Aagård redan knackat på dörren så att hela det ruttna bygget föll ihop. (För att på omvägar kunna referera tillbaka till Hans Johst igen). Hur som helst hade jag åsikter om kultur och dess tillgänglighet redan september 2008.

 

Direktlänk Kommentera

Signade jul

december 1, 2010 at 9:33 e m (Kultur: Ljudlig, Störningar) (, , )

Det är den tiden på året igen. När vi släpper ut Carola ur utfrysthetens bunker och låter henne fylla våra hjärtan med julens glada budskap. Inte bara Carola förresten, varenda halvbegåvad artist måste ut med en ny julskiva, i år igen. Till exempel.

WHAT THE FUUUUUCK!

Vad är det med all den här skitnödigt sakrala musiken i elvastrukna fiss? Vad i helvete har kastrater med julen att göra? Varför är alla svenska julsånger baserade på psalmmodellen? Varför är allt förknippat med julen i tonlägen som man måste vara galen, frikyrklig och med stämband av rostfritt stål för att kunna framföra? Varför måste man låta som om julen är det mest beklagansvärda som finns? Borde inte de kristna vara glada över Jesu födelse? Vi hyllar honom med ”Det strålar en stjärna”, för när vi tänker på Jesus så vill vi tänka på den där obehagliga kittlande känslan man får i halsen när man försöker låta som när Stephen O’Malley trakterar ett punkterat dragspel.

När det för en gångs skull inte är psalmer man skall tvingas höra på är det importerad amerikansk infantilism. Om jag en gång till behöver hur mamma kysser tomens röda rudolf till bjällerklang så kommer jag att löpa amok i centrala stan med en julgran i nävarna.

Sen har vi den här svenska förkärleken för ”traditioner”, bara för att Wham! hade en hit en gång med ”Last Christmas” skall vi alltså behöva lyssna på den på repeat, varje jävla jul… tjugosex år senare. Det finns idag människor som pensionssparar som inte var födda när den här låten spelades första gången. Tjugosex jävla jular! Inte är det så mycket bättre att tänka sig att vi förmodligen kommer att fortsätta höra Wille Crafoord och hans spelevinkar tortera julen igen, som D gjort varje år sedan 1992.

Julen tar all värdighet från allt. Alla som rör vid den smittas och blir till fasansväckande parodier på sig själva.

Okej, jag erkänner, den sista var ganska awesome.

Efter allt det här lidandet erbjuder jag något som åtminstonde är avlägset roligt.

TILLÄGG:

Med risk för att min synthande hustru skall bli olidlig måste jag erkänna att det här var en rätt respektabel jullåt. Om jag slipper höra den varje år kan den komma på min vitlista.

Satanisterna tar hem förstapriset som vanligt dock.

Direktlänk 4 kommentarer

Vardagsrage

november 30, 2010 at 8:46 e m (Störningar) (, , , )

Så här i jultider finns det en sak som driver mig till vanvett. Skyltsöndagen har kommit och gått och civiliserat folk sätter upp sitt julpynt ungefär nu. Man köper en julstjärna eftersom kräppappret i den förra fattade eld, eller så torkade det sammanhållande limmet och förlorade sin fästförmåga, eller så dog de tusen gånger vikta kanterna och allt bara sprättade upp sig själv i någon sorts tjugondagknut-origami. Vad vet jag… kanske förra årets färg inte passar med årets teppanyakihäll… vi har alla våra orsaker.

Faktum är att problemet inte ens bara gäller nya julstjärnor, den där gamla trotjänaren som följt med från föräldrahemmet är precis lika benägen till att göra dig galen.

Du letar upp en sladd och en matchande glödlampa (max 15 watt för att inte återupprepa förra årets rispapperssupernova) och skrider till verket. Här skall julas för i helvete! Stjärnan, för den som till äventyrs aldrig firat julpynt, är en serie ihoplimmade trianglar som liksom skall vikas upp i en komplicerad manöver så att det blir en cirkel. Dessvärre bestämde sig tillverkaren att det räckte med papper nog för en halvcirkel. Resten av juligheten måste skapas med våld.

Så, du tar din julstjärna och liksom pressar yttersidorna mot varandra i ett fåfängt försök att fullända den tredimensionella geometrin, dock upptäcker du att planen för att få de bägge ändarna att sitta ihop är två små bomullstampar. Om du är som jag, det vill säga inte lämplig för små barn eller möblerade rum, så börjar din familj att skruva på sig nu. Har ni firat jul tillsammans någon gång tidigare så sätter din partner hänglås på knivlådan och gömmer nyckeln, utomlands. Så här funkar det nämligen. Du har en sladd med en glödlampa som skall hänga så centralt i julstjärnan som möjligt, den måste vara tänkt att sättas fast via de här två bommulsbanden, som redan i sig är utsatta för en hel del påfrestning av julstjärnan som vill återgå till en halvcirkel.

Du snurrar snörstumparna runt lampsladden och försöker knyta en knut som i bästa fall skall gå att knyta upp om en månad. Då tappar du greppet om ena stjärnudden och vips sitter du där med en halvcirkel. Du tar och håller fast hela anordningen mellan knäna, pressandes de motvilliga ändarna mot varandra, men hur hårt du än knyter din knut så kommer det inte vara tillräckligt, du får en glimpa i julstjärnan där lampsockeln syns.

Vid det här laget har du givit upp försöken att komma åt knivarna, din partner firar jul på kanarieöarna och det enda som finns kvar för dig att göra är att bränna upp dig och julstjärnan på närmsta julbock.

Direktlänk 2 kommentarer

Ni kan fan dra åt helvete

november 15, 2010 at 1:56 e m (Först upp mot väggen, Störningar) (, , , , )

Inte ni, men vet ni vad jag är less på? Så in i helvete jävla less.

Aspirationskulturen av idag. Alla skall vi vilja ha en vindsvåning, alla skall vi vilja ha en butler, alla skall vi vilja vara bloggande tv-lekledande skådespelare med kirurgiskt korrigerade utseenden. Alla skall vi vilja sätta på en supermodell eller låta oss sättas på av någon som är riktigt, riktigt rik och kan se till att vi aldrig behöver göra ett hederligt handtag. Vi skall alla vara hollywoodfruar, där i våra ettor i Rissne och våra mördande tråkiga radhus i Gävle.

Det är inte att jag inte unnar folk att vilja förbättra sin situation, strävan mot ett bättre liv är en av drivkrafterna i samhället, men om alla skall bo i vindsvåning blir det jävligt tomt på bottenplan. Alternativt får vi bygga villasprawl över hela Sverige och låtsas att det bor någon mindre lyckligt lottad under oss. Kanske alla kan ha en polsk svartjobbare i källaren?

Problemet är att det har gått så långt, vi förväntas låna oss till det lyckligare livet. Curlingbarnen går från att tjata om en ponny till att få sina föräldrar att borga för ett hutlöst lägenhetslån i centrala Stockholm och sen finansiera sitt jet-set-liv med SMS-lån. Det är inte en hållbar samhällsutveckling, oavsett viljen politisk falang man råkar tillhöra. Det är bara att se på SVT:s ”Ung & Bortskämd” för att inse hur hopplöst körda vi som civilisation är när de barn som vuxit upp i den här drömbubblan väl tvingas på ansvaret. Vill du att din ålderdom skall garanteras av lättingar som inte klarar av att handla mat på egen hand en gång? När jag blir gammal nog att inte kunna torka mig i röven själv får ni skjuta mig hellre än att jag skall behöva höra Glimmra-Tindra Änglaspån klaga över att det är äckligt och bli klöst utiändanom av hennes 5000 kronors lösnaglar. Deal?

Men hur lätt det än är att peka på curlingbarnen som vår tids stora problem så är det fel. Som Sverker Lenas skrev i DN i morse så är det mer en frågan om ett symptom på ett större samhällsproblem. Vi är alla så upptagna med att ”få ihop livspusslet” att vi inte längre klarar av att laga vår egen mat, diska vår egen disk och tvätta vår egen tvätt. Plötsligt måste vi alla ha den sortens liv som förr om åren bara var möjligt för den priviligerade överklassen. All fine, jag är den förste att vilja sätta upp en giljotin på mynttorget och börja trä överklassens skallar på spett utanför slottet allom till varnagel men i det här fallet så måste man tänka på att överklassens indiskreta charm grundar sig i att de har stulit ihop svinmycket med pengar över åren. Den genomsnittlige medelklassvensken har 4,3 miljoner i bolån och femtio procent av sin inkomst intecknad i banken. Det spelar ingen roll hur många skattesänkningar farbror Fredrik ger oss för att hålla röstboskapen på sin sida eller hur många RUT- och ROT-avdrag vi får för att köpa tjänster från i smyg importerade tredjevärldare, bubblan kommer att spricka och då är det inte så jävla roligt att äga sitt eget boende längre.

Visst, alla måste få ha sina drömmar. Alla måste få ha sina ambitioner, men vore det inte jävligt skönt om vi slapp aspirationskulturen? Tänk om man kunde slå på TV:n och inte behöva mötas av ännu en ”politisk flykting” som ”inte kunde bo kvar i Jante-sverige”. När vi satt Anna Anka i läger så får Hollywood- och New York-fruarna öppna käften om politiskt förtryck av deras sort i Sverige, men som det nu är så låter de bara imbecilla. Det har aldrig varit en bättre tid att vara självförhärligande ego-fanatiker än nu. Solidaritet är ett skällsord i klass med allmänbildning och utbildning. Egenskaper man inte längre behöver för att få bli ett fejs i media.

Bah!

Ni kan alla dra åt helvete, och hålla mig ett bord vid teppanyakihällen när ni kommer dit.

Dagens temamusik: YOB

Direktlänk Kommentera

Sommar sol och kokt luft.

juli 5, 2010 at 7:26 e m (Högst privat, Störningar) (, , )

På kontoret står luften stilla, bara i serverrummet kan man få någon lindring. Hemma blästrar den obarmhärtiga solen in från sextiotalets extatiska solvinkel, från klockan ett på eftermiddagen till sena kvällen tänder himlen en eld i vårt vardagsrum. Försöken med växter på balkongen urartar snart till Agave och Aloe. Jag fattar inte grejen med Juli. Om man inte har en idyllisk stuga i en skogsdunge vid någon tjärn så är det bara ett enda stort helvetes längtande efter regn och svalare luft.

Visst, det finns möjligheter att ha det omåttligt nice, lördagens gymnasiekamratsgrillning ute i Midsommarkransen var förträfflig, och jag såg en igelkott. Döda djur på spett och söta djur på gångstig, vad mer kan man önska?

När vi väl fått packa ihop väskorna och fästmön (vi har ett höstbröllop planerat) och jag får åka till sommarstugan någon gång i slutet på månaden så kan det bli bra. Men så här i modernistbetongen? Fuck that shit. Om man hade bott i stan hade man kanske kunnat ha en nice grönskande innergård. I sextiotalets säkerligen högst bevaringsvärdiga tiovåningars lamellhuskomplex finns det grönska, men alla husen är vända bort. Det är som om det vore otäckt att man skulle kunna nå mellangården och solka den perfekta naturen med sitt sunkiga liv. Se men inte röra.

Jag tröstar mig med drömmar om grillning i Laholmsbukten och filtar i skuggan. Och Early Man, världens just nu tuffaste hårdrocksband. Sånger om hajar, ormar, råttor och dödgrävare får vardagen att kännas lite lite tuffare.

Direktlänk Kommentera

Forsknin oc framste

oktober 20, 2009 at 4:54 e m (kul, Störningar) ()

”Ser inte skylten lite konstig ut?” frågade kompis M när vi var i höjd med Karolinska Institutets senaste bunker vid Solnavägen.
Efter en liten stund såg jag felet. (Klicka på bilden så blir det tydligare)

”Science brukar ha ett ‘e’ på slutet.”

Först trodde jag att skylten inte var klar, men som M mycket riktigt påpekade är det svårt att avsluta en skylt på fasaden när man väl tagit ner byggnadsställningarna.

Det ska bli kul när Nobelpristagarna kommer på besök.
Edit: Om man går förbi huset nu så visar det sig att de fått upp ett litet ”e Park”. Men nu är skylten istället riktigt uselt centrerad på fasaden… kanske är det precision forsknin de bedriver där?

Direktlänk Kommentera

Veckans pösmunk

augusti 15, 2009 at 11:10 e m (Först upp mot väggen, Mediakommentar, Störningar)

Jag har väl sagt tidigare att jag tycker att Fredrik Virtanen är en talanglös dilletant som konsekvent tycks få uppdrag som övergår hans förmåga av aningslösa chefsredaktörer på det där allt sämre fiskomslagspappret och papegojbursbottentäckningen där han jobbar.

Dock måste jag säga att en rekordjup bottennotering sattes idag lördag, då han hade satts att göra ”lördagsintervju” med Jan Guillou. Så tillvida att uppdragsbeskrivningen inte var att slicka Jan Guillou djupt upp i pösmunksröven, för då har Aftonbladets beslutsfattare äntligen hittat det Fredrik Virtanen är född till.

Jag är ledsen om Fredrik tar illa vid sig, men han utger sig ju ändå för att vara journalist, en titel som åt minstonde en gång i tiden förpliktigade en liten smula. Så när han inte klarar av att leverera så får han helt enkelt finna sig i kritik.

Själva ”artikeln” är belagd med ”Aftonbladet plus” så jag kan inte länka till den i sin helhet, men ett kortare referat skulle gå ut på följande:

Jan G är en skön kille, men han känner sig lite plågat besviken när han tänker på ”ungdomen”. Han slutade nämligen föreläsa på journalisthögskolan eftersom eleverna tyckte de var duktigare än Jan. ”Hur fan kan man vid 25 års ålder tro att man besitter ett större tekniskt kunnande om ett så praktiskt yrke som journalistiken ändå är? Det är intellektuellt obegripligt, det är befängt. Men också väldigt dystert.” Skanderar Janne. 1994, när detta hände, hade han visserligen ägnat åtta år åt att skriva undermånlig agentlitteratur och nästan helt tynat bort ur folkmedvetandet som journalist, så att en del ungdomar tyckte han var en pinsam gammal föredetting som red helt på fornstora dar kan inte ha förvånat någon annan än Jan Guillou (och möjligtvis Fredrik Virtanen).

Jan blir också ledsen när han tänker på ”de där datorfreaksen”, vilket är alla på nätet som tycker annorlunda än Jan Guillou tycks det mig.

Här glänser Fredrik Virtanen dock till med något som kan liknas vid journalistik när han frågar:

”Du läser alltså nätslöddret.”

(Fredrik Virtanen tar med objektiviteten bakom kemiskjulet och sätter en kula i nacken på den.)

Men det mest överraskande är nog ändå att Jan Guillou faktiskt läser sina belackare ”Till och från” (Någon vänlig själ skriver väl ut det på papper åt honom) och han blir ledsen över att folk tycker han är ”senildement” och ”okunnig”. Jag kan väl hålla med om att senildement inte är något direkt trevligt omdöme, men med tanke på hur förvirrade hans motattacker i nät- och upphovsrättsfrågor har varit hittils så är det ändå inte allt för otänkbart.

Okunskapen fäktar han i från sig så här:
”De menar att kunskap är att ratta den där tekniken. De där ungdomarna är totalt arroganta och överlägsna samtidigt som de överöser mig med synpunkter om saker och ting i världen som de inte har en aning om.”

Um… kanske är Jan Guillou ändå drabbad av någon form av demens, för det där lät mer som om han beskrev sig själv än något annat på den här planeten. Förutom att han inte anser att ”tekniken” kräver någon kunskap, eller ens någon tankemöda. Men håll med om att alla försök ni sett de senaste året från Jan Guillou att argumentera mot Piratpartiet, rätten till anonymitet på nätet eller Fildelning har drypt av synpunkter om saker och ting i världen som Jan Guillou inte har en aning om.

Det är också lustigt att mannen som själv flera gånger påpekat att i debatt handlar det inte lika mycket om att ha rätt som att vara hänsynslös mot sin meningsmotståndare, plötsligt blir gråtmild och tar illa vid sig.

Dock tröstar sig den store med att de som läser hans agentromaner är många fler än de som tycker att han inte kan någonting om Internet, och då måste han ju ha rätt och hans belackare fel. Tydligen måste Jan ändå ha tycks vara väldigt nära gråten här, eftersom Fredrik med beundran i rösten tvingas flika in med ett litet ”De är bara unga idioter, Jan! Man vet ju att de blir äldre och klokare.” Tack för den lilla pärlan Fredrik, men ända sedan jag var arton har varje år bara fört mig längre och längre från all slags respekt för Jan Guillou till den grad där jag numer mer ser den en gång så beundransvärde journalisten som ett slags cirkusfreak, endast duglig till lättare underhållning.

Jan tycker att problemet är att ”Jämfört med min ungdom finns det en påtaglig brist på ideologi och brist på ideologiskt engagemang.”

Det är något som Fredrik av oklar anledning tycker ”Det låter som läget i tyskland på 20-talet, vilket beredde vägen för en obehaglig stark ledare?” Jag vet inte vilken historiebok Fredrik bekände sig till i småskolan, men såvitt jag minns fanns det gott om starka ideologiska engagemang på både höger och vänsterfronten i just Tyskland på 20-talet. Vilket ledde till omfattande gatuslagsmål… något som förvisso känns igen hos extremistpacket även idag, men knappast betecknar brist på ideologier. Möjligtvis brist på Jan och Fredriks ideologi, den att packet ska ha en lag de anpassar sig till och patricierna en annan. (En tanke jag, om det inte vore för Godwin, skulle vara beredd att koppla till 20-talets tyskland.)

Sen blir det mest en massa blaj om gamla lagrar vilka Jan vilar på men Fredrik måste ändå hitta en knorr att avsluta med:

”Säga vad man vill om Jan Guillou. Stora storys är hans själ. Vi tackar för intervjun. Men när vi går ut känner jag mig lätt beklämd över att en gammal mästare är ledsen för att han inte känner sig tillräckligt uppskattad av oss yngre i skrået. Så i tamburen vid ytterdörren klappar jag på axeln, som en tafatt son på en far. Du ska veta Jan, att vi är många yngre journalister som inte tror att vi kan det här lika bra som du.”

Den lilla godbiten hade jag gärna varit utan Fredrik, om inte annat än för att hela din artiklen redan frammanat bilden av Jan Guillou som en sån olidligt självgod pösmunk utan kontakt med verkligheten att du bara framstår som pinsam i ditt självförnedrande fjäsk. Jag skäms å hela Sveriges unga journalistkårs vägnar över din oerhörda undfallenhet åt föredettingen och ärkepösmunken Jan Guillou.

Jag förmodar att jag är nätslödder nu.

Det spelar ingen roll, jag är fortfarande kunnigare än Jan Guillou någonsin kan bli.

Andra bloggar om Jan Guillou

Direktlänk 4 kommentarer

Jag borde inte säga det här…

januari 6, 2009 at 4:32 e m (Störningar, Teknik)

För det kan få all min trovärdighet som IT-tekniker att kollapsa, men hur kommer det sig att OpenSuSE:s bootloader (vanlig standard GRUB) inte klarar av att dra igång mina windowspartitioner, när det funkat utmärkt… och funkade utmärkt igen när jag bytte tillbaka, med Fedora?

Jag vill inte offra tid på att kompilera Rosegarden själv, jag hatar att kompilera source, det känns ovärdigt på 2000-talet. Men jag hittar ingen fedorarepository för Rosegarden, därför kändes OpenSuSE som ett så trevligt alternativ.

Jag får se om jag får orken att göra ett nytt försök… när jag brännt ut alla viktiga dokument på en säkerhetsbackup. Även om jag vet att det inte kommer att totalpaja om jag bara kör tillbaka Fedora såvill jag inte upptäcka att jag behöver göra en ominstallation och får spela om Fallout3 och The Witcher från början.

Jag kommer aldrig att bli en riktig Linux-hacker.

Direktlänk Kommentera

Next page »