Sånt här älskar jag att läsa

januari 11, 2010 at 8:48 e m (fildelning, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , , )

Via Techdirt och Telegraph.co.uk blev jag precis uppmärksammad på Steve Lawson, en oberoende artist (väl värd att lyssna på för övrigt, du kan lyssna via hans hemsida eller på Spotify) som har ett klart och tydligt budskap till Bono. Det är ett par riktigt talande exempel och texten i sin helhet är väl värd att läsa, men tillåt mig citera slutpoängen.

Så, kära rockstjärnor – problemet är inte Internet. Det handlar inte om hur Internet ”skadar” småfolket. VI ÄLSKAR DET! Det är ni. Ni och era förväntningar på rikedomar bortom fantasins gränser är körda. Och jag bryr mig inte.

Här är en rubrik åt er – på de tre veckor som gått sedan jag gjorde ”Behind Every Word” tillgänglig för gratis nedladdning har jag sålt fler CD-skivor och downloads än jag gjort under någon månad sen skivan var ett halvår gammal.

Det här rör sig om ett fyra år gammalt album. Jag har inte haft några spelningar under den tiden, jag har inte satt ut några annonser och jag har inte givit bort ett enda fysiskt föremål som kostat mig pengar. Jag har bara pratat om skivan och inbjudit folk att lyssna på den. Och gissa vad? De lyssnade, och de som verkligen gillade den BETALADE. Och de betalade mer för en ”gratis” download än vad de gör på iTunes.

Det finns ingen möjlighet att jag skulle ha kunnat göra det utan ”fri musik”, utan Internet, utan fildelning, utan streaming. Inte heller hade jag kunnat lyckas inom ramarna för de sinnessjukt restriktiva copyrightbestämmelserna i ett vanligt skivkontrakt.

(Med ursäkt för min något styltiga översättning)

Shane Richmond på Telegraph skriver också något (och nu inser jag att jag rippar Mike Masnick hejdlöst i min post) som jag tycker är värt att ta upp. Något jag försökt gång på gång förklara när det vankas diskussion om fildelning kontra kreatöööörer:

Steve – och det växande antalet artister som han – kommer förmodligen att bli avfärdade som undantag, att de har tagit en väg som funkar för ett fåtal tursamma men inte för alla. Grejen är bara den, detsamma gäller skivindustrin. Ett fåtal artister blir rika medan den stora massan bara hoppas att få det att gå runt innan de måste överge sina drömmar och skaffa ett riktigt jobb.

Det spelar, vill jag påstå, inte någon som helst roll hur det övergripande systemet ser ut. Musikbranchen kommer aldrig att vara lönsam för alla som vill vara del av den. Skillnaden är bara att ett system som omfamnar fildelning lägger makten mer hos konsumenterna och tenderar till att belöna merit mer än kontakter.

Visst, det kommer att straffa Anders Bagge, Bert Karlsson och Max Martin men om de gossarna inte lagt undan till sina pensioner vid det här laget så unnar jag dem ett par sköna år bakom kassan på ICA medan artister som kan skriva sin egen musik och marknadsföra sig själva får bröd på bordet.

Sak samma, sitt inte här och läs mig, läs Steve Lawson och försök sprida hans ord.

Andra bloggar om: Bono, Steve Lawson, fildelning

Annonser

Direktlänk 1 kommentar

Nytt år, nya tag

januari 10, 2010 at 10:32 e m (fildelning, Mediakommentar) (, , , , )

Jag har låtit bli att kommentera vargjaktsfarsen, eftersom jag haft lång skön julledighet och försökt sänka blodtrycket istället för att arbeta fram min första infarkt. Tänkte nämligen spara den till jag passerat femtio om jag kan.

Å andra sidan tycks Scaber Nestor ha satsat på utnämningen ”Vargens bästa vän i år”. Det ska han fanemig ha all heder för. Vi har allt för få vargar och allt för många obygdsbor med gevär i det här landet, vilket jag ju påtalat tidigare.

Men efter att ha vigt tre veckor åt att äta marsipan, blandade nötter och det minst vedervärdiga eller intetsägande ur aladinaskarna samt att knarka ihjäl hjärnan med Bejeweled Blitz 2 på Facebook (casual gaming my ass… World of Warcraft är mindre knarkliknande) så inser jag att jag har vanskött bloggen. Jag har dessutom, vanskött mitt läsande av andras bloggar.

Jag lyckades till exempel missa helt att Ravenna blivit klar med sin bok. Grattis som bara den på dig! Jag skall genast stjäla boken så jag kan läsa den i lugn och ro ;) Kanske jag också ska ta och slå till på ett signerat exemplar, om jag kan övertyga Anna om att jag förtjänar ett mot att hon får riktiga pengar från mig. Fan, jag tänkte ju att jag skulle börja på mitt magnum opus över jul, men jag har mest bara meckat med att få Linux att bete sig snällt även på hemmadatorn, samt få den nya widescreenskärmen att lira i tandem med den gamla 4:3.

Linux  är inte roligt när man vill ha grafikkort att fungera, men OpenSUSE 11.2 har överlägset det bästa stöd för NVIDIA som jag någonsin sett. One click-installation för oss som gillar när saker bara funkar. Att lägga på en skärm till krävde dock att jag avinstallerade hela grafikkortet och började om från början, så användarvänligheten är fortfarande något diskutabel.

För windowsinstallationen kör jag Display Fusion, vilket är trevligt om du har två skärmar av olika storlek. Hittils har det funkat ypperligt och jag funderar på att uppgradera till pro-versionen.

Nåja, det är ett sidospår, jag har inte helt lämnat Ravennas blogg än, då hon också uppmärksammade mig på följande lilla pärla ytterst signerar Fredrik Virtanen.

Årets… Hycklare
Pirate Bay-fansen. Använde en oändlig svada och stora vackra ord om frihet för att undvika att säga: ”Vi tycker att det är skönare att få konst gratis än att betala för den.” Trist stil. Trist för artisterna.

Årets… Grej
Spotify. Det digitala musikarkivet slog igenom totalt och det är svårt att se att många fler än riktigt essiga skivbutiker som Pet sounds (Skånegatan, Stockholm) kommer att överleva en så genial uppfinning.

Med reservation för att uppkomlingen från Motala förmodligen inte skulle känna igen konst om ingen av hans stureplanspolare i förväg pekat ut den för honom eller givit honom en guidebok, så får jag hålla med Ravenna:

Personligen tycker jag att det som är trist för artisterna är alla artiklar som målar ut dem som offer. Den trista stilen står bland annat Fredrik Virtanen för när han hjälper till att sprida dessa lögner om att fildelning skulle vara dåligt för artisterna.

Samma sak gäller Spotify, nu är jag betydligt mer välvilligt inställd till Spotify än vad Ravenna historiskt sett varit, men att inte inse hur uselt programmet i sig ändå är tyder på en total brist på insikt. Som skivbutik betraktat är Spotify på sin höjd att jämföra med en onaturligt välsorterad Åhlensbutik någonstans i Mellansverige. Man skulle kunna tro att personalen saknar intresse för musik och service. Bara en sån fantastisk sak som att en sökning på Shining ger flera olika band. Det svenska blackmetalbandet, som också har sin biografi på shiningfliken, kommer på en hedrande fjärde och femte plats med sina IV: The Eerie Cold och III: Angst.

Etta, och lustigt nog trea, hittar vi norska metal-jazz-kollektivet med samma namn. De får bidra med plattorna Grindstone och In the Kingdom of Kitsch You Will Be a Monster, förhoppningsvis även med kommande Blackjazz när den släpps i slutet av januari.

På andra plats smMed så mycket text är det dags för en liten pauskanin.yger sig ett popband så obskyrt att allmusic bara har information om deras platta, men inga medlemmar, in. Skivan heter What it’s all About och är definitivt inte något fans av vare sig Halmstads finest eller norsk exprimentmusik kommer bli glada av.

Verve-basisten Simon Jones och Stone Roses-gitarristen John Squires gemensama Shining kommer på plats sex med plattan True Skies.

Alla dessa fyra är samma band enligt Spotify. Vem som gjort låtarna på samlingsskivorna får man bara gissa.

Att norska Mayhem inte bara gav ut nihilistisk svartmetall utan även figurerar med en hit på samlingsalbumet Bargrooves Summer Session är det kanske inte många som vet. Själv anser jag att den monotona dansfunken är lite av ett tecken på hur illa det gick när Dead och Euronymus dog och lämnade Maniac och Necrobutcher ensamma och roderlösa. 2005 års Unsung är lite mer happening och skivomslaget minner i alla fall om fornstora dar. Men utflykten i Rapland kunde vi verkligen ha varit utan.

Att Carl-Michael Eide var en mångbegåvad man känner säkerligen fans av Ved Buens Ende och Virus till men att experimentrock-konstellationen mellan Carheart och The Black Flux skulle ha hunnit med såväl Thrashmetal-plattan Sick of Life som Hip Hop-skivan Developed Species och den oehrhört dansanta popskivan Manual del Perfecto Cardiaco kom som en shock för mig i alla fall.

Visst, det är lätt att göra sig lustig över sånt här, men faktum kvarstår. Spotifys personal är fullt upptagna med att lägga till och framför allt ta bort musik samt hålla vargarna borta från dörren. Det är därför det blir så här löjligt i artistflikarna. Databasen måste ha utrymme för det faktum att två band kan ha samma namn, använd gärna Wikipedias (disambiguation) eller något liknande som en mellansida. Dessutom måste användarna släppas in (återigen enligt wikipedias modell) för att styra upp i det träsk som IT-bolaget självt uppenbarligen inte har resurser att ta hand om. Annars kommer Spotify att bli en fotnot, något som hände mellan det att skivbolagen dominerade världen och att en bättre modell utvecklades.

Jag är ledsen herr Virtanen, Spotify var långt ifrån årets grej, det var snarare årets Hype (om inte Google Wave tog den posten). Det är en bra produkt, men jämfört med vad den borde vara är Spotify en sorgligt ogenomtänkt och av upphovsrättsindustrin illa behandlad produkt.

Hos Andreas Ekström pågår en debatt om demokrati sprungen ur ett inlägg från Peter ”Brokep” Sunde, där han avhandlade sätt att kringå FRA. Något jag givetvis välkomnar, även om Ekströms syn på demokrati tycks vara att i en demokrati håller vi alla tyst och lyder riksdagen. Kanske är det på grund av hans antipatier mot Ipredator han i ursprungsposten hamnar så fel, något jag personligen vill tro, eller så har han kanske en av de mest demokratifientliga demokratisyner man kan ha och fortfarande gå till valurnorna utan att skratta rått. Scaber Nestor och Opassande tar bägge upp ämnet på ett fördedömligt sätt men allra mest läsvärd fann jag nog ändå Göran Widham från Sagor från livbåten som ger ett nödvändigt juridiskt perspektiv på saken. Även Josh på Enligt min humla är obligatorisk läsning om du vill veta mer om Ekströmgate.

Josh stack också ut nacken tillsammans med Göran Widham och Marcus Friholm för att på SvD-Brännpunkt göra offentligt slut med Bono efter att irländaren korkat nog listat internetfiltrering i upphovsrättsindustrins intresse som da shit inför det kommande decenniet. För den som har orken finns det en hel del stolligheter att läsa i kommentarsfältet, där även jag ägnade en stund åt meningslös mudslinging.

Andra bloggar om: Varg, Spotify, Andreas Ekström, FRA

Direktlänk 1 kommentar