Kära medmänniskor… (ett jultal)

december 31, 2010 at 2:56 e m (Först upp mot väggen, Ondska) ()

Jag vill bara, så här i jul- och nyårstider passa på att tilltala er, rakt och otvunget. Det finns något som måste sägas, och jag tänker säga det nu.

Er fortsatta existens är en cancer på min förmåga att känna glädje. Varje dag lakas min själ ut en smula för att stärka ert fortsatta varande.

Alla ni som inte klarar av att ställa en shoppingvagn på ett sådant sätt att den inte står och blockerar på det enda stället i hela grönsaker och konserver där det inte går att köra två vagnar i bredd. Alla ni som plötsligt och aningslöst stannar upp, mitt i julruschen för att efterblivet stå och stirra ut i tomma intet. Alla ni som tror att bara för att ni kör stadsjeep så behöver ni inte visa hänsyn vid övergångsställen. Alla ni som köpte Jay Smiths skiva och garanterade ännu en säsong av Idol. Alla ni som inte kan skilja på brottsanklagelse och dom. Alla ni som fortfarande inte har stormat Rosenbad och krävt regeringen Reinfelds avgång över försäkringskassedebaclet.

Jag kommer aldrig att kunna le igen, inte förrän jag sitter ensam på en tron av döskallar blickandes ut över fält täckta av era solblekta ben.

Eller så knyter jag bara näven i fickan och går vidare, som alla andra.

Direktlänk 1 kommentar