Återanvändning

september 17, 2010 at 10:06 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Politik, Teknik) (, )

Jag postade i kommentarerna på Uppsnappat eftersom jag tyckte jag hade något att säga. Sen blev det så himla långt att jag kände att det på något sätt var en bortslösad bloggpost som kunde fått bo här hos mig.

Jag har väl i och för sig rört de här idéerna både en och två gånger tidigare på bloggen, men om Alliansen kan tjata om Ohlys kommunism så kan jag tjata om något som jag tycker är viktigt också.

Först två saker, och sen ett påstående:
För det första är fildelning kanske inte så mycket en rättighet som ett faktum. De sätt som finns att stävja den är för ineffektiva eller för totalitära, därför är det enda rimliga sättet att lösa fildelningsproblematiken genom anpassning.
Man behöver inte gilla det, men om man inte är beredd att stänga av alla datorer i världen så har man att välja på att kriminalisera fildelning och se den fortsätta ske i oförminskad skala eller hitta en annan lösning.

För det andra vänder jag mig emot argumentationen att kulturproduktion måste vara dyr. Det är självklart att en film måste ha skyhög budget när huvudrollsinnehavarna skall ha 20-40 miljoner dollar var för sina insatser. Jag lovar dig att jag med rätt manus och lite ekonomisk återhållsamhet skulle kunna prestera en lika bra film som Inception för två miljoner dollar. (förutsatt då att jag hade en talang som regissör). Det intressanta med en film för två miljoner dollar är att den börjar generera pengar långt före en film för 160 miljoner dollar. (förutsatt att den har några kvaliteter att tala om då)
Men, ta inte mitt ord för det… läs vad en oberoende filmskapare har att säga om saken.
http://bit.ly/aLn5Ph

Så, mitt påstående då. Jag tror visserligen att kultur kommer att fortsätta existera jäms med människan, alldeles oavsett pekuniär ersättning. Men, jag är övertygad om att bästa sättet att bevara en del av det nuvarande (historiskt sett väldigt nymodiga) systemet med professionella populärkulturskapare är att lämna den manufakturistiska iden om kulturyttringen som en komoditet. En bok är inte en spinnrock, en film är inte en bil och ett musikstycke är inte en skrivmaskin. När du betalar för en CD-skiva så är det inte CD-skivan du köper, eller ens (som skivbolagen vill ha det till) en tidsbegränsad användarlicens för musiken på skivan. Du gör en inteckning i framtida skapande av en likande CD-skiva. Om du betalar hundra kronor för att se Inception så är det för att du vill att Christopher Nolan skall göra en till spännande och tankvärd science-fiction-film. (I dagens system är det för övrigt snarare en inteckning i att Richard Hobert skall få spela in ytterligare ett taffligt medeltidsdrama med Rolf Lassgård och Helena Bergström, men det är ju bara för att svenska filmkonsulenter tar vad som ursprungligen var en solidarisk tanke och ger till sina kompisar istället.)
Ett sånt här system fungerar givetvis bättre utan mellanhänder, särskilt det för närvarande ganska korrupta distributionsledet, vilket faktiskt gör fildelningen till en bra och kulturfrämjande företeelse. Så länge infrastrukturen för att stödja kulturskaparna direkt finns och medvetenheten slagit rot hos konsumenterna att eventuella betalningar är en aktie i framtida produktion så kommer vi kunna ha en fungerande professionell kultur.

Skulle det systemet kollapsa, då får vi falla tillbaka på amatörkulturen, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt… den har aldrig mått så här bra om du frågar mig. Det har aldrig funnits så här många människor som kunnat göra så här mycket olika kultur i de mest skilda former och till så hög kvalitet, utan att förvänta sig en spänn tillbaka.

På söndag röstar jag och alla som hatar människor och vill ha det sämre för alla på Tengil.

Ni som vill ha mindre övervakning, en sundare syn på patentsystemet och en nykter syn på fildelning kan rösta på Piratpartiet.

Ni som vill rösta på Sverigedemokraterna kan sluta läsa min blogg.

Direktlänk Kommentera

Valtider, 2010.

september 10, 2010 at 9:15 e m (Mediakommentar, Politik) (, , )

Snart är det val igen. Det är dags att besluta om vilket block som skall få privilegiet att förbättra för pensionärerna och försämra för integriteten.

Om jag måste välja så väljer jag nog det rödgröna för de har framstått som minst korkade:

Maud Olofsson tycker att man skall se på kommunismens brott och Lars Ohlys eventuella ansvar för dem, men verkar inte vara så intresserad av att diskutera sitt eget ansvar för Bondeförbundets nazivänliga hållning under trettio- och fyrtiotalen. Men inte kan man hålla på och tjafsa om sådana gamla synder?

Göran Hägglund tycker att han inte kan välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson. Bägge står för en människosyn som den gamle homofoben Hägglund inte kan förlika sig med. Och visst, jag kan förstå Hägglund, att välja mellan kommunism och nazism är svårt. Det kräver en politiker med visioner och integritet för ett sådant val. Män som Churchill och Roosevelt kunde klara av det, men Hägglund… det är bättre om du går tillbaka till att försöka blockera homobröllop Göran, det är den sortens politik vi kommer minnas dig för ändå.

Jan Björklund är kanske den av aliansledarna som minst klarar av att likna en människa. Jag får ångest av att tänka på att han räknas som ett politiskt alternativ.

Fredrik Reinfeldt ser alltid så jämra ledsen ut till och med när han fått låta partipiskan vina och sålt ut svenska folkets integritet till FRA eller upphovsrättsindustrin. Låt oss ge honom valsiffror att se ledsen ut över så hans fortsatta karriär matchar hans ansikte.

Vad har vi egentligen sett av fyra års allianspolitik? De svenska jobben har flutit vind för våg på en internationell komjunktur som vi egentligen klarat mer på grund av vår klena köpkraft och förhållandevis låga löner än på grund av någon beslutsam borgerlig politik. Vi fick ett patetiskt vädjande om ”borgfred” under ordförandeåret i EU, för i en demokrati kritiserar man inte det sittande partiet… se bara på Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea. Vi fick en något ökad självmordsfrekvens när svårt deprimerade och cancersjuka, bland annat, skulle utförsäkras och tvingas in på jobbmarknaden när de befann sig i terminalstadiet. Bra jobbat Fredrik.

En sak slår mig. varje gång en svensk regeringsmedlem mördats av någon psyksjuk gärningsman så har det varit en socialdemokrat. Kan det tänkas vara så att de borgerliga för en politik som psyksjuka gillar? Kanske bara psyksjuka som kan rösta på ett parti som Nya Arbetarpartiet Moderaterna, Kristhomofoberna, Intergriterssvikarcentern eller Svenskt Folkeparti? Så kan det vara.

Visst, det andra cementblocket är inte så jävla roligt det heller. Men åtminstonde är den enda riktigt onda och verklighetsfrämmande människan där Thomas Bodström. Några av de andra verkar mänskliga eller åtminstonde hjälpligt komptetenta. Lars Ohly till exempel har aldrig sagt att han företräder verklighetens folk. Mona Sahlin har aldrig verkat för Burkaförbud, språktest för invandrare eller ”hårdare tag” i skolan. Maria Wetterstrand har aldrig kampanjat för Integriteten en hel valkampanj bara för att sedan rösta igenom FRA-lagen. (Visst, Maria skulle säkerligen släppa igenom FRA-lagen bara hon fick stänga ett kärnkraftverk, men hon har aldrig hymmlat eller ljugit om det).

Drömsitsen vore givetvis ett rödgrönt block med stöd från Piratpartiet. Då skulle kanske både rent humanitära frågor som sjukvård och sociala skyddsnät få lite uppmärksamhet samtidigt som vi kanske äntligen skulle få lite fokus på integritetsfrågorna och överlag Internetfrågorna.

Visserligen är den gängse synen på Piratpartister att de flesta är nyliberaler. Jag vet inte hur det faktiskt ligger till, men man kan ju ana en viss nyliberalitet på många piratbloggar. Men partiet är ganska brett och jag tror nog att synen på integritetsfrågorna är öppnare och mer piratisk hos vänsterpartiet och miljöpartiet än i Reichfeldts allians.

Direktlänk Kommentera

Kulturkrock

augusti 19, 2010 at 1:04 e m (Kultur: Rörlig) (, , )

Stephen Hawking, allmänt känd som slugaste killen på fyra hjul, har ju varit på tapeten ett par gånger senaste året då han varnat för att ett möte mellan oss och en främmande civilisation skulle bli lika ödeläggande för oss som indianernas möte med Columbus blev för den amerikanska urbefolkningen. Det är ingen direkt ny idé, ända sedan H.G. Wells har författare varnat oss för invasioner från rymden där någon resurs vi har tycks oemotståndlig för avancerade civilisationers invasionsstyrkor.

Nu i vinter kommer Skyline, en film på just det temat.

Det är inte dags att investera i förkylningsvirus och vattenpistoler riktigt än dock. Stephen Hawking är ju trots allt ”bara ännu ett geni” för att citera min morbror matematikern och bara för att man är en jävle på att förutspå strålning från svarta hål är det inte säkert att man är en expert på hur civilisationer utvecklas. Det faktum, till exempel, att Hawking klarar av att se det som hände med amerikas urbefolkning som tragiskt är ett tecken på att civilisationer kanske ändå har en chans att utveckla någon sorts moral.

En moralisk civilisation skull i och för sig bara lämna oss i fred eftersom även om de inte avsåg att förslava oss skulle mötet med deras ultra-sprit, hyper-knark och femdimensionella porr förmodligen utplåna vår kulturella särart. Så kanske är det så att när vi väl möter en avancerad civilisation så är det en erövrarras som tycker att vi skall jobba i deras metanfabriker åt dem.

Dock är vi inte skyddade enbart av Drakes ekvation utan även av den gamla goda relativitetsteorin. Einstein, som ju också bara var ännu ett geni, slog fast att information inte kan röra sig snabbare än ljuset. Vilket är rätt rimligt. Om du kunde förmedla information med en hastighet högre än ljushastigheten skulle du ju bara behöva sätta upp en lyssningspost ett par ljusdagar ifrån jorden och sen göra dig en förmögenhet på lotto, odds och aktiehandel. Det betyder dock att det är oerhört ineffektivt att försöka förslava andra civilisationer, din dynasti skulle förmodligen vara utdöd innan du hann nås av nyheterna om uppror i subsektor Omega 9, eller för den delen innan din erövringsflotta började skicka tillbaka något som liknade en återbetalning av investeringen det kostade att skapa den.

Så, vad skulle ett eventuellt reellt hot mot mänskligheten vara? Kanske som i Independence Day, en massiv rymdflotta som drar fram likt en gräshoppssvärm och plundrar allt i sin väg. Lite som Tyranids, Zerg och Borg ihoprullade i en cigarrformad cylinder av ljus?

Det är tänkbart, definitivt är en massiv rymdflotta förmodligen det bästa sättet att bevara en civilisation fram till universums värmedöd när allt civilisationsbevarande blir ultimat meningslöst. Men teorin har ett rätt så allvarligt hål i sig. Hur små och försvarslösa människorna än må synas så är det förmodligen både enklare, framgångsrikare och mindre farligt för en avancerad civilisation att plundra de mineraler de behöver från Mars eller Jupiter. Vi får väl trots allt förutsätta att någon som är avancerad nog att färdas mellan galaxer klarar av att underhålla ett artificiellt biologiskt system på sina farkoster för att producera vad de nu andas och äter… annars kan det bli lite långt mellan återfyllningarna med tanke på att hur vanligt liv än kan tänkas vara i universum så är icke-liv bra mycket vanligare.

Direktlänk Kommentera

Vem är verklighetsfrämmande

augusti 13, 2010 at 12:24 e m (Först upp mot väggen, Kultur: Övergripande, Mediakommentar) (, , )

Jag är nörd, det är inget jag yvs särskilt över. Att vara nörd är som alla andra livsinriktningar. Jag gillar fantasy, skräck och science fiction. Jag har lättare att relatera till uppdiktade människor med någorlunda normala mänskliga problem på en påhittad rymdstation än vad jag har att relatera till casten i Sex and the City (eftersom Carrie och hennes brood inte känns direkt som människor). Men det gör mig inte till en dålig elller verklighetsfrånvänd människa. Jag ger pengar till UNICEF, jag oroar mig över den globala uppvärmningen och tanken på en fortsatt borgerlig regering i höst ger mig magont. Jag vet nämligen att Gandalf inte kommer att lösa de där problemen åt mig.

Men jag tycker givetvis om att då och då fly verkligheten en stund, precis som alla andra. Förutom årets skitnödigaste debutant Caroline Ringskog Ferrada-Noli då, hon skriver i en illa sammanhållen rant på Aftonbladet hur illa hon tycker om nördar eftersom de är världsfrånvända, töntiga, humorlösa och omoderna. Dessutom har de mage att inte hylla arbetarklassen (av någon anledning tycks hon nämligen anse att alla nördar också är hipsters).

Detta från en trettioårig ”Journalist och juridikstuderande” som kom ut med en bok om en 24-årig tjej som rotlöst åker omkring mellan Malmö, Österlen, Paris och New York medan hon ser ner på människor och hatar naturen… eller vad det nu var, jag försökte läsa ett par recensioner och insåg att boken verkade så tråkig och verklighetsfrånvänd att klockorna stannar. Ringskog Ferrada-Noli gör gott i att spara sin Mary-Sue till sin blogg där folk åtminstonde inte förväntas betala för privilegiet att få ta del av hennes skitnödighet.

Det är svårt att säga vad som kom först. Brillmodet, Doris Lessings nobelpris, uppvuxna 70-talistmäns omfamnade av barndomens trauman i reklamfilm och grafisk form, surdegstrenden eller författaren Haruki Murakamis popularitet. Symptomen är detsamma – man vill bort från verkligheten.

Skriver Ringskog Ferrada-Noli, som skrivit en hel bok där hon i skydd av att få låtsas vara en fiktiv person får kräka ur sig sitt hat mot människor som inte är som hon. Säkerligen en befriande upplevelse, men inte direkt verklighetstillvänd. Naturen är Ferrada-Nolis privata onanifantasi där hon i skydd av illusionen tillåts leva ut sin misantropi till fullo, inget ont med det… men man kanske skall tagga ner med nörd-dissandet när man är en sån enastående eskapistnörd själv.

Och detta jävla vurmande för ”arbetarklassen”, till att börja med har de flesta som räknas som traditionell ”arbetarklass” i Sverige bra mycket bättre ekonomi än den genomsnittliga akademikern. Dessutom är de själva markant ointresserade av klasskamp, arbetarklassromantik (om den inte skrivs av Ulf Lundell eller Bruce Springsteen) och sociala rättvisor. Den genomsnittlige arbetaren i Sverige bor i eget ägd mexitegelvilla och röstar på moderaterna. Den genomsnittlige svenska arbetaren skiter i att hans stereo är ihopplockad av livegna trälar i en sweatshop i Shenzen, att hans bröd är bakat på mjöl från Monsanto eller att landet där han firar sin chartersemester styrs av en militärjunta.

Åt helvete med den svenska ”arbetarklassen” de mår finfint och klarar sig bra som det är. Det är den arbetslösa klassen som behöver lite uppmärksamhet nu. Akademiker med sex år av studieskulder som jobbar deltid inom vården för att det är de enda jobb som fanns. Medelklassungar vars föräldrar inte fixade in dem i arbetslivet och som nu går långa sjok av arbetslöshet mellan korta vikariat och arbetsmarknadsåtgärder. Invandrare som konsekvent nekas jobb trots att de talar flytande svenska och har examina från både Baghdads tekniska högskola och Chalmers.

De nördar som ingår i min bekantskapskrets är inte på något sätt benägna till ”strutsbeteende”. Jag har vänner som stöttar Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Amnesty och andra ”behjärtansvärda” och ”verkliga” ändamål. Jag känner nördar som engagerar sig i minoriteters rättigheter lika mycket som de engagerar sig i Buffy the Vampire Slayer. Faktum är att de flesta nördar sympatiserar med andra outsiders, eftersom de själva vet hur det är.

På det fria ordets barikader står nördar med Lovecraft i ena handen och Lawerence Lessig i andra, i en kamp mot en allt mer dystopisk samtid där staten vill ha rätten att övervaka ditt minsta steg, dina tankar och dina drömmar.

Att sitta på Aftonbladet och kyssa ”arbetarklassens” röv är fan verklighetsfrånvänt om något. Tolkien var rent dokumentär om man jämför med Ringskog Ferrada-Nolis skeva världsbild.

Direktlänk 6 kommentarer

Bloggtips: Tusen och en film

juli 24, 2010 at 10:38 e m (Kultur: Rörlig) ()

Jag måste bara ta tillfället i akt och puffa lite för min kompis Martins blogg Tusen och en film. Ett försök att ta sig igenom hela listan från boken 1001 filmer du måste ha sett innan du dör.

Jag skulle vilja beskriva det som en episk resa in i filmhistorien, en mans stoiska kamp mot ett sisyfosarbete av monumentala mått… men det är pretentiöst dravel av den sorten som skulle kunna riskera min inbjudan till sommarfesten på hans balkong.

Hur som helst, ge dig in i äventyret medan backloggen fortfarande är övergreppbar. Hittils har han bara hunnit till 20-talet.

Direktlänk 1 kommentar

Grundkurs i festivalekonomi

juli 22, 2010 at 4:31 e m (Kultur: Ljudlig, Spotify) (, )

Arvikafestivalen gör det jag och Evilbunny har varnat för i tre år och går på grund med besked. Idén om att det på något sätt skall vara ekonomiskt lönsamt att både pissa sin mest trogna kundkrets i ansiktet och dessutom boka överexponerade mainstreamakter som antingen spelar Stockholm-Göteborg-Malmö eller fullstora folkparksturneer.

Kom igen, Kent och Takida? Ville ni gå med förlust eller?

Problemet som festivalbranchen, och då framför allt Arvika och Hultsfred brottas med är rätt likt filmbranchens problem. Man tror att den enda lösningen för att tjäna mer pengar är att satsa på så storvulet som möjligt. Man måste ha de största namnen, vilket kostar. Men vem som helst kan lista ut att det vore bättre att istället för att lägga en miljon på att ta in ett band som lockar 20 000 besökare så lägga 75 000 styck på tio band som vardera lockar 2 000 besökare. Lösningen för att tjäna mer pengar är inte att svälla bortom alla rimliga gränser och likt en cancersvulst ta död på värdorganismen, utan att istället effektivisera och lägga ut mindre pengar. Företagsekonomi A 20p.

Om i ser var som är lönsamt i Sverige just nu så är det framför allt nichefestivaler som Emmaboda (har gått med vinst varje år sedan 2004) och Sweden Rock (Hittar inga officiella siffror, men är en garanterad vinstmaskin). Boka små band som är på väg upp i sin genre och nostalgityngda föredettingar som är glada att få spela på en stor scen igen, det är så du tjänar pengar. Hitta en lojal kundgrupp och fjäska för dem.

Om Arvikafestivalen verkligen vill rycka upp och överleva att fira sitt tjugoårsjubileum så borde de ta och skärpa till sitt program. Återvänta till att främst sälja sig till de alternativa och svartklädda samt försöka få in lite electronica och mer udda akter inom mainstreamgenrer.

Jag tog mig friheten att sätta ihop en spotifylista med artister som jag har en känsla skulle dra mer folk än 2010 års bokningar och förmodligen i många fall skulle vara ekonomiska nog att få festivalen att gå med vinst. Visst, den är ju lite viktad åt min och sambons musiksmaker, men jag har försökt plocka in lite annat som jag tycker är värt att uppmärksamma eller kan locka en lite vidare publik till festivalen. Arvika 2011

Direktlänk Kommentera

Ett sätt att konkurrera med gratis

juli 20, 2010 at 10:04 e m (fildelning, Kultur: Spel) (, , )

Det finns två sorters människor här i världen och nej… jag tänker inte börja tala om ”hoppa” och ”knuffa”-människor igen.

Istället är det frågan om de som klamrar sig fast vid en affärsmodell och de som kan förändra sitt sätt att tänka. Det går bra att klamra sig fast vid en affärsmodell så länge affärsmodellen går med vinst. Men om du inte kan lägga om kursen i motvind så kan du komma att få lägga ner företaget. Att Copyswede inte har så många möjliga kursändringar utan kommer gå till botten med man och allt, om de inte lyckas lura på våra politiker ytterligare en idiotisk straffskatt, gläder mig visserligen. Men andra har pratat om detta.

Istället tänkte jag ta upp ett positivt exempel:

I den magiska världen av masspelaronlinerollspel finns det en kung. Han heter Blizzard och styr enväldigt över vad som anses som en ekonomisk framgång med sina 11,5 miljoner spelare. Detta betyder i princip att om du inte drar in nära nog en miljard kronor i månaden på ditt onlinerollspel så räknas det som en ekonomisk flopp. Hur bisarrt orimligt det ekonomiska klimatet är kan väl förmodligen vem som helst gissa.

För att få ta del av storkovan så gäller framför allt två tankar:
1) Du måste ha en stabil Intelectual Property att luta dig mot. De populäraste varandes Star Wars, Star Trek, Conan Rabarbern, Dungeons & Dragons, Sagan om Ringen, Warhammer och Superhjältar.
2) Ditt spel måste vara lika neddummat som World of Warcraft för det är vad kidsen gillar.

Så, du börjar med att köpa en svindyr IP från ett slemmt licensieringsbolag och sen försöker du härma efter det minst engagerande konceptet i speluniversum. Och om du får in mindre än en miljon spelare går du i konkurs. Värt att nämna i det sammanhanget är att innan World of Warcraft fullkomligen exploderade ansågs 200 000 betalande spelare exceptionellt bra och gör man matten så ser man att 200 000 gånger 135 kronor i sig skulle omsätta inte helt föraktliga 27 miljoner kronor i månaden eller 324 miljoner om året. (Vilket skulle kvala in dig i den övre halvan av segmentet ”medelstora bolag”)

But I digress, som de anglofona säger. Vad gör du när användarantalet går åt fel håll och Kung Blizzard hånskrattar åt dina försök att hålla näsan över vattenytan? Turbine, som köpte på sig både Sagan om Ringen och Dungeons & Dragons i ett utfall av total IP-frossa, började fundera.

Ett av de största problemen med att dra in nya spelare i ett onlinerollspel är att när du väl pungat up med pengar för din låda med fem omoderna CD-skivor i och ägnat större delen av en kväll åt att sitta och vända plastplättar i datorns kaffekoppshållare så har du två år av uppgraderingar att ladda ner från Internet och applicera innan du får spela. Där har man en tröskel man kan försöka ta sig förbi. Kanske skulle man kunna lägga upp senaste ”major release” för gratis nedladdning? Många gör det. Blizzard erbjuder tio dagar av world of warcraft för den som vill. (Skulle du vilja fortsätta spela måste du köpa en låda med CD-skivor i däremot)

Turbine bestämde sig för att tio dagar inte var tillräckligt. Man satsade på en affärsmodell som kallas ”freemium”, ungefär som Spotify dårå. För den som vill spela Dungeons & Dragons så är det gratis. Helt gratis och no strings attached. Du behöver inte ens registrera ditt kontokort för att skapa ett användarkonto och ladda hem spelet. Men, precis som du hos Spotify får reklam och keckig ljudkvalitet om du vill äta gratis så får du inte tillgång till hela spelet om du inte pyntar lite.

Vill du spela en Warforged eller Drow som din ras? Det kostar pengar. Vill du att din karaktär skall vara en munk? Det går bra, men det kostar. Vill du ha access till fler uppdrag och grottor eller kunna ha mer än två karaktärer i spelet? Allt går att ordna med pengar. På lägre nivåer är i princip allt tillgängligt innehåll gratis, men ju högre upp i nivårna du kommer desto mer pengar kommer Turbine vilja ha av dig.

Vilket jag tycker är helt och hållet resonligt. Om du hänger kvar i spelet upp till de högre nivåerna så uppskattar du det uppenbarligen så mycket att du borde se över möjligheten att ge lite pengar åt de som skapade det. Har du väl köpt något till ditt konto är det dessutom ditt permanent. Om du köper nya uppdrag åt en karaktär så kan alla dina karaktärer komma åt de uppdragen. Om du verkligen vill ge Turbine pengar kan du dessutom, precis som hos Spotify, betala 15 dollar i månaden och få en prenumeration som ger dig access till allt spelet har att erbjuda.

Man kan diskutera spelets meriter som spel, men det är inte helt utan sin charm och eftersom det är gratis till att börja med är det perfekt för att slå ihjäl regniga semesterdagar, sjukdagar eller en långhelg med. Det enda du måste investera är hårddiskutrymme och tid. Jag laddade hem det för att jag inte hade lust att lägga pengar på något nytt spel och lika gärna kunde testa DDO som att försöka hitta ett piratkopierat spel som jag orkade engagera mig nog i att försöka kringgå kopieringsskyddet på.

Men hur gick det här vansinniga experimentet då? Inte kan det väl löna sig att ge bort ett spel? Särskilt inte ett spel som var så dyrt att utveckla som DDO? Tja, företag håller ju hårt i bokföringen men Turbine har i alla fall sagt att de drog in en miljon nya användare och femdubblade sina intäkter sen de gick över till Freemium. Vi tar det påståendet igenfemdubblade sina intäkter på att börja ge bort sitt spel ”gratis”.

Uppenbarligen trodde de dessutom så mycket på modellen att de gjorde samma sak med sitt andra svindyra IP, Sagan om Ringen… vilket jag ska ta och ladda ner och titta lite på så fort jag tröttnat på att spela DDO.

Vem vet, kanske något av spelen fångar mig så illa att jag måste ge dem lite pengar? Annars så har jag i alla fall spridit budskapet här. (Jag inser att det är gamla nyheter för den som håller ett öga på Onlinespel, men jag har faktiskt inte orkat bry mig om ”freemium” förrän i går när jag kände mig lite uttråkad.)

Direktlänk 1 kommentar

En dag sen…

juli 11, 2010 at 5:08 e m (Uncategorized)

Men ändå tycker jag att jag borde uppmärksamma Nikola Teslas födelsedag.

Nikola Tesla var arketypen för det galna geniet och är en självklar idol för pirater då han hamnade i ett utdraget och smutsigt krig med patentmarodören Tomas Alva Edison.

Mer Tesla, spelad här av David Bowie i filmen The Prestige.

Och kortfilmen My Inventions, en femtonminuters film om Nikola Tesla.

Direktlänk Kommentera

Also…

juli 5, 2010 at 7:32 e m (Teknik) ()

Planerar att köpa något så banalt som en damsugare, och är lite uppspelt av tanken.

Förmodligen är det för att någon bakslug nasare på Electrolux satte ihop den här reklamfilmen i sammarbete med Tobias Allanson.

Sen eftersom jag är på totalt spattigt humör på grund av värmen vill jag passa på att tipsa om Greg Peltz grymma Star Wars-bilder.

Direktlänk Kommentera

Sommar sol och kokt luft.

juli 5, 2010 at 7:26 e m (Högst privat, Störningar) (, , )

På kontoret står luften stilla, bara i serverrummet kan man få någon lindring. Hemma blästrar den obarmhärtiga solen in från sextiotalets extatiska solvinkel, från klockan ett på eftermiddagen till sena kvällen tänder himlen en eld i vårt vardagsrum. Försöken med växter på balkongen urartar snart till Agave och Aloe. Jag fattar inte grejen med Juli. Om man inte har en idyllisk stuga i en skogsdunge vid någon tjärn så är det bara ett enda stort helvetes längtande efter regn och svalare luft.

Visst, det finns möjligheter att ha det omåttligt nice, lördagens gymnasiekamratsgrillning ute i Midsommarkransen var förträfflig, och jag såg en igelkott. Döda djur på spett och söta djur på gångstig, vad mer kan man önska?

När vi väl fått packa ihop väskorna och fästmön (vi har ett höstbröllop planerat) och jag får åka till sommarstugan någon gång i slutet på månaden så kan det bli bra. Men så här i modernistbetongen? Fuck that shit. Om man hade bott i stan hade man kanske kunnat ha en nice grönskande innergård. I sextiotalets säkerligen högst bevaringsvärdiga tiovåningars lamellhuskomplex finns det grönska, men alla husen är vända bort. Det är som om det vore otäckt att man skulle kunna nå mellangården och solka den perfekta naturen med sitt sunkiga liv. Se men inte röra.

Jag tröstar mig med drömmar om grillning i Laholmsbukten och filtar i skuggan. Och Early Man, världens just nu tuffaste hårdrocksband. Sånger om hajar, ormar, råttor och dödgrävare får vardagen att kännas lite lite tuffare.

Direktlänk Kommentera

« Previous page · Next page »