This is why we fight…

september 15, 2009 at 12:42 e m (Kultur: Ljudlig, Teknik, The Great Copyright Debate of '09) (, , )

Jag gillar inte hyperboler, i alla fall inte när det inte är jag själv som står bakom dem, men ibland går det faktiskt inte att vara lugn och sansad. När man diskuterar med upphovsrättskramare blir det till exempel sannerligen svårt, eftersom de tycks vara beredda att offra allt vett för att skivbolagen ska få fortsätta sitt orättfärdiga kulturmonopol, långt efter att det upphörde att fungera.

Ta det här fina exemplet från Japan. Jag skulle alltså inte kunna göra som jag alltid gör, köpa en skiva nere på Repulsive Records på s:t Eriksgatan, ta med den upp till jobbet, rippa ner den och lägga den på min spelare (förutsatt att min spelare var en telefon).

Musik som jag bevisligen har betalt för, hanteras som brottslig, eftersom jag inte längre har rätten att nyttja den på den spelare jag vill. Plötsligt betalar vi för rätten att använda ett format snarare än rätten att lyssna på en viss musik.

Det är ett steg i fel riktning, och vad händer när valideringsservern inte längre är i drift? En cigarr till alla er som gissade på att konsumenten är ”pulet i røva!” som broderfolket i nordväst så gärna säger.

Vi kan inte tillåta annat än öppna standarder för kultur, för sårbarheten i det långa loppet är så stor. Konsumenterna är de som förlorar och det är fan dags för staten att sluta stå på fiendesidan i den här frågan, vi betalar fan inte skatt för att det ska stiftas konsumentfientliga lagar.

Direktlänk Kommentera

Vad är väl 70 år efter döden, vänner emellan

augusti 4, 2009 at 3:03 e m (The Great Copyright Debate of '09) (, )

Jag har för mig att jag redan tidigare konstaterat (på annan plats verkar det som) att när man är på samma sida som Jan Myrdal är det dags att revidera sin ståndpunkt, men precis som den gången så är det sveriges knarrigaste gammelsocialist och motvalls-kärring skriver rätt vettigt.

När fan blir gammal och så vidare.

70 år efter döden är en helt orimlig upphovsrätt. Dessutom kan den, som Myrdal pekar på, leda till att arvingarna gör rent ut sagt horribla saker med viktig litteraturkanon.

Vi kan inte ha ett sånt här vanvettigt system och man kan inte med gott samvete försvara det.

Direktlänk 2 kommentarer

If you love something let it go

augusti 4, 2009 at 8:42 f m (fildelning, The Great Copyright Debate of '09)

Kicki berör en viktig sak i kommentarerna till min post om pirater som underbetjänade kunder.

företagen – hur korkade de än är – måste ha rätt att göra som de vill med sina produkter. Om de vill fortsätta att backa sig in i framtiden genom att hålla fast vid system som tidigare betalat sig, kommer det att straffa sig….och deras aktieägare borde ifrågasätta det.

Problemet är bara att det digitala samhället till sin natur innebär vissa tidigare oförutsedda konsekvenser. Förr om åren kunde du spela in en skiva folk ville ha för sedan bara sälja den till vänsterhänta och med undantag för en del langning och home-tapeing så var det bara vänsterhänta som hade skivan. Eftersom distributionsleden låg under din kontroll hade du full rätt att bestämma över hur ditt material nådde allmänheten.

I och med digital distrubution och den väldigt oregerliga natur som råder på Internet så har ingen längre kontroll över distributionsvägarna. Så fort en enda vänsterhänt gör uppror, digitaliserar skivan och lägger upp den på Internet så är det anarki som gäller.

Det går inte att hålla tillbaka en lavin, det bästa du kan göra är att simma längs dess färdriktning. Om företagen vill ha kontroll över distributionen så måste de själva ligga i framkanten. Den enda kontroll som finns tillgänglig är att avsäga sig kontrollen och lita till den osynliga kroken. Gårdagens hit-ekonomi kan inte överleva så räddningen måste bli att vara med och skapa morgondagens affärsmodell.

Visst, det finns en annan väg att gå, jag ska inte sticka under stol med det, men det totalitära nätet som Liza Marklund och Monique Wadstedt så hett längtar efter är en både kortsiktigt och katastrofal lösning och kommer att föda motstånd som Piratpartiet och anonymiseringsrörelsen. Det är inte en kamp det gamla systemet kan vinna utan övervåld och därför inte en kamp som bör utkämpas.

Edit: Bloggen Bent rapporterar att upphovsrättsindustrin har en annan åsikt om hur det ska gå till.

Direktlänk Kommentera

Med nya tider kommer nya marknader

augusti 2, 2009 at 1:44 e m (Kultur: Skriven, The Great Copyright Debate of '09)

Anna Högberg skrev ett väldigt tänkvärt inlägg om författaryrkets och förlagsväsendets framtid. Postat både på Mörkrets väktare och Ravennas Blogg.

Bokbranchen är intressant, eftersom den är både den mest hotade och den minst hotade av upphovsrättsintrång. Mest hotade för att, som Anna skriver, författare inte har någon ”scen”. De kan inte livnära sig på liveframträdanden på samma sätt som till exempel popstjärnor. Men också minst hotade eftersom boken fortfarande är ett rätt svårpiratat medium. e-bokläsare är fortfarade sällsynta, dyra och slavar under elektriciteten medan pappersboken fortfarande, i förmodligen ett par generationer till, är både ett praktiskt format och en statusmarkering i kundkretsen.

För min del finns det två sorters böcker, de jag kan tänka mig att läsa som e-bok och de jag vill ha på riktigt. E-bokgruppen är framför allt referensböcker och uppslagsverk, medan skönlitteratur för min del fortfarande är överlägset bäst i papper. Visst, usel pulp av den sorten man bara läser en gång, som Dick Harrison, Jan Guillou och Liza Marklund skulle man väl kunna köpa som e-böcker… men hellre så väljer jag bara att inte läsa det.

Anna berör det som jag skrivit om tidigare i mina upphovsrättsdebattsförsök, att förlagens roll som gatekeepers tunnas ut allt mer ju mer inflytande över våra liv som det sociala nätet får. Läsarna behöver inte förlagen och författarna behöver inte förlagen, det tycks mig som om bara förlagscheferna, lektörerna och redaktörerna behöver förlagen.

Edit: Om man läser Enligt min Humla ser man att det finns en annan ny marknad som är på frammarch, inte lika önskvärd… men nog så lönsam.

Direktlänk 2 kommentarer

Pirater är bara underbetjänade kunder

juli 29, 2009 at 8:17 f m (fildelning, Kultur: Spel, The Great Copyright Debate of '09) (, , )

Jag snubblade över den här artikeln (tipstack till M) och måste säga att han har till stora delar rätt.

Spelutvecklaren Valve, som också via portalen Steam är digital distributör av spel, upptäckte att när de började synkronisera spelsläppen över hela världen så minskade piratkopieringen av deras spel drastiskt i piratkopieringens förlovade land Ryssland.

”We take all of our games day-and-date to Russia,” Holtman says of Valve. ”The reason people pirated things in Russia,” he explains, ”is because Russians are reading magazines and watching television — they say ‘Man, I want to play that game so bad,’ but the publishers respond ‘you can play that game in six months…maybe.’ ”

”We found that our piracy rates dropped off significantly,” Holtman says, explaining that Valve makes sure their games are on the shelves in Moscow and St. Petersberg, in Russian, when they release it to North America and Western Europe.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara det här för folk, men ingen lyssnar. Kanske nu när en riktig upphovsrättsinnehavare säger det så har det en chans att gå fram. Det går att konkurera med gratis, du måste bara se till att ha en attraktivare produkt. Regionalisering och kartellbildning mot privatimport är vad som håller på att döda underhållningsindustrin, inte brist på betalningsvilja.

Om HBO och Fox sålde sina TV-serier i HD-format direkt över nätet, globalt, för kanske tio kronor avsnittet skulle de flesta inte orka leta på Pirate Bay. De skulle kunna samarbeta med den enorma subtitle-communityn för att få undertexter på världens alla språk och erbjuda högt rankade översättare en liten ersättning per nedladdad subtitle-fil.

Visst, traditionell matnings-TV skulle kanske börja förtvina när ingen längre orkade vänta på att inköparna skulle fatta vad som är hett och tablåläggarna skulle hitta en timeslot att lägga det på. Men vem saknar att sitta bunden exakt klockan åtta varje tisdag? Med femton minuter själsmördande reklam strategiskt inplacerat.

Visst, branchmässorna skulle kanske förtvina, men som konsument… bryr du dig?

Direktlänk 5 kommentarer

Upphovsrätten och den nya tiden

juli 22, 2009 at 6:17 f m (fildelning, Politik, The Great Copyright Debate of '09) (, , , , )

Diskussionen om upphovsrättens vara och icke vara är sorgligt eftersatt, därför tänkte jag ägna lite tid åt att diskutera detta. Jag välkomnar all debatt i ämnet, men låt oss hålla oss till debatt. Om jag ville höra att jag är kriminell, pro-barnporr eller en allmänt friliberal mörkerman på yttersta högerkanten så skulle jag kunna köpa Aftonbladet nästa gång Jan Guillou eller Jonas Gardell uttalar sig med säkerhet om saker de saknar intresse att debattera på civiliserat sätt.

Jag tror också att vi behöver skilja på ekonomisk upphovsrätt och ideell upphovsrätt, bara så att ni vet… Här talar jag uteslutande om den ekonomiska.

Med de halmgubbarna uppställda och nedsablade, låt oss ägna oss åt huvudsaken:

1 Upphovsrätten kontra integriteten.

En stor del av problemet i debatten är att det tycks vara omöjligt att skilja ut integritetsdebatten från upphovsrättsdebatten. Det är givetvis rena löjan, upphovsrätt är upphovsrätt och bör diskuteras på ett ställe. Integritet är integritet och meriterar en egen debatt. Du kan tycka att upphovsrätten är viktig utan att för den skull vilja införa totalregistrering av all datatrafik, även om det verkar som att åsikterna just nu går hand i hand.

Om man ställer de bägge ämnena bredvid varandra kommer behovet av integritetsskydd alltid att vara större än behovet av ett upphovsrättsskydd dock, eftersom det ena är en förutsättning för ett fungerande samhälle och det andra är en förutsättning för att folk ska tjäna pengar.

Så, för enkelhetens skull, kan vi ta och lämna integritetsfrågan bakom oss och istället koncentrera oss på att debattera upphovsrätt. Låt oss förutsätta att vi inte kan köra över integriteten utan måste anpassa oss till en värld där folk kan ladda ner utan att Henrik Pontén får gå hem till dem och straffraka deras katt.

2 Upphovsrätten och kreativiteten.

En av de vanligaste myterna om upphovsrätten är att den på något sätt är intimt förknippad med kreativiteten. Om ingen upphovsrätt finnes, finnes inte heller något ekonomiskt incitament att skapa kultur och utan ekonomiskt incitament skapas ingen kultur.

Förutom att den argumentationen luktar unket av Sohlmans musiklexikon och deras rätt anskrämliga hantering av frågan ”populärmusik” kontra ”konstmusik” är den befängd. Driften att skapa kultur är oerhört grundläggande för människan, likt Pratchett, Stewart och Cohen i ”The Science of Discworld II: The Globe” vill jag postulera att utan driften att skapa kultur vore vi inte människor. Pratchett, Stewart och Cohen lanserar begreppet ”Pan Narrans”, den berättande chimpansen, som en bättre taxionomi för människan än ”Homo Sapiens”.

We are not Homo sapiens, Wise Man. We are the third chimpanzee. What distinguishes us from the ordinary chimpanzee Pan troglodytes and the bonobo chimpanzee Pan paniscus, is something far more subtle than our enormous brain, three times as large as theirs in proportion to body weight. It is what that brain makes possible. And the most significant contribution that our large brain made to our approach to the universe was to endow us with the power of story. We are Pan narrans, the storytelling ape.

Att fokusera på berättandets konst kan kanske tyckas gillecentriskt för tre författare, men all kultur är berättande på sitt sätt. Musik och bildkonst är bara andra sätt att förmedla ett budskap eller en känsla och det är den berättande driften som format våra medvetanden.

Som jag sagt tidigare i den här bloggen så är antagandet att all kultur upphör om vi inte längre byter varor och tjänster mot kultur helt upp emot väggarna. Björn Ranelid och Per Gessle är inte summan av mänsklig kultur, eller ens svensk kultur. Nu när produktionsmedlen blir allt lättare och mer tillgängliga kommer allt fler amatörer att sprida sina verk.

Vilket för oss till:

3 Upphovsrätten och kvaliteten.

Många, etablerade artister, varnar för ett amatörernas tyrani. Hur bra kan det som skvätts omkring gratis på internet vara? Enligt denna teori skulle man väl kunna likna skivbolag och bokförlag vid gatekeepers som ser till att inget skräp når ut till massorna. Tecknet på kvalitet är att det är bra nog att hanteras via en A&R-ansvarig.

Det är visserligen ett uttryck för ett människoförakt som jag delar, folk klarar inte av att veta vad kvalitet är utan öppnar ju gladeligen munnen och sväljer av all den skit som hälls över dem av gatekeepers. Hur kan någon annan förklara att Orup klarar av att leva på det han gör? Men jag har en känsla av att det är fel inställning. Till att börja med skulle vi på amatörernas marknad få andra gatekeepers, bloggar och kritiker skulle få en ökad betydelse och dessutom tror jag på den långa svansens förmåga att få rätt kunder att hitta till rätt produkt. Det skulle räcka med en sån enkel sak som ett forum eller en mailinglista för de som är specifikt intresserade av en viss genre.

Det är möjligt att man i en övergång från ett yrkessystem till ett amatörsystem i början skulle se en viss kvalitetsdipp, men marknaden är självreglerande och de mest talangfulla kommer alltid att finna sin väg till ytan.

Men nu tror ju jag inte att total amatöranarki kommer att uppstå:

4 Upphovsrätten och den ekonomiska verkligheten.

Många tycks tro att med en försvagad upphovsrätt så kommer alla bara att ta vad de vill ha och där piraterna drar fram kan gräset aldrig mera växa. Jag tror det är ett uttryck av en naiv cynism som mer har stirrat sig blind på att vilja behålla det som en gång varit än en åsikt grundad i någon sorts reell framtidsanalys.

Ett system som är på väg att kantra kommer att söka vägar att stabilisera sig själva och en majoritet av pirater och fildelare förstår faktiskt värdet av att stödja de producenter som de helst vill ha kvar på marknaden. Den osynliga kroken för att fräckt ”stjäla” ett begrepp från Peter Leeson.

Hur kan jag komma med ett så befängt påstående?

Jo, vi kan ju börja med de studier som utförts av flera fristående universitet och som har redovisats av mig här på bloggen tidigare. Vi kan också titta på hur ekonomin fungerar för webbserier, något jag vid flera tillfällen nämnt, där många skapare numera försörjer sig på bidrag, merchandising och försäljning av fysiska album av den serie de ger bort gratis på nätet. Även exemplet Unni Drougge pekar på den osynliga kroken.

Jag är rädd att den osynliga kroken kanske inte kommer göra någon jätterik, men det finns tillräckligt med pengar i den kudosbaserade internetekonomin för att försörja kreatörer, det är det ingen tvekan om, och är det inte det som har varit Martin Rolinskis enda krav?

För att vi ska kunna försörja oss på skapande i en postupphovsrättslig tid behöver vi tänka i helt nya ekonomiska banor, det är här stötestenen ligger, rädslan för att prova något nytt är en fuktig filt över vår etablerade kreativa elit och de parasiter som lever på att mångla deras kreativitet till massorna.

Det finns visserligen mer att diskutera, fler infallsvinklar att angripa och fler tankar att utveckla, men det här är en startposition så god som någon. Jag hoppas att ni som läst texten tar till er av detta och debatterar vidare, både i kommentarerna och på egna bloggar.

Piratpartister som upphovsrättskramar, alla behöver vara med.

Edit: Läs gärna också Anna Troberg, som med grund i en mycket läsvärd debattartikel av Mikael Flovén pekar på att fildelarna i mångt och mycket räddade upphovsrättsindustrin från deras egna illa behandlade kreatörer. Även Scaber Nestor har läst och kommenterar.

Zac skriver också läsvärt om tidigare ”hot” mot kreatörerna.

När ni ändå läser Anna Troberg kan ni lika gärna kolla hennes sommarskriv på Newsmill, det har definitiv relevans här.

Den här posten hos Webhackande.se är också mycket läsvärd i sammanhanget: Måste vi rädda skivindustrin?

Direktlänk Kommentera