Hur många halmstrån klarar kamelens rygg?

augusti 28, 2009 at 12:39 e m (Kultur: Övergripande, Politik) (, , , )

Universal fortsätter att kämpa hårt för att skydda upphovsrättsinnehavarnas intressen generera så enorma mängder badwill att man som lekman inte kan tro det är sant.

Jag trodde först att det var någon form av skämt när de stoppade den lettiska gästföreställningen ”Sound of silence” men nu drar de till igen. Visst, jag förstår att Stockholms stadsteater har brutit mot någon form av konvention gällande Grand Rigths, men det illustrera ju ypperligt hur upphovsrätten fungerar mer som en inskränkare mot kultur än någon form av främjare.

Till det kommer upphovsrättsmaffians allt hårdare, och allt desperatare, tag för att stävja upphovsrättsintrång där nu inte ens grundlagen och sunt förnuft tillåts ligga till hinder för rätten att göra som man vill om man har mycket pengar.

Hur länge ska genomsnittsmedborgaren fortsätta svälja dravlet om stöld istället för att inse att det måste ta stopp här och nu. Ska vi ha en upphovsrätt i framtiden (och det tycker jag nog att vi ska ha i någon utsträckning) så måste vi reformera den och mota Olle i grind när skivbolagen fortsätter leda oss på vägen mot en juristokrati.

Ravenna skriver så sansat det nu går om ämnet.

Direktlänk Kommentera

Nej till förlängd upphovsrätt!

november 25, 2008 at 1:37 e m (fildelning, Kultur: Övergripande, Kultur: Ljudlig, Mediakommentar, Politik) (, )

Innan jag säger något annat, låt mig börja med att förklara att jag inte är emot upphovsrätten som koncept. Vi är tvungna att på något sätt slå vakt om konstnärens rätt att bestämma över hur hans arbete används, åtminstone inom rimliga gränser. Du måste kunna avgöra själv om ditt verk skall användas i reklam och ersättning behöver utgå, inom rimliga gränser.

Men det är just de rimliga gränserna som måste ses över. Dagens upphovsrätt för musik till exempel är 50 år, en i sig inte helt rimlig gräns. Men att, som EU-kommissionen föreslår, förlänga den till 95 år är orimligt i kvadrat. Som tur är säger regeringen, i ett infall av oväntad klarsynthet, nej till stollerierna, men att följa diskussionen är relativt roande. Ta till exempel och läs följande artikel från Dagens Nyheter.

Notera Ifpi:s åsikt att en förlängd upphovsrätt skulle ”leda till större kulturell mångfald och ökad social välfärd för utövande”. Hur kan en förlängd upphovsrätt, något som i sig bara ämnat åt att ytterligare kringskära utrymmet för kreativitet och krympa den kulturella allmäningen, leda till större kulturell mångfald? En 95-årig upphovsrätt flyttar dessutom rätten från upphovsmännen till bolagen. Om jag spelar in en hitlåt när jag är 20, och lever tills jag är 85 så är det trettio år kvar av upphovsrätt för någon som inte gjort ett dyft för att förtjäna det, är det rimligt?

I det sammanhanget kan man fundera över Jonas Sjöström från Sveriges Oberoende musikproducenter. Som tycker att en förlängd upphovsrätt bara är bra på grund av att: Det är en rättvisefråga, säger han. Varför ska en musiker och artist bli utan ersättning när kompositören som skrev låten får betalt? För en pensionerad jazzmusiker är några tusen i royalty inte kattskit.

Personligen anser jag att kompositörens upphovsrätt borde jämställas med musikerns, och ingen borde vara längre än tio – femton år. Men det är vid sidan av spetsen som anglerna säger. Om du medverkar på din enda jazzinspelning när du är tjugo får du redan idag royalties fram till du är 70. Om jag patchar upp serverrumet på mitt jobb får jag betalt för den timmen. Vill jag ha någon som helst intäkt från det arbetet i framtiden så får jag investera mina 125 spänn i någon fond. Kan inte den pensionerade jazzmusikern göra detsamma?

Självklart inser jag att en inspelad minut musik inte motsvaras av en minuts arbetsinsats. Men den kan knappast heller motsvaras av tjugosex miljoner tvåhundraåttio tusen minuters arbetsinsats vilket är fallet om den skall betala sig i femtio år, eller fyrtionio miljoner niohundratrettiotvå tusen minuter, om man skall gå på upphovsrättsmaffians linje.

Eller medverka på ytterligare ett par plattor, säg en vartannat år mellan det att du är 20 och 35. Då har du royalties fram till dess att du är 85. Ponera att du faktiskt livnär dig som musiker ett helt yrkesliv och kanske inte pensionerar dig förrän du är 65. Du släpper en skiva var tredje år (du är ju trots allt inte Axl Rose) och ser då royalties komma in över en normalfördelningskurva till dess att du är 117 år gammal (Visserligen med en peak vid 65 till 70 men inte kattskit för den skull).

Kulturproducenter (och deras ekonomiska intressenter) är fanemig den enda yrkesgrupp som förväntar sig att kunna leva på gamla meriter helt utan att ha gjort några som helst investeringar av sitt kapital. Hur kommer detta sig?

Royalties, ja. Skäliga löner för studiomusiker, ja. Orättfärdiga copyrightlagar för att bättra på skivbolagens kassa, nej.

Och detta är bara en liten del av argumentationen emot en förlängd upphovsrätt. Det tyngsta argumentet måste ju ändå vara det orimliga i att musik som en gång legat i den kulturella allmäningen och kanske använts till att musiksätta elevprojekt och lågbudgetfilmer av denna anledning plötsligt blir upphovsskyddat material, med de möjligheter till ersättningskrav som därmed följer.

Direktlänk Kommentera