Jag tror det när jag ser det

juni 28, 2009 at 9:42 f m (fildelning, Mediakommentar) (, , )

Visst är det trevligt att Liza Marklund hävdar att hon ändrat uppfattning om IPRED och insett vilken kass lag det är. Men visst känns det mer som en typisk marklundare? Att hon tror hon lyckats tolka opinionsströmningarna och nu vill rida dem till seger.

Liza Marklund bryr sig inte om integritet, hon tycker det är ett lockord för de otvättade massor som skall hålla tyst och köpa hennes pulplitteratur. Hon kommer inte att svänga i den frågan.

Resten av krönikan ägnar Liza åt att som vanligt saluföra sin totala brist på förståelse och sin patologiska ovilja till debatt.

Det är så tröttsamt att jag inte ens orkar bli upprörd. För min del är Liza Marklunds karriär död, den har aldrig funnits och hon har aldrig skrivit något. Jag finner inget intresse i att ta del av eller medverka till spridning av någon kultur som har hennes upphovsmärke.

På så sätt har hon vunnit. Jag hoppas dock att segerns ljuva sötma förvandlas till aska i hennes mun när hon inser att allt fler tycker hon är allt mindre relevant.

Liza, kom igen när du är intresserad av en debatt om upphovsrättsfrågorna så kanske vi kan mötas halvvägs eller nåt.

Annonser

Direktlänk Kommentera

Ska det vara så himla svårt att be om ursäkt?

april 20, 2009 at 5:23 f m (fildelning, Mediakommentar) (, , )

Jag känner mig korkad, utbrister Liza marklund på rubrikplats i sin senaste krönika. För en kort sekund tror jag att hon äntligen svängt, att drottning Liza brutit mönstret och faktiskt gått med på att erkänna att hon farit med osanning i fildelningsfrågan. Men icke.

Istället handlar det om att hon, trots att hon flyttat mer eller mindre permanent till Marbella (där ingen kritiserar henne för att vara en notoriskt lögnhals kantänka) knappt förstår spanska. Hur länge har hon bott där nu? Är det inte dags att Spanien ställer samma krav på rika svenska författarinnor som de allra flesta länder vill ställa på fattiga flyktingar?

Sak samma, Liza Marklund får bo var hon vill vad mig anbelangar. Hon får också tala vilket språk hon vill när hon bor där. Ju längre bort och ju svårare hon har att göra sig förstådd desto bättre om du frågar mig.

Men likafullt, det är den här föraktfulla attityden från några av Sveriges mest lögnaktiga i debatten som drottning Liza förkroppsligar som stör mig. De behöver aldrig be om ursäkt, för de definierar vad som är sant. Om Jan Guillou har kallat fildelare för tjuvar, då är det så. Han kommer aldrig att ifrågasättas av media, eller heller någonsin ägna sig åt någon som helst självrannsakan. Samma sak gäller Liza Marklund, hon skulle aldrig göra en Pudel, för hon har Rätt. Det som drottning Liza har sagt är lag och hon behöver aldrig be om ursäkt, istället tillåts hon gång på gång byta ämne och fortsätta som om inget hade hänt. Jag hoppas i alla fall att expressen förbjudit henne att skriva fler krönikor om fildelning, inte för att jag anser att censur är något bra, utan för att hon ska slippa urkrävas ursäkter som hon inte har förmågan att ge.

Och när vi ändå är på saken, vem gav Dick Harrison luften att tala om moral? Notera att han i slutet av DN-artikeln avböjer att kommentera. Han har gjort fel, men vill låtsas som ingenting.

Edit: Jag gillar förresten den här DN-artikeln som jag hittade med hjälp av David Gottlieb. Dick Harrison är verkligen moralens och rättsprocessens väktare. Eller kan det vara så att han lever i sin egen lilla värld och borde stanna där utan att bege sig ut och störa oss vanliga människor?

Direktlänk Kommentera

Jag tror poängen har gått hem nu

mars 24, 2009 at 8:46 e m (fildelning, Mediakommentar, Politik) ()

Men jag är inte den som slutar slå en död häst när det är som roligast.

liza_kan3

Visst, det kan finnas någon som tycker att det här inte är roligt. Kanske att jag har missförstått henne och vad det hela handlar om. Men första stenen kastades när hon kallade mig tjuv…

För övrigt framstår Unni Drougge allt mer som anti-Liza. Gå ut och köp en av hennes böcker på ren princip vettja.

Direktlänk Kommentera

Expressen kapitulerar, delvis

mars 24, 2009 at 10:24 f m (fildelning, Mediakommentar) (, , , , )

Kanske man kunde göra en barnbok på temat "Vi och Liza kan"?

Kanske man kunde göra en barnbok på temat "Vi och Liza kan"?

Expressen gav upp inför faktum. Liza Marklund använde helt uppåt väggarna fel siffor i sin krönika ochpublicerar en rättelse i slutet av krönikan och i sin rättelselista:

090323:

I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.

Det är givetvis glädjande, men vad vi verkligen vill se är lite introspektion från Marklunds sida, har hon i sitt oresonliga hat mot nedladdare tappat kollen på vad som är lämpliga åtgärder, vill vi verkligen agera med Kina som föregångsland bara för att skydda Piratförlagets ekonomiska intressen? Finns det åsikter som inte är helt lämpliga att uttrycka som journalist?

Anders Mildner på Sydsvenskan uttrycker det sansat och lättbegripligt utan att falla i den fälla jag själv gärna går i, där jag framstår som en rabiat pirat och upphovsrättsikonoklast.

Direktlänk 1 kommentar

Ständigt denna debatt…

februari 13, 2009 at 12:55 e m (Kultur: Skriven, Mediakommentar) (, )

En lång och intressant litterär analys av sanningsförhållandena i Gömda presenteras av Martin Sandberg. Det är inte totalt ovidkommande läsning nu när Mia Eriksson talar ut i Aftonbladet. Speciellt intressant är uppgiften om att 128 sidor strukits mellan förstautgåvan och pocketutgåvan.

128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).

Jag tycker hela den här affären börjar kännas olustig, Liza Marklunds och Mia Erikssons trovärdighet går ständigt mot absoluta botten, och med dem trovärdigheten (dessvärre) för misshandlade kvinnor i samhället. Det är inte en trovärdighet som bör ruckas på, men vad kan man göra, när ämnet är så tätt förknippat med lögn?

Direktlänk Kommentera

Misantropi på burk

januari 14, 2009 at 3:13 e m (Kultur: Övergripande, Politik) (, , )

Efter att ha läst om allas vårt käraste diskussionämne Liza Marklund hos David Nessle gick jag vidare med att läsa Åsa Linderborgs artikel Bengtzons Byk på Aftonbladet Kultur. Jag blev lite beklämd av att Annika Bengtzon (och därmed genom association Liza Marklund) kallades för misantrop, jag brukar ju se mig själv som misantrop. Jag får definiera om mig själv…

Härmed vill jag att ni tänker på mig som en socialmisantrop, eventuellt liberalsocialist med misantropa drag.

Folk är skit, men staten bör ansvara för att de får vara skit ifred samt reglera den ohämmade laissez-fair-kapitalismen och se till att infrastruktur och nödvändigheter fungerar i samhället. Att förvänta sig samhällsansvar från ett börsnoterat företag är för mig som att förvänta sig ljus från ett svart hål.

Jag inser att jag med en liberalsocialistisk världsbild oundvikligen kommer att kollidera med det övriga Piratpartiet, eftersom många tongivande namn kommer från den andra sortens liberalism, den som tror att inte bara folk behöver vara fria utan även företag. Andreas Ekström, om ingen annan, torde jubla över den slutledningen. Men de ekonomipolitiska frågorna är brutalt nedprioriterade så länge det akut behövs ett parti som för upp rättsäkerheten på internet samt den personliga integriteten på dagordningen.

Sen måste ju man tänka på fördelen med att ett nytt parti fortfarande är möjligt att påverka. Det enda sättet att påverka Socialdemokraterna eller Moderaternas partipolitik är ju att födas in i respektive nomenklatura. Därför är en av mina föresatser under 2009 att åtminstonde gå på ett piratpartimöte och känna av stämningen så jag vet om det finns utrymme för påverkan eller om jag ska bilda fraktion. Kanske LSPP(r)… jag har alltid tyckt det är något sexigt med kryptokommunism.

För att avsluta den här tiraden så länkar jag till en google-imagessökning som distraherade mig och gjorde mig mer välvilligt inställd till min omvärld. Särskilt den här bilden. illrarna, hästen, ödlan och hundarna vet jag inte vad de gör där däremot.

Direktlänk 1 kommentar

An empire comes crashing down

januari 13, 2009 at 10:51 f m (Mediakommentar) (, , )

Jag vill minnas att jag pekade på en häxprocess i vardande för vår deckardrottning, den alltid lika rigidt självsäkra Liza Marklund, när jag uppmärksammades på Monica Antonssons bok för ett par månader sedan. Inte för att jag egentligen hyser någon kärlek till Liza Marklund, uppmärksamma läsare av min blogg kan se att jag hyser nästan lika lite respekt för henne som för Jan Guillou, men för att jag insåg att man bara kan vara på topp så länge innan någon börjar längta efter att ta ner en.

Det tog en väldig tid, medan bloggvärlden ilsket skränade om nedtystning, vilket i och för sig var ett rimligt antagande – givet Marklunds tentakler i publicistvärlden. Men inget elfenbenstorn i världen kan stå emot tillräckligt mycket uppmärksamhet och till sist tvingades till och med izdrottningen att medge att hon kanske inte hade helt rätt. Visst, det är långt kvar till Canossa, men givet kretsarna kring Piratförlaget så är det här nog det närmaste en ursäkt allmänheten kan vänta sig.

Det stora problemet som jag ser det är dock Liza Marklunds allvarliga trovärdighetskris. Det jobb Marklund har gjort, hennes ”politiska projekt” om man så vill, att synliggöra våldet mot kvinnor i samhället och minska acceptancen för misshandel i hemmet, är väldigt viktigt. Så viktigt faktiskt att jag är osäker på om Marklund är rätt person att ägna sig åt det. Särskilt i ljuset av den dubbelmoral som Max Fredriksson, Magnus Lindgren och Björn Lagerbäck pekar på i sin debattartikel.

Att Liza Marklund är oförmögen att se större sammanhang har jag själv tagit upp i samband med hennes engagemang för och emot den personliga integriteten beroende på var hennes plånbok befinner sig för stunden. Men att hon själv låter sig vara domare över vilka misshandlade kvinnor som är trovärdiga och vilka misshandlande män är värda en andra chans är inte så mycket graverande som oförlåtligt. Hon har lyckats rasera ett väldigt viktigt förtroende och skänkt var vi lite löst kan kalla för ”motståndarsidan” ovärdelig ammunition.

Genom den rätt liberala synen på ”sanning” och den mediacirkus som byggt på att Gömda var en verkligt sann berättelse har Marklund och hennes medförfattare planterat misstrons frön i verkligt fertil mylla. Problemet med att lagföra hustrumisshandlare är stort nog som det är idag, utan att man spär på ”patriarkala” fördomar genom att ”piffa upp” berättelsen.

jag vill inte uttala mig om de pekuniära intressen som Monica Antonsson pekar på som en anledning till att upprätthålla charaden, det luktar partsinlaga, men hela den här sorgliga affären (och framför allt de desperata försök att vränga ord för att få det att se bättre ut som Marklund, Jan Guillou och Ann-Marie Skarp ägnat sig åt) har inte bättrat på min respekt för Liza Marklund och hennes mediaimperium.

Direktlänk 4 kommentarer

”Vi borde ha gjort som i verkligheten”

december 20, 2008 at 5:02 e m (Kultur: Skriven, Mediakommentar) (, , )

Vi borde ha gjort som i Hollywood, säger Piratförlagets Capo, den välkände facismförespråkaren Jan Guillou till Expressen. Man får förmoda att han innerst inne menade att man borde ha flexat sina ekonomiska muskler och stämt skiten ur Monica Antonsson.

Jan Guillou säger att han uppfattat ”Gömda” som en roman, och då har författaren en ”större frihet i berättandet”

Vore det inte bättre om Piratförlaget hade gjort som i verkligheten, och givit ut boken som en Roman från första början?

Låt oss anta att ”Gömda” aldrig var tänkt att vara något annat en en ”roman baserad på en verklig händelse”, varför då hela denna mediacirkus med Gömdas huvudperson som förevisats och intervjuats gång på gång. Det är ju ingen som åker land och rike runt och ger intervjuer i egenskap av Doktor Glas, Frodo Bagger eller Nils Karlsson Pyssling. Om Gömda är en roman spelar det knappast någon roll att Monica Antonsson förment röjer huvudpersonens identitet, allt är ju bara ljug. Inte riskerar James Bond att bli uppspårad av Ernst Stavro Blofeld bara för att Flemming beskriver Bonds utseende och rörelsemönster.

All annan cirkus runt den här nyheten gör mig rätt trött. Jonas Gummessons oförmöga att se att han är jävig, Liza Marklunds vägran att ställa upp i något annat forum än Expressen och ryktena om att de stora medierna håller Liza om ryggen.

Om det inte finns någon grund för Antonssons anklagelser, varför inte bara ta död på dem en gång för alla? Men icke, precis som poliktiker och kungligheter som kackat på sig offentligt så tror Marklund att bästa lösningen är att hålla munnen stängd och ignorera verkligheten.

Marklund skarvade för att starta sin karriär, det är inget fel med det egentligen… många har gjort sånt. Men att envetet hålla sig för god för att krypa till korset när man blir påkommen är bara pinsamt.

Direktlänk Kommentera

Kära Jan Guillou, Liza Marklund och övriga…

november 26, 2008 at 10:34 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Mediakommentar, Störningar) (, , , , , )

Jag äger, trots en längre period som mindre solvent:

  • 104 LP-skivor.
  • 208 CD-skivor, de flesta inköpta till fullpris. Flera dubletter från min LP-samling.
  • 8 Original-kassetter
  • 25 stycken DVD-boxar med TV-serier
  • 74 DVD-filmer (Jag har inte räknat min del i Expressens James Bond-samling eftersom de var till lågpris)
  • Ett fyrtiotal, i en låda någonstans nedpackade, VHS-filmer (original)
  • 38 Stycken Datorspel
  • Fler böcker än den genomsnittliga svensken kan räkna till, Försök med cirka 2,5 Billy-hyllor fyllda på flera ställen med dubbla rader.
  • En närapå komplett utgåva av Svenska Larsson. (20 årgångar)
  • Kompletta utgåvor av Svenska Pondus och Nemi
  • Ett par backar med övriga serier, bland annat en komplett utgåva av Lucifer (som jag för närvarande samlar på paperback).

Allt detta inköpt för egna pengar, utom i de fall det rör sig om recensionsexemplar av datorspel eller böcker, då betalning istället erlagts i arbete enligt en sedan länge etablerad metod.

Min sambo äger en CD-samling som är ungefär lika stor som min. Hon har ungefär lika många boxar med TV-serier, de återstående 50% av vår DVD-filmsamling, den andra hälften av det bokmonster som satt bo i våra inalles fem Billyhyllor samt ett tjugotal datorspel. Jag är osäker på hur många LP-skivor hon äger, men av platsen de tar i vår garderob för obsoleta format så skulle jag tro att det rör sig om cirka 150 stycken. VHS-film, serietidningar och musik på kassett har såvitt jag vet aldrig varit hennes melodi.

Om vi räknar med ett lågt och försiktigt snittpris på musik och film på 100 SEK per enhet och på DVD-boxar på 300 SEK per enhet så uppgår vårt totala kulturägande (förutom böcker, serietidningar, biobesök, något så bisarrt och otidsenligt som hyrfilm och konsumerad live-kultur, vilket lätt skulle kunna uppgå till lika mycket till) till cirka 46 900 SEK per person, datorspel utgör ytterligare 3 800 kronor för mig och kanske 2 000 kronor för henne. Totalt 99 600 SEK. Och detta är ytterst försiktigt räknat.

Så, snälla… snälla… för Satans skull. Kan ni sluta upp med att kalla mig ”Tjuv”. (Eftersom jag har betalat för ett flertal av dessa enheter med rent arbete skulle jag även uppskatta om ni slutade kalla mig ”Lat”, även om det finns en viss sanning i den speglosan på andra plan.) Att ni kallar min flickvän för ”Tjuv” gör mig dessutom rent ut sagt förbannad och om jag vore en våldsamare man och detta vore mer barbariska tider skulle jag insistera på pistoler i gryningen för denna hederskränkning.

Jag måste erkänna att jag säkerligen konsumerar mer kultur än jag betalar för. Jag har laddat ner ett par kompletta diskografier som jag ännu inte hunnit köpa på CD, men jag kommer mest troligt inhandla flera av dem, då jag älskar att äga. Jag tycker om att ha böcker, filmer, CD-skivor som står i hyllan och markerar att jag har betalat för en viss begränsad nyttjanderätt.

Vad jag däremot aldrig kommer att köpa, eller för den delen ladda ner, är böcker eller ljudböcker av Jan Guillou, Liza Marklund eller Björn Ranelid, inte heller musik av Per Gessle eller filmer av svenska filmskapare för den delen, av den enkla anledningen att det ni producerar är oattraktiv, och i mina ögon värdelös, skit. Skit som inte är värd tiden och hårddiskutrymmet det tar att ladda ner. Det finns ingen lag i hela världen som kan ändra på detta, om ingen stiftar en lag som tvingar era redaktörer till hårdare kvalitetskontroll.

Men gråt inte över detta, gläd er istället att ni har läsare/lyssnare/tittare som likt jag älskar att äga, och kommer att fortsätta äga till korna kommer hem. Eller, och jag vet att det här är radikalt, gör som Björn Ranelid redan gjort och nischa in er på en konsumentgrupp som helt enkelt är för gamla för att orka lära sig  Internetanvändning.

Direktlänk 2 kommentarer

Liza min Liza…

november 24, 2008 at 3:18 e m (Mediakommentar) (, )

Jag har inte hunnit ta ställning till Monica Antonssons, minst sagt graverande, anklagelser mot Liza Marklund än. Och just med tanke på mina illa dolda antipatier gentemot frau Marklund på andra områden så vill jag sätta mig in i det här ordentligt innan jag går till beslut.

Inte desto mindre vore det generalfel av mig att inte åtminstone påtala förekomsten av rykten och diskussion på nätet eftersom det pyr en häxjakt i vardande på vår deckardrottning nummer ett.

Liza Marklund är en maktperson och en agendasättare, därför är det viktigt att granska henne. Men vi får i vår iver att välta tronen inte glömma att granska Monica Antonsson heller. Varje budskap måste tolkas  utifrån avsändarens agenda och ”sanningen” är en rätt flexibel agenda.

Med det sagt så kommer det att bli väldigt spännande att se hur den här affären utvecklar sig. Är anklagelserna sanna har Marklund förbrukat den sista delen av sitt förtroendekapital. Är anklagelserna falska är det en synnerligen raffinerad svartmålning vars bakomliggande motiv måste utredas.

Edit: Någon som verkligen tycks ha en Gås oplockad med Monica Antonsson är bloggen Procedomani så fram till dess att jag har gjort en värdering i frågan så får hon stå för motvikten.

Direktlänk Kommentera

Next page »