Ska det vara så himla svårt att be om ursäkt?

april 20, 2009 at 5:23 f m (fildelning, Mediakommentar) (Dick Harrison, fildelning, Liza Marklund)

Jag känner mig korkad, utbrister Liza marklund på rubrikplats i sin senaste krönika. För en kort sekund tror jag att hon äntligen svängt, att drottning Liza brutit mönstret och faktiskt gått med på att erkänna att hon farit med osanning i fildelningsfrågan. Men icke.

Istället handlar det om att hon, trots att hon flyttat mer eller mindre permanent till Marbella (där ingen kritiserar henne för att vara en notoriskt lögnhals kantänka) knappt förstår spanska. Hur länge har hon bott där nu? Är det inte dags att Spanien ställer samma krav på rika svenska författarinnor som de allra flesta länder vill ställa på fattiga flyktingar?

Sak samma, Liza Marklund får bo var hon vill vad mig anbelangar. Hon får också tala vilket språk hon vill när hon bor där. Ju längre bort och ju svårare hon har att göra sig förstådd desto bättre om du frågar mig.

Men likafullt, det är den här föraktfulla attityden från några av Sveriges mest lögnaktiga i debatten som drottning Liza förkroppsligar som stör mig. De behöver aldrig be om ursäkt, för de definierar vad som är sant. Om Jan Guillou har kallat fildelare för tjuvar, då är det så. Han kommer aldrig att ifrågasättas av media, eller heller någonsin ägna sig åt någon som helst självrannsakan. Samma sak gäller Liza Marklund, hon skulle aldrig göra en Pudel, för hon har Rätt. Det som drottning Liza har sagt är lag och hon behöver aldrig be om ursäkt, istället tillåts hon gång på gång byta ämne och fortsätta som om inget hade hänt. Jag hoppas i alla fall att expressen förbjudit henne att skriva fler krönikor om fildelning, inte för att jag anser att censur är något bra, utan för att hon ska slippa urkrävas ursäkter som hon inte har förmågan att ge.

Och när vi ändå är på saken, vem gav Dick Harrison luften att tala om moral? Notera att han i slutet av DN-artikeln avböjer att kommentera. Han har gjort fel, men vill låtsas som ingenting.

Edit: Jag gillar förresten den här DN-artikeln som jag hittade med hjälp av David Gottlieb. Dick Harrison är verkligen moralens och rättsprocessens väktare. Eller kan det vara så att han lever i sin egen lilla värld och borde stanna där utan att bege sig ut och störa oss vanliga människor?