Sånt här älskar jag att läsa

januari 11, 2010 at 8:48 e m (fildelning, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar) (, , , )

Via Techdirt och Telegraph.co.uk blev jag precis uppmärksammad på Steve Lawson, en oberoende artist (väl värd att lyssna på för övrigt, du kan lyssna via hans hemsida eller på Spotify) som har ett klart och tydligt budskap till Bono. Det är ett par riktigt talande exempel och texten i sin helhet är väl värd att läsa, men tillåt mig citera slutpoängen.

Så, kära rockstjärnor – problemet är inte Internet. Det handlar inte om hur Internet ”skadar” småfolket. VI ÄLSKAR DET! Det är ni. Ni och era förväntningar på rikedomar bortom fantasins gränser är körda. Och jag bryr mig inte.

Här är en rubrik åt er – på de tre veckor som gått sedan jag gjorde ”Behind Every Word” tillgänglig för gratis nedladdning har jag sålt fler CD-skivor och downloads än jag gjort under någon månad sen skivan var ett halvår gammal.

Det här rör sig om ett fyra år gammalt album. Jag har inte haft några spelningar under den tiden, jag har inte satt ut några annonser och jag har inte givit bort ett enda fysiskt föremål som kostat mig pengar. Jag har bara pratat om skivan och inbjudit folk att lyssna på den. Och gissa vad? De lyssnade, och de som verkligen gillade den BETALADE. Och de betalade mer för en ”gratis” download än vad de gör på iTunes.

Det finns ingen möjlighet att jag skulle ha kunnat göra det utan ”fri musik”, utan Internet, utan fildelning, utan streaming. Inte heller hade jag kunnat lyckas inom ramarna för de sinnessjukt restriktiva copyrightbestämmelserna i ett vanligt skivkontrakt.

(Med ursäkt för min något styltiga översättning)

Shane Richmond på Telegraph skriver också något (och nu inser jag att jag rippar Mike Masnick hejdlöst i min post) som jag tycker är värt att ta upp. Något jag försökt gång på gång förklara när det vankas diskussion om fildelning kontra kreatöööörer:

Steve – och det växande antalet artister som han – kommer förmodligen att bli avfärdade som undantag, att de har tagit en väg som funkar för ett fåtal tursamma men inte för alla. Grejen är bara den, detsamma gäller skivindustrin. Ett fåtal artister blir rika medan den stora massan bara hoppas att få det att gå runt innan de måste överge sina drömmar och skaffa ett riktigt jobb.

Det spelar, vill jag påstå, inte någon som helst roll hur det övergripande systemet ser ut. Musikbranchen kommer aldrig att vara lönsam för alla som vill vara del av den. Skillnaden är bara att ett system som omfamnar fildelning lägger makten mer hos konsumenterna och tenderar till att belöna merit mer än kontakter.

Visst, det kommer att straffa Anders Bagge, Bert Karlsson och Max Martin men om de gossarna inte lagt undan till sina pensioner vid det här laget så unnar jag dem ett par sköna år bakom kassan på ICA medan artister som kan skriva sin egen musik och marknadsföra sig själva får bröd på bordet.

Sak samma, sitt inte här och läs mig, läs Steve Lawson och försök sprida hans ord.

Andra bloggar om: Bono, Steve Lawson, fildelning

Direktlänk 1 kommentar

Vad är väl 70 år efter döden, vänner emellan

augusti 4, 2009 at 3:03 e m (The Great Copyright Debate of '09) (, )

Jag har för mig att jag redan tidigare konstaterat (på annan plats verkar det som) att när man är på samma sida som Jan Myrdal är det dags att revidera sin ståndpunkt, men precis som den gången så är det sveriges knarrigaste gammelsocialist och motvalls-kärring skriver rätt vettigt.

När fan blir gammal och så vidare.

70 år efter döden är en helt orimlig upphovsrätt. Dessutom kan den, som Myrdal pekar på, leda till att arvingarna gör rent ut sagt horribla saker med viktig litteraturkanon.

Vi kan inte ha ett sånt här vanvettigt system och man kan inte med gott samvete försvara det.

Direktlänk 2 kommentarer

Pirater är bara underbetjänade kunder

juli 29, 2009 at 8:17 f m (fildelning, Kultur: Spel, The Great Copyright Debate of '09) (, , )

Jag snubblade över den här artikeln (tipstack till M) och måste säga att han har till stora delar rätt.

Spelutvecklaren Valve, som också via portalen Steam är digital distributör av spel, upptäckte att när de började synkronisera spelsläppen över hela världen så minskade piratkopieringen av deras spel drastiskt i piratkopieringens förlovade land Ryssland.

”We take all of our games day-and-date to Russia,” Holtman says of Valve. ”The reason people pirated things in Russia,” he explains, ”is because Russians are reading magazines and watching television — they say ‘Man, I want to play that game so bad,’ but the publishers respond ‘you can play that game in six months…maybe.’ ”

”We found that our piracy rates dropped off significantly,” Holtman says, explaining that Valve makes sure their games are on the shelves in Moscow and St. Petersberg, in Russian, when they release it to North America and Western Europe.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt förklara det här för folk, men ingen lyssnar. Kanske nu när en riktig upphovsrättsinnehavare säger det så har det en chans att gå fram. Det går att konkurera med gratis, du måste bara se till att ha en attraktivare produkt. Regionalisering och kartellbildning mot privatimport är vad som håller på att döda underhållningsindustrin, inte brist på betalningsvilja.

Om HBO och Fox sålde sina TV-serier i HD-format direkt över nätet, globalt, för kanske tio kronor avsnittet skulle de flesta inte orka leta på Pirate Bay. De skulle kunna samarbeta med den enorma subtitle-communityn för att få undertexter på världens alla språk och erbjuda högt rankade översättare en liten ersättning per nedladdad subtitle-fil.

Visst, traditionell matnings-TV skulle kanske börja förtvina när ingen längre orkade vänta på att inköparna skulle fatta vad som är hett och tablåläggarna skulle hitta en timeslot att lägga det på. Men vem saknar att sitta bunden exakt klockan åtta varje tisdag? Med femton minuter själsmördande reklam strategiskt inplacerat.

Visst, branchmässorna skulle kanske förtvina, men som konsument… bryr du dig?

Direktlänk 5 kommentarer

Upphovsrätten och den nya tiden

juli 22, 2009 at 6:17 f m (fildelning, Politik, The Great Copyright Debate of '09) (, , , , )

Diskussionen om upphovsrättens vara och icke vara är sorgligt eftersatt, därför tänkte jag ägna lite tid åt att diskutera detta. Jag välkomnar all debatt i ämnet, men låt oss hålla oss till debatt. Om jag ville höra att jag är kriminell, pro-barnporr eller en allmänt friliberal mörkerman på yttersta högerkanten så skulle jag kunna köpa Aftonbladet nästa gång Jan Guillou eller Jonas Gardell uttalar sig med säkerhet om saker de saknar intresse att debattera på civiliserat sätt.

Jag tror också att vi behöver skilja på ekonomisk upphovsrätt och ideell upphovsrätt, bara så att ni vet… Här talar jag uteslutande om den ekonomiska.

Med de halmgubbarna uppställda och nedsablade, låt oss ägna oss åt huvudsaken:

1 Upphovsrätten kontra integriteten.

En stor del av problemet i debatten är att det tycks vara omöjligt att skilja ut integritetsdebatten från upphovsrättsdebatten. Det är givetvis rena löjan, upphovsrätt är upphovsrätt och bör diskuteras på ett ställe. Integritet är integritet och meriterar en egen debatt. Du kan tycka att upphovsrätten är viktig utan att för den skull vilja införa totalregistrering av all datatrafik, även om det verkar som att åsikterna just nu går hand i hand.

Om man ställer de bägge ämnena bredvid varandra kommer behovet av integritetsskydd alltid att vara större än behovet av ett upphovsrättsskydd dock, eftersom det ena är en förutsättning för ett fungerande samhälle och det andra är en förutsättning för att folk ska tjäna pengar.

Så, för enkelhetens skull, kan vi ta och lämna integritetsfrågan bakom oss och istället koncentrera oss på att debattera upphovsrätt. Låt oss förutsätta att vi inte kan köra över integriteten utan måste anpassa oss till en värld där folk kan ladda ner utan att Henrik Pontén får gå hem till dem och straffraka deras katt.

2 Upphovsrätten och kreativiteten.

En av de vanligaste myterna om upphovsrätten är att den på något sätt är intimt förknippad med kreativiteten. Om ingen upphovsrätt finnes, finnes inte heller något ekonomiskt incitament att skapa kultur och utan ekonomiskt incitament skapas ingen kultur.

Förutom att den argumentationen luktar unket av Sohlmans musiklexikon och deras rätt anskrämliga hantering av frågan ”populärmusik” kontra ”konstmusik” är den befängd. Driften att skapa kultur är oerhört grundläggande för människan, likt Pratchett, Stewart och Cohen i ”The Science of Discworld II: The Globe” vill jag postulera att utan driften att skapa kultur vore vi inte människor. Pratchett, Stewart och Cohen lanserar begreppet ”Pan Narrans”, den berättande chimpansen, som en bättre taxionomi för människan än ”Homo Sapiens”.

We are not Homo sapiens, Wise Man. We are the third chimpanzee. What distinguishes us from the ordinary chimpanzee Pan troglodytes and the bonobo chimpanzee Pan paniscus, is something far more subtle than our enormous brain, three times as large as theirs in proportion to body weight. It is what that brain makes possible. And the most significant contribution that our large brain made to our approach to the universe was to endow us with the power of story. We are Pan narrans, the storytelling ape.

Att fokusera på berättandets konst kan kanske tyckas gillecentriskt för tre författare, men all kultur är berättande på sitt sätt. Musik och bildkonst är bara andra sätt att förmedla ett budskap eller en känsla och det är den berättande driften som format våra medvetanden.

Som jag sagt tidigare i den här bloggen så är antagandet att all kultur upphör om vi inte längre byter varor och tjänster mot kultur helt upp emot väggarna. Björn Ranelid och Per Gessle är inte summan av mänsklig kultur, eller ens svensk kultur. Nu när produktionsmedlen blir allt lättare och mer tillgängliga kommer allt fler amatörer att sprida sina verk.

Vilket för oss till:

3 Upphovsrätten och kvaliteten.

Många, etablerade artister, varnar för ett amatörernas tyrani. Hur bra kan det som skvätts omkring gratis på internet vara? Enligt denna teori skulle man väl kunna likna skivbolag och bokförlag vid gatekeepers som ser till att inget skräp når ut till massorna. Tecknet på kvalitet är att det är bra nog att hanteras via en A&R-ansvarig.

Det är visserligen ett uttryck för ett människoförakt som jag delar, folk klarar inte av att veta vad kvalitet är utan öppnar ju gladeligen munnen och sväljer av all den skit som hälls över dem av gatekeepers. Hur kan någon annan förklara att Orup klarar av att leva på det han gör? Men jag har en känsla av att det är fel inställning. Till att börja med skulle vi på amatörernas marknad få andra gatekeepers, bloggar och kritiker skulle få en ökad betydelse och dessutom tror jag på den långa svansens förmåga att få rätt kunder att hitta till rätt produkt. Det skulle räcka med en sån enkel sak som ett forum eller en mailinglista för de som är specifikt intresserade av en viss genre.

Det är möjligt att man i en övergång från ett yrkessystem till ett amatörsystem i början skulle se en viss kvalitetsdipp, men marknaden är självreglerande och de mest talangfulla kommer alltid att finna sin väg till ytan.

Men nu tror ju jag inte att total amatöranarki kommer att uppstå:

4 Upphovsrätten och den ekonomiska verkligheten.

Många tycks tro att med en försvagad upphovsrätt så kommer alla bara att ta vad de vill ha och där piraterna drar fram kan gräset aldrig mera växa. Jag tror det är ett uttryck av en naiv cynism som mer har stirrat sig blind på att vilja behålla det som en gång varit än en åsikt grundad i någon sorts reell framtidsanalys.

Ett system som är på väg att kantra kommer att söka vägar att stabilisera sig själva och en majoritet av pirater och fildelare förstår faktiskt värdet av att stödja de producenter som de helst vill ha kvar på marknaden. Den osynliga kroken för att fräckt ”stjäla” ett begrepp från Peter Leeson.

Hur kan jag komma med ett så befängt påstående?

Jo, vi kan ju börja med de studier som utförts av flera fristående universitet och som har redovisats av mig här på bloggen tidigare. Vi kan också titta på hur ekonomin fungerar för webbserier, något jag vid flera tillfällen nämnt, där många skapare numera försörjer sig på bidrag, merchandising och försäljning av fysiska album av den serie de ger bort gratis på nätet. Även exemplet Unni Drougge pekar på den osynliga kroken.

Jag är rädd att den osynliga kroken kanske inte kommer göra någon jätterik, men det finns tillräckligt med pengar i den kudosbaserade internetekonomin för att försörja kreatörer, det är det ingen tvekan om, och är det inte det som har varit Martin Rolinskis enda krav?

För att vi ska kunna försörja oss på skapande i en postupphovsrättslig tid behöver vi tänka i helt nya ekonomiska banor, det är här stötestenen ligger, rädslan för att prova något nytt är en fuktig filt över vår etablerade kreativa elit och de parasiter som lever på att mångla deras kreativitet till massorna.

Det finns visserligen mer att diskutera, fler infallsvinklar att angripa och fler tankar att utveckla, men det här är en startposition så god som någon. Jag hoppas att ni som läst texten tar till er av detta och debatterar vidare, både i kommentarerna och på egna bloggar.

Piratpartister som upphovsrättskramar, alla behöver vara med.

Edit: Läs gärna också Anna Troberg, som med grund i en mycket läsvärd debattartikel av Mikael Flovén pekar på att fildelarna i mångt och mycket räddade upphovsrättsindustrin från deras egna illa behandlade kreatörer. Även Scaber Nestor har läst och kommenterar.

Zac skriver också läsvärt om tidigare ”hot” mot kreatörerna.

När ni ändå läser Anna Troberg kan ni lika gärna kolla hennes sommarskriv på Newsmill, det har definitiv relevans här.

Den här posten hos Webhackande.se är också mycket läsvärd i sammanhanget: Måste vi rädda skivindustrin?

Direktlänk Kommentera

Var går rimlighetens gräns?

juli 18, 2009 at 9:49 e m (Kultur: Övergripande) ()

Tänk om en tavla vore musik, funderar Ravenna över på sin blogg. Och visst ger den upphovsrättstransformationen upphov (pun not intended) till ett par intressanta tankar. Men låt oss gå ett steg längre, konstnärer är ju som bekant än mer stingsliga än musiker när andan faller på.

Men en grupp upphovsmän som alla glömmer bort i debatten är arkitekter.

Jag frågade min far, som är arkitekt, när vi hade en rätt hetsig debatt om upphovsrätt:

”Du får väl givetvis betalt varje gång någon går in i ett hus du ritat?”

Det visade sig att så inte var fallet. Vilket jag ser som oerhört märkligt, skall hans upphovsrätt kränkas gång på gång bara för att ingen vill betala för sig för att gå in i ett hus? Hur tjänar han sina pengar egentligen?

T’änk om ett hus vore musik:

Inte nog med att betala hyra, en arbetsgivare skulle också behöva betala en årlig avgift för varje anställd (och besökare) som kom in på gatan och såg huset.

Nej… det är inte ens värt att försöka dra paralellen vidare, det slutar vara absurt och börjar bli dadaistiskt…  men visst är det bra lustigt att det är sån skillnad på upphovsrätt och upphovsrätt?

Direktlänk 1 kommentar

Varför bråkar ni?

juni 24, 2009 at 6:22 e m (fildelning, Mediakommentar) (, , )

Att Jan Guillou och Liza Marklund, som bägge är ägare till ett sällsynt vinstgirigt förlag, och tillika relativt välrepresenterade på fildelningsområdet (en bieffekt av att vara två av sveriges mest säljande pulpförfattare) hatar fildelare (helt i onödan, men det är en annan diskussion) kan jag ändå förstå.

Men lista av nyttiga idioter som öppnar munnen är så lång.

Nu senast blev killen som aldrig sa ”hora” killen som glatt skrek ”tjuv”.  Vilket är förvånande när man ser hur lite av hans upphovsrättsskyddade verksamhet som finns på Pirate Bay eller ens på  världens största torrenindexator.

Ronnie, upphovsrätten är inte ditt problem, för ingen vill ”stjäla” det du säljer. Möjligtvis har du ett problem med hur din uppdragsgivare betalar dig, men det skiter jag i… ta det med ditt fack. Var glad för att de kunder du har är såpass lojala, men om du ska in i debatten kan du väl ta och läsa på lite. Fildelare är inte ett hot mot kulturskapare, de är en möjlighet.

Direktlänk 2 kommentarer

Det är inte alltid det blir rätt med upphov

juni 12, 2009 at 1:40 e m (Kultur: Skriven, Mediakommentar) (, , )

Nationaldemokraterna säljer Astrid Lindgren på sin webbshop. ”ännu fler ska få ta del av den nationella litteraturen och stoltheten över vårt folk och fädernesland” tycker de visst. (Aftonbladet, Expressen)

De må vara hur det vill med den saken. Astrids efterlevande, som ju har rätten att stämma skiten ur folk som laddar ner henns böcker ända fram till 2072, tycker att Nationaldemokraterna är dumma och står för saker som Astrid själv aldrig hade accepterat.

Ändå har de på två år inte kunnat stoppa den här verksamheten.

Det är nämligen här upphovsrätten visar hur kollapsad den är. Den ekonomiska upphovsrätten är  välförsvarad av rättskaffens män som Henrik Pontén och Tomas Norström. Den idéella upphovsrätten har ett svagare skydd, så länge du betalar din licensavgift och inte förvränger originalmaterialet kan du sälja det i vilket sammanhang du vill.

Ulf Lundell kunde gå ut i pressen och tycka det var piss att Sverigedemokraterna spelade ”Öppna landskap” men då SD betalade till STIM, var det inte mycket mer än just gråta i pressen (och hota med en stämning som inte hade klarat sig i domstol) att göra för Uffe.

Jag kan tänka mig att SD slutade spela Öppna landskap ändå, eftersom en ”riktig svensk patriot” inte grinar ut i media för minsta oförrätt. ;) Hur som helst är ju Bellman skyddslös och vad är väl nationellare än män som hockeyskrålar ”Märk hur vår skugga”…

Jag ser gärna en fungerande idéell upphovsrätt, men med de sängkamrater som upphovsrätten för närvarande har är den svår att försvara. Bonniers och Piratförlaget kommer att krama ihjäl hela paketet.

Direktlänk Kommentera

Copyrightlagar…

maj 28, 2009 at 6:51 e m (Mediakommentar, Politik) (, , , )

…finns till för att inget litet svensk hälsokostföretag någonsin skall kunna göra mot Apple Computers vad Apple Computers gjorde mot Apple Records.

Vi måste snart instifta skyddsjakt på patentjurister.

Direktlänk Kommentera

Dags för lite välvilja

maj 9, 2009 at 3:33 e m (fildelning, Kultur: Övergripande) (, , )

Åsa Jinder har varit på tapeten, ni mins kanske bråket om hennes tämligen ”onyanserade” inlägg i fildelningsfrågan.

Plötsligt svänger hon om och gör vad rätt många med mig anser vara kanske ett av de bästa och mest nyanserade inläggen i frågan. Låt mig citera den lysande sammanfattning hon gör i kommentarsfältet:

Jag tycker bara att det inte är så enkelt. Vi måste förhålla oss till den tid vi lever i. Vi är i en brytningstid,IT samhället är i våldsam utveckling och saker måste omdefinieras. Många kommer att bli skrämda, arga och rädda men just därför är det viktigt med dialog. Jag är naturligtvis rädd om upphovsrätten, men jag inser också att den kanske inte är helt helig utan möjligen kan modifieras något.

Vi måste ha en dialog, vi måste omdefiniera och vi måste modifiera. Tillsammans, kreatörer och konsumenter, kan vi hitta en fungerande modell. Tråkigt nog kommer en del att måsta offras, men å andra sidan är de mest troliga (och mångtaliga) offren inte kreatörer utan räknenissar, advokater och management, varelser som likt gråsuggan alltid kan hitta en annan platt sten att ligga och frodas under.

Jag välkomnar en öppen och tolerant debatt om upphovsrätten och den ekonomiska modellen, jag förstår om Åsa Jinder inte vill stå värd för den men jag hoppas att hon är både villig att delta och bemöts med den respekt hon förtjänar om hon väl väljer att ta del. Om fler artister och kreatörer var villiga att gå ut och delta i debatten istället för att sälla sig till hardliners som Jan Guillou och Benny Andersson skulle vi kanske kunna lösa det här och gå vidare.

Heja Åsa.

Direktlänk Kommentera

Lessig får principseger

april 15, 2009 at 7:59 f m (Kultur: Övergripande, Politik) (, )

Att återinföra copyrightskydd på verk som redan hamnat i Public Domain strider mot det första författningstillägget verkar, som jag förstår det, vara kontentan av Lawrence Lessigs seger i högsta domstolen. Det är så klart ett steg i rätt riktning, vansinnet minskar en liten gnutta, men de idiotiskt överlånga skyddstiderna är kvar att bekämpa.

Direktlänk Kommentera

Next page »