Den gode, den onde och den copyrightskyddade…
Låt oss bara ponera för ett ögonblick, att copyright är till för att skydda artisternas rättigheter, att stora bolag inte skulle kunna få för sig att missbruka copyrightlagstiftningen eller suga ut pengar ur något de inte själva skapat. En vacker, utopisk värld där Henrik Pontén är god och Peter Danowsky inte är del i kanske den äckligaste komplott mot kreatitivet och skapande som mänskligheten någonsin skådat.
Dessvärre krossas alla sådana fantasier effektivt om man bara ägnar sig åt lite läsning.
Via V, Fildelning & Upphovsrätt hittar jag till en artikel av Ossi Carp i DN: ”Happy Birthday to You” – en kostsam historia, högintressant läsning. Copyrighten på den 116 år gamla sången Happy Birthday to You ägs som en följd av copyrightmäkleri av Time Warner och de bevakar den svartsjukt eftersom sången fortfarande inbringar cirka två miljoner dollar årligen.
För att skydda sitt ekonomiska intresse har man gjort klart att man via upphovsrättsorganisationen ASCAP bevakar så inga olicensierade uppföranden av Happy Birthday sker. Privatpersoner som sjunger hemma är tack och lov relativt trygga men en restaurangägare som inte har en deal med ASCAP kan åka dit om gästerna vid ett födelsedagskalas sjunger denna den engelskspåkiga världens vanligaste födelsedagssång. Vite: 100.000 USD och upp till ett års fängelse.
Inte bara resturanger ligger illa till, även ett flickscoutläger fick påhälsningar av Copyrightmånglarna. För copyrightskyddade sånger som sjungs på ett scoutläger representerar ju en sån enorm intäktsförlust för Time Warner.
Du kan läsa mer om detta vansinne även på unhappybirthday.com
Det är den här sortens samhälle Jan Guillou vill ha, där den heliga Copyrighten skyddas av omutliga och omedgörliga väktare. Det är ett sånt här samhälle vi får om vi, som Liza Marklund vill, slår vakt om Piratförlagets rätt att tjäna pengar på Annika Bengtzon och Glömda-fablerna långt efter hennes död. Det är i ett sånt här samhälle där Carina Rydberg vässar tänder på samma vargar som hotar flickscouter med juridiska åtgärder om de inte betalar eller håller tyst.
Det är därför Piratpartiet vill ändra på upphovsrättslagstiftningen. Det är därför vi alla måste debattera en reformerad upphovsrätt och det är därför du måste rösta på Piratpartiet den sjunde juni.
De här tokstollerierna har fått pågå länge nog nu.
Bara en idé…
Låt oss leka med tanken att IPRED faktiskt är en lag som värnar alla utsatta upphovsrättsinnehavare lika mycket. Om du upplever din upphovsrätt som kränkt så har du rätten att använda IPRED till dess fulla utsträckning.
Stoppa mig nu om jag har fel, men borde det inte innebära att jag kan tuta ner några toner på en MP3 och göra dessa tillgängliga för inköp här på bloggen. Sen använder jag mig av bevismaskinen och genererar ett bevis för att denna fil laddats ner från innifrån Antipiratbyråns brandvägg någonstans.
Effekten av detta, om jag förstår IPRED rätt, är att jag har rätten att begå en intrångsundersökning hos APB och beslagta alla deras hårddiskar och datorer, samt begära deras tillgångar frusna.
Sen kan jag skicka ett brev där jag begär en förlikning för att inte ta upp saken i civilrätt (även om jag förmodligen inte har något att vinna på en civilrättslig process i mitt hypotetiska fall utan istället får ta och lägga ner åtalet, då någon annan pirat kan ta upp handsken)
Om IPRED fungerar som jag har fått för mig så kan vi stänga ner APB mer eller mindre permanent.
Någon som ser ett fel i den här planen eller ska vi låta bollen rulla?
Informationsutbyte får människan att växa
Min vän, och trogne läsare/kommentator, Björn fick in en debattartikel på Newsmill under den omåttligt förpliktigande rubriken
Harvardforskare: Den nya lagen gör folk dummare
Det är välformulerat och intressant läsning, och man kan önska att Internets fiender läste och tog till sig av informationen. Men i väntan på att Ann-Marie Skarp ska skriva ut Björns text och lägga brevid morg0nkaffet på Jans frukostbricka så tycker jag att så många av mina läsare (och helst deras läsare) skall lyda mitt råd och låta sig berikas.
Låt mig citera:
Igår hände det som jag hoppades slippa få uppleva. Internettrafiken minskade med nästan 50% på en dag källa kommunikationen ströps, som om inte detta vore tillräckligt illa så skedde det dessutom under hurra-rop!
Själva poängen är att ett fritt meningsutbyte och delande av information är vad som får oss som civilisation att röra oss mot framtiden. Det är den kulturella allmäningen som legat bakom alla våra riktigt stora framsteg och förbättringar medan patent och copyrigth bara ämnar att låsa in den information som skapats genom att konkretisera den som en köp- och säljbar ekonomisk produkt.
Skillanden är dock att medan handel med varor får marknaden att växa tycks handeln med idéer endast få marknaden att krympa. Är det vad vi tror framtiden är, en allt mer snäv och inskränkt idémarknad där inget nytt får läggas till det redan tänkta.
Vad hände med ”Pigmaei gigantum humeris impositi plusquam ipsi gigantes vident”?
Idag skulle Newton vara inblandad i en bitter patentstrid med Leibniz och fått alla sina tillgångar frusna av bolaget som höll copyright på Descartes, Copernikus och Keplers samlade verk (men vägrade återutge dem).
När den västerländska civilisationen om en tio-tjugo år slutligen drar sin sista suck och ersätts av något mindre upphovsrättsfixerat så är det inte fildelarna som stått vid garrotten, utan jurister och upphovsrättsmäklare.
Jan Guillou är då förmodligen hädangången, men vi som lever får skörda frukterna av det som han, Liza Marklund och Johan Hakelius har sått. Tack för det.
Jag blir så trött
Inte nog med att jag var tvungen att höra Jan Guillous grötmyndiga knarrande när jag zappade förbi vad som verkade vara en typiskt tendentiös och ointressant debatt om fildelning och IPRED på fyran. Allvarligt talat, varför intresserar sig någon för vad Jan Guillou har att säga om saken? Hans åsikter om fildelning är lika intressanta och relevant som hans åsikter om rapmusik eller senegalesisk film. Han saknar intresse och han saknar förståelse, därför bör han hållas utanför debatten då han inget har att tillföra.
Sen surfade jag runt lite och Aftonbladets näst mesta gubbe Johan Hakelius, visade var oförståndsskåpet ska stå. Tack Johan för att du bidrog med 1973 års åsikter i fildelningsfrågan. Inte ens formuleringarna var nya och fräscha utan luktade copyrightstöld från Guillou och Marklund.
Mitt råd för den som faktiskt vill bidra till debatten och förhoppningsvis hitta en lösning på antingen det upplevda eller det faktiska problemet:
Bunta inte ihop fildelarna i ”hånflinande, struttande bäbisrebell med långfingret i allas nyllen och en krystad ideologisk förklaring till allt som är bekvämt och verkar kul.” och ”Små spinkiga Joltcola-pundare”. Det finns gott om fildelare som liksom jag säger sig vara beredda att betala för en tjänst som tillhandahåller det de vill ha till acceptabla priser. Hittils har det förslaget mötts av tre argument: ”Det går inte att konkurrera med gratis”, ”Ni är tjuvar” och ”Bööööööööh!! Joltcola-pundare!!!” inget av dem är särskilt intressant att lyssna på och de två som åtminstonde verkar hjälpligt välformulerade och sammanhängande är totalt felaktiga (ett är till och med irrelevent).
De senaste sju dagarna har jag (mot bättre vetande eftersom jag verkligen inte borde bidra med pengar till en industri vars enda intresse tycks vara att utmåla mig som sin fiende och dra mig inför skranket som tjuv) köpt tre DVD-filmer (Flying Daggers, The Emperess och Ascension), En CD-skiva (Den Saakaldte ”All Hail Pessimism” och två konsertbiljetter (Satyricon). Jag har också fildelat (delat ut en dokumentär som är hart när omöjlig att få tag på på annat sätt).
Tycker ni att jag verkar som om jag vill ha saker gratis?
Tycker ni att jag verkar som om jag är rädd för att betala för mig?
Ändå envisas upphovsrättens tillskyndare att ständigt pumpa ut detta totalt felaktiga och okonstruktiva budskap, varför? Vad är det som är fel i huvudet på dessa människor? Kommer jag också att bli så när jag blir gammal och knarrig? Oförmögen att ta mig till något nytt, livrädd för förändring och endast villig att uttrycka de mest köpta åsikter man kan hitta?
När jag märker de första tecknen på vad jag väljer att kalla Hakelius-Guillous syndrom är det jag som tar livet av mig.
Alla på den här planeten är dock inte dumma: Farmor Gun förklarar både poängen med och behovet av Piratpartiet på föredömligt kort sätt. Om det är något som är förbisett i det politiska livet, då finns det en nisch för ett nytt parti. Det funkade när Miljöpartiet fick miljöfrågorna på dagordningen (och dessvärre när Ny Demokrati fick rasismen på dagordningen) och det kommer förhoppningsvis funka när Piratpartiet för integriteten och upphosvsrättsomdaningen på dagordningen.
Expressen kapitulerar, delvis
Kanske man kunde göra en barnbok på temat "Vi och Liza kan"?
Expressen gav upp inför faktum. Liza Marklund använde helt uppåt väggarna fel siffor i sin krönika ochpublicerar en rättelse i slutet av krönikan och i sin rättelselista:
090323:
I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.
Det är givetvis glädjande, men vad vi verkligen vill se är lite introspektion från Marklunds sida, har hon i sitt oresonliga hat mot nedladdare tappat kollen på vad som är lämpliga åtgärder, vill vi verkligen agera med Kina som föregångsland bara för att skydda Piratförlagets ekonomiska intressen? Finns det åsikter som inte är helt lämpliga att uttrycka som journalist?
Anders Mildner på Sydsvenskan uttrycker det sansat och lättbegripligt utan att falla i den fälla jag själv gärna går i, där jag framstår som en rabiat pirat och upphovsrättsikonoklast.
Du osköna nya värld
Jag har haft sämre saker för mig än att bry mig om min personliga integritet och huruvida den kränks eller inte. Vi håller på och flyttar till större boende och jag måste försäkra mig om att inte Stefan Sauk kan komma in genom fönstret och sno min TV. Dessutom måste vi packa, planera dragning av nätverkskabel och flytt av alla de tusen prenumerationer och abonnemang man har.
Så ihärdiga läsare får förlåta mig för bristen på uppdateringar, de hade ändå bara sett ut så här:
”Packade lådor idag.”
”Vi blev bägga sjuka idag, mår uselt.”
Och det är inte sånt folk kommer till mig för att läsa, hade ni gjort det hade ni inte kommit tillbaka eftersom jag så sällan skriver om dylikt.
Men vi befinner oss i spännande tider, som det gamla talesättet säger. Det är mindre än en månad kvar till vi får veta om Pirate Bay eller Upphovsrättsmaffian överklagar domen i Pirate Bay-målet och media håller ett motvilligt öga på upphovsrätten av rädsla för att springas om av ännu en bloggbävning.
Mattias Bjärnemalm tipsar om två artiklar på nyheter 24 som bägge indikerar den sortens värld vi kommer att få när väl allt motstånd mot IPRED och upphopvsrättsmaffian har upphört. I en debattartikel i SvD talar Wikipedias svenska ansikten om risken en allt för stark upphovsrätt innebär för det kreativa skapandet och i DN används i en intervju ordet ”vansinnig” om upphovsrättstiden för enskilt verk.
Men ändå, branchens juggernaut tuffar på ivrigt påhejad av nyttiga idioter som Guillou, Marklund, Ulvaeus och nu senast Carina Rydberg. Politikerna har antingen sålt sig till den med mest pengar eller så har de sin egen, mycket mer sinistra agenda, det är inte lätt att veta. Och tillsammans, i samma båt, glider vi mot den totala kulturkollaps som kallas advokatsamhället.
Låt oss inte skräda orden. Låt oss se nyktert på det hela. Vem tjänar på en stärkt upphovsrätt?
Är det de nya oetablerade kulturproducenterna?
Nej!
Är det de etablerade men inte bästsäljande kulturproducenterna?
Nej!
Är det upphovsrättsmäklarna?
Ja!
Upphovsrätten har sedan den för första gången formulerades på senmedeltiden genomgått mutationer som gör att den inte längre kan ses som ett skydd för kreatören i första hand, om den vore ett skydd för kreatören skulle den kunna upphöra direkt efter dennes död. Istället är den till för att transformera en idé till en påtaglig vara, något som kan köpas och säljas vidare bara du har tillräckligt med pengar. Den som betalat dyra pengar för publiceringsrättigheterna vill givetvis att denna investering skall löna sig så länge som möjligt, varför man gömmer sig bakom upphovsmannen och dennes efterlevande och säger att man ”skyddar” deras intressen.
Men det ligger inte i Björn Ulvaeus direkta intresse att Universal fortsätter tjäna pengar på Dancing Queen i 70-95 år efter hans död. Med tanke på att det bör finnas rätt bra med stålar undanstoppade i det Ulvaeuska hushållet (om han är normalbegåvad i ekonomiska frågor) kan man till och med fråga sig om det ligger i hans barns intresse. Särskilt inte som att lejonparten av de pengar som strömmar in när 2058 års Discjockeyer lägger på Money Money Money går till vem som nu har köpt rättigheterna då, och inte till det Ulvaueska dödsboet.
Hänger ni med?
Inte? Låt mig då låna ett debattgrepp från mina meningsmotståndare. Låt oss hantera ett stycke musik som om det verkligen vore en fysisk vara i limiterad upplaga, som kan stjälas om det vill sig illa:
Om jag skriver en låt så är det rimligt att jag får betalt för det arbete jag lagt ner på att skriva låten. Säg 40 timmar komponering (jag skriver musik olidligt långsamt), 20 timmar repetition och 10 timmar inspelning. Med en timlön på säg 180 kronor blir det 12600 kronor som jag måste få in. Allt jag får in över dessa 12600 kronor är att betrakta som avkastning på investering. Jag har investerat tid värt 12600 kronor i att skriva, repetera och spela in en låt.
Okej, nu handlar det om investeringar, vad är den tid som en genomsnittlig investering behöver löna sig inom utan att kallas en förlust? Fråga gärna en dig närstående ekonom. Om jag går till en riskkapitalist och vill låna pengar för att köpa en videokamera för att spela in dokumentärfilm förväntar han sig att få tillbaka de pengarna (samt en ansenlig vinst) på någonstans mellan tre och fem år.
På vilket sätt kan en videokamera ses som annorlunda än ett musikstycke (eller min dokumentärfilm för den delen)? Bägge är fysiska föremål som kan stjälas, eller hur?
Varför är musikerns investering av 12600 kronor värd mer skydd än kapitalistens investering av 40000 kronor?
Vi måste våga se över upphovsrätten och styra bort den från de mest vansinniga utmarkerna av rövarkapitalism. Vad kan vara en rimliga livslängd på en ekonomisk upphovsrätt? (Den idéella upphosvrätten måste hanteras separat).
Och vilket sorts samhälle kan vi skapa, där konsumenternas rättigheter, producenternas rättigheter och allas integritet kan bevaras i samklang.
Trial by mistrial
Piraträttegången fortsätter och följer försvarssidan gör man bäst på live.piratpartiet.se det verkar vara ohyggligt tråkigt att sitta igenom hela det gigantiska åtalet och alla infantiliserande förklaringar om hur epost fungerar rent typografiskt. Jag avundas inte de som sitter i rättsalen med uppgift att vara skärpta och på sitt bästa humör.
Inte bara upphovsrättsreformsaktivister intresserar sig för rättegången.
Man kan följa den minut för minut även hos Dagens Nyheter och SVD.
I skuggan av piratebayrättegången rycker IPRED fram ostoppbar och ointressant för de som borde oroa sig för medborgarnas rätt till integritet. ”Vi vill också tillsätta en integritetsombudsman.” säger socialdemokraternas Eva-Lena Jansson för att försvara partiets anslutande till det kanske mest odemokratiska lagförslaget någonsin… FRA gav i alla fall obegränsade integritetskränkande befogenheter till staten och inte till en bunt huliganer i dyra italienska skor. En integritetetsombudsman för att skydda folk från IPRED är som att ställa ut vaselinburkar till folk som riskerar att bli analfistade av skivbolagsmaffian. En vacker gest men likafullt naivt.
Noterar att Björn Ulvaeus tar bladet från munnen och ryter till:
Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?
Ja du Björn… det är något jag undrat länge också. Var kan jag betala för den här fantastiska tjänsten jag vill ha där musik och film levereras utan DRM, utan insinuanta påståenden om att jag är en tjuv och utan regionala begränsningar. Där musikutbudet är hela världens och inte bara det som Björn Ulvaeus och hans vänner i bolagsrummen tycker att jag ska lyssna på. Där ett stycke musik inte försvinner bara för att det råkar vara tre månader gammalt.
Om skivbolagen hade skapat den här tjänsten för länge sedan hade de ryckt undan mattan för fildelningsteknikerna. De flesta är villiga att betala för sig, bara det går. Men att betala samma pris för en skiva som MP3, fylld med DRM, som för ett faktiskt fysiskt exemplar och med regionala begränsningar på det globala Internet?
Björn Ulvaeus måste ju vara helt och totalt slut i det lilla artisthuvudet om han inte kan se var problemet ligger.
Ibland är man bara inte inspirerad
Ibland går det fenomenalt segt att skriva.
Då är det skönt att någon annan skriver något man kan stå för. Läs Isobel Hadley-Kamptz senaste ledare i Expressen. Jag tänker osökt på ett citat ur en dokumentär jag såg på TV8 idag: ”Globalisering är socialism för de rikaste och liberalism för de fattigaste.” Är du rik och redan priviligerad skall regler, strafftullar och viten ställas upp av staten för att skydda din rikedom. Är du fattig skall inget reglera din värld annat än marknadens krafter.
Jag har dessutom noterat att Spotify tappat sjukt många låtar, vilket är grovt deprimerande. Enligt den knapphändiga information som finns så gäller att det är skivbolag vars artister inte haft sina avtal trimmade för den digitala tidsåldern som dragit sig ur och att de förhoppningsvis skall komma tillbaka.
Vore jag PR-ansvarig på Spotify skulle jag se till att dra in åtminstonde ett nytt band i veckan och slå på trumman för att de kommit tillbaka. Som det nu är känns det som om skivindustrin valt att låta Spotify dö sotdöden.
Åter igen denna IPRED
Skivindustrin plundrar oss artister – inte fildelningen, hävdar musikern Jonas Almqvist (jag får förmoda of Lädernunnan fame) på Aftonbladet.se. Han skrev ju också Vi hade aldrig tjänat en spänn på IPRED-lagen, som jag länkade till way back i November när Sverige fortfarande nominellt sett var en demokrati.
Jag ser just att det hände i början av December, men jag missade Jonas läsvärda inlägg i debatten då och ber därför att få uppmärksamma min läsekrets på det nu istället.
Det finns nämligen ett par viktiga saker som inte kan sägas tillräckligt många gånger om IPRED:
Artisterna tjänar inte på IPRED, några lär till och med förlora på det, då fildelning i dessa tider av mainstreamad reklamradio är det bästa sättet för artister som inte hör till de fem som har Sony/BMG:s PR-avdelning bakom sig att nå ut.
Vi kan inte göra en moralfråga av fildeningen, för i det sammanhanget finns inget att debattera förrän IPRED är en gång för alla stoppad i den bruna säck med halvbakade facistiska koncept där den hör hemma. Snatteri är inte ett värre brott än utpressning. Stöld är inte ett värre brott än utpressning. Och när utpressningen möjliggörs med rent rätssystemsfientliga lagändringar och åtgärder så försvinner det eventuella moraliska dilemmat helt.
Skivbolagen, med sin cyniskt vinstkalkylerande världsbild, har under hela sin cirka hundraåriga existens varit ett av de största hoten mot musiken. Visionslösa skivbolag som Decca hade lätt med sitt klassiska argument ”Gitarrgrupper är på väg ut” kunnat döda Beatles, av ren vinstcynism. Så fort det börjar blåsa bara lite snåla vindar inriktar man sig i marknadsekonomisk anda bara på det säkraste och mest lättillgängliga, det vill säga det man inbillar sig att folk vill ha. När det gång efter annan visat sig att de stora pengarna ligger i att våga riskera något nytt, för det är då man kan koppla grepp om en marknad.
IPRED måste få tillåtas att vara en lag som är till för att stoppa kommersiell varuförfalskning (så kallad piratkopiering) eftersom den sortens verksamhet faktiskt är ett problem både för kunder och producenter. Vi kan inte låta lobbygrupper vränga lagarna på det här sättet, det blir som att stifta en och samma lag mot både mordbrand och dansbanor. Ingen tjänar på det utom de som verkligen hatar dansbanor.
Upphovsindustrins feltänk
På nyårspartyt hos kompisarna M & M diskuterade vi lite FRA och lite IPRED, men konsensus var ändå att vi skulle hålla den diskussionen till lite senare då alla var fulla nog att stå ut med den. Sen hade vi för trevligt för att komma ihåg att hålla några längre integritetsdiskussioner. Vilket kanske är tur, det betyder att även en upphovsrättsikonoklast som jag har en chans att få komma på nästa nyårsparty.
Men till M, som när författarambitioner, var mitt tips att gå public. Ta din bok och sätt den själv i något Page Maker-likt. Gör den till PDF och lägg ut den till allmän nedladdning på en blogg. Gratis. Sätt upp ett Pay Pal-konto för folk som gillar ditt skrivande och tycker att de vill främja produktionen av mer. Sen kan jag hooka up dig med en on-demand-tryckare och bokbindare ifall det dyker upp önskemål om att få boken i ett praktiskt portabelt format istället för världens sämsta bokformat – det digitala. Lansera din blogg med buller och bång, och en hejdundrande pressrelese.
Det är så jag tänker göra, när jag bara får ur mig en bok.
Jag är övertygad om att man inte blir rik på det, inte som författare, men man når ut. Vilket kanske ändå måste sägas vara huvudsyftet för de flesta författare, om man undantar pöbeln som kräker ur sig pulp om småförsupna kriminalkommisarer, stenhårda överklassagenter och ”spunky female journalists”. Och när man nått ut tillräckligt många gånger, till tillräckligt många människor, kommer pengarna. Som Ingvar Kamprad skulle säga, det handlar om volymer och för att få upp tillräckligt med volymer så kan det hända att man måste göra lite förlust på korven och läsken.
Hela dagens skräckvision om att fildelning skulle ta död på kulturen (För behovet av att berätta är ju underordnat behovet av att få berätta från en skrivarlya på strandvägen) bygger på en bristande förståelse för den ekonomiska verkligheten. Under en kort period av vår historia har nämligen kulturen gått från konstart till industri, och därmed underordnats samma ekonomiska ramar som tillverkningen av spinnrockar, isskåp och vevgrammofoner. Men en bok är inte en vevgrammofon, när du betalar för boken så betalar du inte i första hand för exemplaret, för du läser oftast inte en bok på samma sättet som du använder en spinnrock, du betalar som en inteckning i att fler böcker av samma slag skall produceras. Du läser, oftast inte, boken till den faller samman och du måste köpa en ny.
Varje gång jag betalar för ett datorspel, en skiva med avantgardistisk norsk black metal eller en box med amerikansk sci-fi-serie så känner jag att jag har visat marknaden att det visst går att tjäna pengar på det här.
Det här är något som både upphovsmännen och konsumenterna måste fås att förstå, vi skadar kulturen genom att tänka på den i gammalindustriella termer. Förhållandet pengar in -> kultur ut är inte en absolut formel. När Jan Guillou och Per Gessle lägger av kommer någon annan att ta över deras respektive mantel och producera yxigt oläsligt agentdravel och platt men intetsägande banalpop. Men givetvis är det så att om man vill fortsätta läsa en viss författare så måste man se till att denne kan leva på sin verksamhet, annars får vi tillbaka ett system där konstnärer behöver mecenater eller själva måste födas med en silversked i munnen. Och allvarligt talat, med tanke på den kulturella kvaliteten hos dagens sturplanspack så är det viktigt att inte bara den som har ett par årslöner på banken kan skriva en bok eller spela in en skiva.
Med det inte sagt att mecenatsystemet är av ondo. Jag anser att kravlösa bidrag till konsten borde främjas med skattelättnader. Om Volvo pumpar in x miljoner i svensk film (Utan att kräva produktplacering) borde de få x.05 eller x.1 miljoner i skattelättnader.
Allt handlar om att hitta nya sätt att tjäna pengar, att se på upphovsrättsekonomin på ett nytt sätt och att hitta gungor för att ta igen vad man upplever att man förlorar på karusellerna.
Harald Åberg 